Retro: Fjodor Dostojevskijs Spelaren

Fjodor Dostojevskijs Spelaren tillhör den kategori böcker som jag tveklöst tyckte om när jag läste den, men märkligt nog inte har så mycket att säga om nu när sista bladet vänts, boken slagits ihop och återintagit sin plats i hyllan. Alldeles tystad är jag dock inte.

Spelaren är ingalunda en Dostojevskij-favorit - den platsen intas ohotat av Brott och straff -, boken är stundtals är alltför tvådimensionell för min smak. Jag saknar djup i den, inte ett innehållsligt djup sett till teman och undertext och så vidare, utan i skildringen. Det sätt varpå Dostojevskij valt att skildra händelseförloppet skapar en barriär mellan läsaren och handlingsplanet, som gör att vi mestadels bara får tillgång till själva ytan. Stundtals uppstår sprickor i barriären där Dostojevskij ger prov på sin osannolika förmåga att skildra det mänskligas psykets mörkaste vrår och drifter, till exempel spelarens upphetsning vid roulettbordet, och då är romanen också som mest njutbar. Men sprickorna är så få! Kommunikationen mellan läsare och text är något ensidig, texten projicerar sig på läsaren, men läsaren får inte utrymme att projicera sig själv på texten i lika hög grad, vilket resulterar i ett slags... grund?
Men visst är det en angenäm läsning att ägna sig åt, inte tu tal om saken! Prosan är god och översättningen levande och gör full rättvisa åt historien som sådan, som i sig är mycket underhållande på ett trivsamt 1800-talsmanér.

La Bibliofille