Salim Barakats Järngräshoppan

Tjugohundraåtta års sista utlästa bok blev Salim Barakats Järngräshoppan, en bok som är anspråkslös till sitt omfång, men på många andra sätt mycket, mycket rik.
Språket är ömsom sparsmakat och rakt, ömsom sirligt måleriskt och rikt smyckat och därmed ganska bjärt kontrasterande till romanens innehåll: skildringen av hur barn utvecklas från en oreflekterande del av ett kollektiv till en ung man med större subjektsuppfattning, dock mer oskyddad.
I gestaltningen finns någonting som minner mycket om klassiskt episkt berättande, där en allvetande instans tycks ha fattat posto bakom texten för att vid väl valda tillfällen träda fram och visa sig för läsaren i all sin storhet och gudalika makt, mer eller mindre distanserad från den individ som måste kallas Järngräshoppans huvudperson.
Järngräshoppans otvetydigt mest iögonfallande sida är den till synes inneboende grymheten och oförblommerade ondska hos det kollektiv av barn som står i romanens förgrund, hur de torterar djur och förtrycker varje varelse som är dem underlägsna, ett agerande som fötts ur det förtryck som barnen själva är offer för hemma.

Begynnelsen spred sig, och hatet. Fiendskapen mellan mor och oss utvecklades till öppet krig. Vi rymde ofta hemifrån. Så fort hon fik tag på någon av oss blev han stel av skräck. Mor nöjde sig inte med att prygla oss med en käpp. Hon använde alla slags tillhyggen - sten eller järn det kvittade lika - och vi barn vi blödde. En gång lyckades jag slita mig loss ur hennes grepp. I full fart rusade jag iväg till det hörn av gården där hon födde upp kaniner. Jag slet undan nätet över djuren och kastade mig över dem med ett kopparkärl i handen som hämnd. Kanten på kärlets fot var mycket vass. Kaninerna sprattlade förgäves, sprätte med sina bakben och ryckte till innan de stelnade för gott.
Massakern kostade tolv kaniner livet och mig tjugo dagar på drift eftersom jag inte vågade gå hem. (13)

Successivt raseras den mur av illvilja som byggts upp kring barnen - Första hornstöten, Andra hornstöten, Tredje hornstöten - och ur rasmassorna kliver en oerfaren ung man.
Barndoms- och uppväxtskildringen fungerar i Järngräshoppan som scen för ett mycket större skådespel vari en kultur, ett samhälle, en miljö, en tid, en ond cirkel kommenteras. I detta större, mycket rika skådespel är det Våld som spelar huvudrollen.

La Bibliofille