Erlend Loes Kurt i Kurtby

Den flitige truckföraren Kurts chef bestämmer sig för att det är dags för Kurt att ta semester. Inte i fem minuter, som Kurt tycker är lagom långt, utan i fem hela veckor. Efter att nogsamt ha packat trucken och medelst lottdragning kommit fram till att det inte är Berlin, inte Paris, inte en läskfabrik i Ruhrområdet i Tyskland och inte en hamn i Antwerpen de ska fara till, utan till Finland och Mumindalen, bär det helt i enlighet med lillebror Buds önskemål iväg mot Stockholm och Finlandsfärjan.

- Jag vill inte ha semester. Då trasslar jag bara till det. (7) sa Kurt till sin chef då han pådyvlades den ofrivilliga ledigheten och mycket riktigt -stress och trötthet får Kurt att köra trucken rakt ned i älv, en älv som tar dem till det minst sagt originella lilla samhället Kurtby...
Inspirerad av Knutbyhändelserna har Erlend Loe i barnboksform författat en berättelse om när truckföraren Kurt upphöjs till frälsare i en kristen by och om vådan av religiös fanatism. Är det roligt? Ja, Loes sätt att berätta är väldigt, väldigt roligt: de ironiska och krassa inpassen -

Vargarna blir rädda av vansinnesskrattet. De tror att deras sista timma är slagen och flyr mot Norge utan att veta att där står det tusentals jägare beredda att skjuta dem i huvudet. Det är naturligtvis både brutalt och lite sorgligt, men så är nu en gång livet för vargar. (31f.)

-, hur han förvränger namn och ord på faktiska företeelser (Kirsti brud i Pingiskyrkan) och inrangerar alltsammans i de mest osannolika och galna händelseförlopp och kontexter - alltsammans i ett hopkok är akut fnissframkallande.
Som så många andra Kurt i Kurtby-läsare undrar jag vad man som barn får ut av att läsa/höra denna excentriska saga. Visst finns det inslag som helt säkert tilltalar en yngre publik, som när Kurt ramlar baklänges ned i en älv full med bajs (68-69) och senare bråkar med sina barn om huruvida det var Den helge and som fanns i det där vattnet eller inte -

Var vi då icke med om en sällsamhet ute på floden, då vi vart uppfyllda av Den helge and?
Det var bajs, pappa, säger Bud.
Vad för slag? säger Kurt.
Det var inte Den helige ande. Det var bajs.
Det var Den helge and, säger Kurt.
Det var bajs! skriker Helena och Läsk-Kurt och Bud i munnen på varandra.
(99)

- men annars är boken inte särskilt lättillgänglig, i alla fall inte för de yngre barnen (de som roas av bajsepisoderna). Ämnet är ju ganska svårt trots allt, krävar väl att man har någon form av referensram, kan dra paralleller mellan Kurtby och Knutby, och vokabulären inte den enklaste, i synnerhet inte den som Kurt brukar efter att han ramlat ned i bajsvattnet - De som häckla i skog skola utrotade varda (86). Som ensamläsning kan Kurt i Kurtby nog vara svår att ta sig an också för de äldre barnen, men med en vuxen intill som kan förklara saker och ting kan den kanske fungera.
Bra barnbok eller inte, som vuxenbok är Kurt i Kurtby alldeles ypperlig, lagom ansträngande och mycket underhållande läsning och illustrationerna av Kim Hiorthøy är hur sköna som helst - en oumbärlig bonus i sammanhanget. Guldstjärna till Loe för den intertextuella referensen till Sigbjørn Obstfelder på bland annat s. 28 - Här är så underligt, säger han. Jag tror bannemej vi är komna till fel klot. Snyggt! Sådant gillar vi!

La Bibliofille