Kerstin Norborgs Kommer aldrig att få veta om hon hör

Hör en moder som rids av den obotliga kräftans plågor att hennes spädbarn ligger och skriker på andra våning? Det är den fråga i vilken Kerstin Norborgs roman Kommer aldrig att få veta om hon hör har sin upprinnelse. Bortadopterad till sin faster och farbror innan hennes första levnadsår fullbordats, den enda av de fyra i syskonskaran som lämnas bort till någon annan att ta hand om tycks berättaren i denna roman genom skrivandet vilja återerövra den ursprungliga familjen. Genom att treva sig igenom släktens historia, nedteckna de egna minnena och andras historier och anekdoter pusslar hon långsamt samman en bild av sitt ursprung som liksom ska kompensera för det utanförskap som blev en osviklig konsekvens av att vara den som lämnades bort, togs ut ur bilden. Förvisso för att om barndomssomrarna få återförenas med de sina några veckor, veckor som i sitt närmande av flickan till det ursprungliga också understryker hennes roll av den annars frånvarande.
Texten är av ett stillsamt, retrospektivt slag, men uppvisar ändå spår av en inre strid inom berättaren, en tyglad förtvivlan bliven stilla sorg över att aldrig få vara central , inte ens i sitt eget liv, alltid stå utanför och titta in, till och med i det som ska vara själva kärnan i hennes tillvaro - familjen, både den ursprungliga där hon är barn, och den nya tillsammans med maken. Hennes plats är vid sidan av och denna roll spelar hon med fulländning, till och med i sin egen text, där hon alls inte skriver in sig själv i kontexten, utan nöjer sig med en mer fulländad vy, en sannare bild att stå utanför och se in i. Måhända den enda sunda och rimliga strävan hon kan ha. Den inre striden tycks vara på avklingande, mitt i den stilla sorgen och det ömmande förefaller det finnas en försoning, en riktning bort från det som gjort ondast - sveket? - , en förlikning som vittnar om svår kamp och många tankar, men där det inte längre finns så många anklagelser och aggression, inget sökande efter syndabock vare sig hos de som svikit (ordet uttalas aldrig) eller hos sig själv. Istället måste det handla om att ge sig själv Bilden, Historien. Om att tillägna sig denna Bild, denna Historia, inte genom att skriva in sig i den, själv bli ett motiv, utan genom att skriva den till sig, för berättaren att känna till och begrunda, ta del av. Efteråt. Är det omöjligt att bli en av dem som gemensamt blickat åt samma håll får man istället vända sitt eget ansikte mot dessa människor och se dem.
Kerstin Norborgs rena och avskalade stil och dess förhållningssätt till innehållet, dess diskretion och klarhet framhåller tyngden av och allvaret i det framberättade på ett vis som gör att man blir glömsk för texten som konstruktion och bara njuter av den som en god berättelse. Det är en lisa för en skeptiker att finna dylika guldkorn i den inhemska litteraturen.

La Bibliofille