Jan Lööfs Tre sagor

På nostalgisökandets irrvägar letar jag mig fram till Jan Lööfs Tre sagor rymmandes Min morfar är sjörövare, Sagan om det röda äpplet och Skrot-Nisse i bokhyllan. Volymen inköptes under årets bokrealisation i en reminiscens av barndomens läsupplevelser och det är inte utan att magen fylls av en angenäm värme som också letar sig upp till stämbanden och får dem att vibrera fram ett litet förnöjsamt purrande då bladen i den hittills oöppnade boken vändes.
Man förvandlas till en katt i solfläck på golvet inför de prydliga men lekfulla och dimensionstrotsande illustrationerna, förtjuses över övergångarna mellan det detaljerade och tydligt tecknade till bilder som är mer av akvarell-, nästan oljekaraktär. Länge, länge kan man sitta och titta på de där bilderna som får de egna fingrarna att krylla av ritlust och jag minns hur jag som barn genast brukade plocka fram papper och tuschpennor efter att ha bläddrat i Tre sagor - som då hade svart ram och vars omslagsbild var förlagd till kvällsmiljö, till skillnad från min nyutgåva som ingen ram har och som är placerad i fullt dagsljus. För att inte tala om att man tagit bort den svarta katten! - för att börja rita upp egna civilisationsmyller motsvarande Omars ö i Morfar är sjörövare, stadsbilden i Sagan om det röda äpplet och djurparken Skrot-Nisse.
Nu som då är favoriten i denna trefaldiga sagosamling Sagan om det röda äpplet, det riktigt hissnar i magen av spänning då man följer dominoförloppet i sagan och triumferande får se rättvisa skipas till sist. Fast ganska spännande är det också i Morfar är sjörövare - ska mormor hinna vakna innan pojke och morfar kommer hem från Omars ö? Och kommer de att få tag i skatten? Och ganska läskigt är det ju i Skrot-Nisse också, man kan ju fråga sig vad den där Frank Kvarnsten är för en figur egentligen och vad han har för fuffens för sig och hur det ska gå med den där båtfärden.
Ganska fascinerande det där, att fast det passerat några decennier sedan jag senast hade Tre sagor för blicken, år då jag inte bara blivit äldre utan till på köpet vuxen (fastän jag ibland starkt betvivlar att knoppen hängt med i den utvecklingen), är allt ändå detsamma. Det är nästan som att dricka lindblomste och äta madeleinekakor att läsa Jan Lööfs sagor - de öppnar upp dörrar mot de förflutna, man minns reaktionerna från barndomen och inser att de kommer av precis samma saker som då, att man i det avseendet inte förändrats det minsta. Det är både omtumlande och lite rörande att vara med om slika ting.

La Bibliofille