Carina Burmans Kärleksroman

Blott ett öga kastat på titeln till Carina Burmans nyligen utgivna roman Kärleksroman och misstänksamhet är väckt. Det är någonting lurt med detta. Tiden är nu, platsen är Visby och omständigheterna minst sagt förvecklade, med ett sant kvadrupeldrama i centrum där en kvinna är gift med en man, men förälskar sig i en annan, som besvarar hennes känslor, samtidigt som denna mans hustru faller ur kärleken till sin make och istället förlustar sig med sin makes förälskelses man, vars känslor för sin älskarinna har samma erotiska ytlighet som älskarinnans för honom. Sammanlagt har de två paren sex barn. Därtill en konstnärinna med läggning åt både det ena och det andra hållet, samt en pensionsfärdig rektor som blir kär.
Man blir inte riktigt klok på hur det egentligen förhåller sig med detta Carina Burmans senaste alster, blir inte klok på vad det är som gör att man som förhållandevis aggressiv motståndare till kärleksromanska inslag och element ändå tolererar Kärleksroman och inte kastar den ifrån sig med vämjelse, äcklad av stereotypi. För visst finns där en stereotypi, men den är så... välskött? Liksom cyniskt använd, som om författarinnan vandrar precis på gränsen till överbruk av de genretypiska fenomenen, men klarar sig undan med en hårsmån. Ett kärleksdrama på en ö med natur och bebyggelse som Gotland har ju ärligt talat potential att bli alldeles outsägligt dravligt! Men som sagt, Carina Burman håller balansen. Är det måhända det föga upphetsande rotarianska ramverket som håller berättelsen på plats? Det alldeles lustsläckande faktum att det är två småbarnsfamiljer som står i centrum? Arkeologyrkets och Riksantikvarieämbetets beigehet? All duktighet som kan rymmas i en prästgestalt (den mest passionerade karln i hela förvecklingen är nämligen prälle, hyfsat avfallen vad det verkar, men ändock prälle) eller varför inte avsaknad av religiösa bryderier vad anbelangar brott mot sjätte budordet, kampen mellan drift och förnuft kan säkert ha kittlande verkningar.
Carina Burmans litterära forskningsverksamhet ligger och spökar i bakhuvudet, man kan svårligen betrakta Kärleksroman som just en kärleksroman rakt upp och ned, utan agenda. Man vill framtolka en utmaning av den gängse uppfattningen om vad begreppet "kärleksroman" innebär, man önskar läsa den som ett försök att omdefiniera genren, förhöja den genom att komplicera en banal intrig till någonting utöver en vanlig passionshistoria (med alla de klassiska förvecklingarna och osannolika kopplingarna romangestalterna emellan, men ändå en smula mer sobert och präktigt), förlägga den till en miljö av högpresenterande akademiker och kulturintresserade med fredagsluncher på Rotary som gemensam nämnare, krydda den med förskönade småfamiljsvardagliga inslag och smycka den med citat ur Hjalmar Gullbergs diktsvit som också den bär namnet Kärleksroman och en och annan hänvisning till Dante, vilket genast får litteraturvetaren att spritta till och hänfört viska intertext! Man vill definiera Kärleksroman som en text i vilken två litteraturer med åtskilda syften och läsare ingår ett förbund, vars mål och mening är att vara något som kan uppskattas av båda läger, både vad avser innehåll och utförande. Man är övertygad om att Carina Burman i Kärleksroman medvetet försett kanterna på romantikens i vinden fladdrande vita linneduk med tyngder.

La Bibliofille