Roberto Bolaños Om natten i Chile

Stödd på armbågen och med penna i hand - Nu är jag på väg att dö, men jag har fortfarande mycket att säga (9) - ligger den chilenske prästen och litteraturkritikern Sebastián Urrutio Lacroix för döden, fråntagen den döendes slutliga frid, blivandes rannsakad, ifrågasatt av någon han själv kallar den föråldrade ynglingen. Det finns ingenting rofyllt i denna historia. Den del av prästen som trott sig gå säker för klander och skuld får istället se sig övermannad och hans skrivelse blir ett fåfängt försök att försöka rättfärdiga sig, urskulda sig och återställa sinnesfriden.
Boken är starkt präglad av den nattliga timma under vilken den - fiktivt - är skriven. Urrutio Lacroix rusar som i en feber mellan olika minnen, från sin vistelse hos recensenten Farewell, till sin tid som granskare av metoder för bevarande och renoverande av europeiska kyrkor, juntans personlige marxistundervisare och som deltagare i litterära samkväm under diktaturen. Övergångarna mellan de olika tiderna och skeendena påminner om dem mellan sömn och vaka, utan att man som läsare riktigt varit medveten om transportsträckan har texten glidit över från en historia till en annan. Blicken vandrar över boksidorna utan att avbrytas av kapitelindelningar, separata rader för dialoger och säganden eller slika ting. Det handlar om ett bolañoskt stream of consciousness som existerar både intra- och extratextuellt, parallellt i de fiktiva och de reella världarna.
Om natten i Chile är i sanning ett parallelliteternas chef d'oeuvre. Parallelliteterna i romanen är inte blott och bart kompositoriska och dispositionella, utan finns också inskrivna i själva den historia som Om natten i Chile berättar. Titeln, innehållet och ramberättelsen - den om den åldrade prästen som en natt ligger och skriver stödd på ena armbågen i sin säng - interagerar och kommenterar varandra och dess trådar omslingrar varandra i en tjusigt intrikat väv som det är ett sant nöje att skåda och följa: natten som metafor för juntans epok, natten som metafor för ett förtvivlat själstillstånd; natten som tiden för vänskapliga samtal, marxismundervisning och litterära samkväm; natten som en scen på vilken man som dagdjur inte längre kan parera, avvärja och vifta bort samvetets röst.

Det är sällan så njutbart att läsa som när man fått i handen en bok som inte bara drivs av en i sig nog så mäktig lust att berätta en historia, utan också av kärlek till författandet som hantverk och romanen som konstform och med kunskap om och insikt i litteraturens och skapandets därav helt ofantliga djup och rymd. Förbanne att Roberto Bolaño inte hann få den där levertransplantationen han så behövde! Vi kan bara föreställa oss vidden av den litterära förlust vi lidit i och med denna förtidiga bortgång... Ett sådant otroligt, oförlåtligt slöseri... En av den samtida litteraturens största tragedier vill jag nog påstå.

La Bibliofille