Lina Wolffs Många människor dör som du

Om Shopenhauer och Voltaire hade gått samman i ett försök att ena sina föreställningar om världen som en tortyrkammare full av lidande å ena sidan och tankar på den trädgård som måste odlas å den andra skulle det ha kunnat resultera i den filosofi som är essensen av Lina Wolffs novellsamling Många människor dör som du: visst fan lider vi, men livet måste gå vidare.
I tolv noveller porträtteras en rad människoöden, på sina vis högst olyckliga, samtliga mer än lovligt bisarra, öden. Öden som kanske inte ingår i gemene mans erfarenhetssfär, men som ändå besitter en rimlighet mitt i all absurditet. Någon råkar vanemässigt bakbinda någon annan, man luras av en god vän bli älskare till dennes hustru, man blir utkonkurrerad av Musse Pigg, man får en flickvän med märkliga sexuella preferenser, ens katt mördas i en tryckkokare, sådana saker.
Det är inte med Claire Castillons käftsmällande cynism som Lina Wolff levererar sina berättelser, det är inte ironin som är tjusningen i hennes ton och stil, utan istället det lugn och den mildhet varmed hon skildrar alla bisarrerier, hur berättarrösten förhåller sig till alla de sorgliga små öden som den visar fram för oss, med lagom distans, utan att bli emfatiskt. En inledande skruv i novellen Ingenmansland får läsaren att frukta att det i Många människor dör som du faktiskt ska bli fråga om en wolffsk tillämpning av ett castillonskt grepp, men som sagt icke. Icke heller är samlingens innehåll tillnärmelsevis så föga upplyftande som man kan frukta av den dystra titeln - man läser sin väg genom novellerna och då och då ler man en smula, fröjdas rentav en smula åt de små tragikomedier som dess gestalter befinner sig i. Allteftersom faller bitarna på plats och samlingens idé blir mer och mer tydlig, vi ges ledtrådar och hintar. Titelnovellen Många människor dör som du och en dialog mellan de två männen Vicente och Jerónimo är en..,

- Den där tristessen är den mest mänskliga känslan som finns, sa Jerónimo Inclán [---]
- Du förstår inte, sa Vicente. Jag är inte säker på att jag kommer över det här.
- Dra inte så höga växlar. [...] Många människor dör som du [---]. Det börjar med att man känner att ens liv inte har några riktiga känslor. Som om livet egentligen vore någon annanstans. Sen tror man att det ska komma bara något speciellt händer, som att en viss person uppmärksammar en, eller dylikt. Sen nöjer man sig med att man inte har det värre än andra. Sen att tristessen är ofrånkomlig och att alla andra lider just så mycket som man själv.
- Och sen?
- Sen dör man.

...en annan är tjuren från bokens omslag och som i novellen Verónica blir som ett motiv för tillvaron i stort: tjuren som växer upp, äter ekollon och gräs i hela sitt liv, befruktar ett oändligt antal kor (bilden är lånad av Lina Wolff själv, Ni finner den på s. 135), och sedan sticks ner av en matador för att ersättas av en ny tjur, en tjur som också den ätit ekollon och gräs och befruktat ett oändligt antal kor, och så sticker matadoren ner den också. Många tjurar dör som den, många människor dör som du, no biggy, sic transit gloria mundi.
I slutnovellen Tänk dig ett levande träd faller så bitarna på plats, här kommer Shopenhauer och hans tankar om världen som en tortyrkammare - Att alla led som fan, hela jorden kryllade av lidande (211) -, här kommer en reaktion på det absurda som leder tankarna till Voltaire och hans optimistiska vi-måste-odla-vår-trädgård-anda från Candide:

- Vi hörs, sa han. Tack för allt.
Han vinkade och gick. Hanna och jag satt kvar i soffan. Jag tog hennes hand och den var helt kall. Jag tittade på henne och hon såg blek ut. Det var influensatider. Jag gick ner i källaren och hämtade en flaska vin. Äntligen något att fira, sa jag. Hon sa ingenting, men drack en del och blev lite berusad. Vi gick ut i köket och gjorde varsin macka med rostbiff och torkad lök, städade undan de torra pizzakanter som låg lite varstans. Sen gick vi och la oss. När vi vaknade nästa morgon tyckte jag det kändes som om vi var på smekmånad. Lyxigt, helt ensamma hon och jag och Daisy. Jag gick ner till bageriet och köpte bullar. Vi gick en promenad längs havet. Jag föreslog att vi skulle resa nånstans, Barcelona eller Rom, Dublin kanske. (215)

Allt blir inte till det bästa i den trots allt bästa av alla tänkbara världar, snarare, blir allt som det blir i en värld som är som den är, nu när den inte blev det vi ville att den skulle vara.
Kanske kan man säga att Lina Wolff i Många männsikor dör som du söker komma tillrätta med vår weltschmertz, avdramatisera den och göra den lite mer nyanserad. Rösten som talar genom novellerna är alls inte nonchalant eller avfärdande, utan snarare vis av erfarenhet, välmenande och medkännande, som om den redan varit ute och fäktats mot de existentiella väderkvarnarna och insett det lönlösa i att söka personlig bekräftelse och upprättelse i bejakandet av tristessen och den enskildes alla lidanden. Det finns ingenting iögonfallande i den individuella tragedin, ty alla människor dör som du, hela tiden. Tragedin inte är att den enskilde lider, utan att den enskildes lidande inte är en tragedi för att det inte är unikt. Du är måhända ensam i din olycka, men inte om den. Ta inte så allvarligt på saken. Var inte ledsen. Visst fan lider vi, men livet går vidare. Eller hur? *Blink*

La Bibliofille