Juli Zehs Fritt fall

Var gång man finner sin skepticism ogrundad är en nådens gång. Det är en ynnest att få erkänna sig ha gjort en felbedömning och att anse sig vara en läsupplevelse rikare efter att ha slagit igen en boks pärmar, att känna att man mot sina förväntningar haft roligt, njutit, tillsammans med och av en bok. På Weyler förlag utkom i våras den tyska författarinnan Juli Zehs kriminalroman Fritt fall. Min misstänksamhet mot denna bok visade sig vara helt obefogad.

Det som först fångade mig var romanens röst, som lyckas vara det mesta samtidigt: koncis, men ändå lyrisk, torr, men ändå livfull, humoristisk men ändå allvarsam, intim, men på behörigt avstånd, gillar att kollra bort mig med vetenskapsfilosofiska teorier och teser, så att jag stundtals får lite yrsel och svindel när jag försöker greppa det den säger. Det är rösten som framför allt tjusar mig, som får mig att likt en hund efter ett ben gräva mig allt djupare ner i texten, för att nå dess själva kärna.
Om alla deckare och kriminalromaner vore som Fritt fall skulle jag inte ignorera genren så i det närmaste totalt som jag gör nu. Juli Zeh kör inte med några taktiska konstruktions- och spänningsskapande tricks, de jag identifierar med deckargenren, tricks som är så lätt identifier- och genomskådbara att man känner sig skriven på näsan och bara blir förbannad. Denna text försöker inte leda in mig på några villospår eller ge mig falska ledtrådar som ska förmå mig att dra slutsatser åt det ena eller det andra hållet, om det ena eller det andra - antingen säger den allt, eller också säger den ingenting, tycks inte utgå ifrån att jag är mer intresserad av VAD som händer än HUR det händer. Inte ens sekund funderar jag över vem det är som kidnappat den lille pojken, huruvida mördaren ska åka fast eller inte, intill texten och berättandet blir alla funderingar åt det hållet irrelevanta, det är inte däri som romanens driv och puls sitter, utan i berättandet. Handlingen går konsekvent i berättandets kölvatten.
Romanens elegans ligger i dess övergripande riktning, dess vidgande rörelse utåt, uppåt (tvärtemot vad dess svenska titel antyder, men varför bry sig om den när det tyska originalet heter Schilf?), mot det teoretiska och abstrakta, det idémässiga, det i strängt vetenskaplig mening utanför tiden och rummet existerande: de kvantfysiska temana och motiven; berättelsen om två av huvudpersonerna, Sebastian och Oscar, deras ungdom, deras manér och klädsel, som får en att tänka mer på charlestonens än sjuttio-/åttiotalets (eller vad det nu kan tänkas bli) glada dagar, rymden mellan dået och nuet som därigenom vidgas, liksom avståndet mellan de båda männen, som kommer att anta två diametralt motsatta vetenskapliga ståndpunkter inom det område som en gång fört dem samman och som dessutom kommer att leva helt olika liv; det sätt varpå kommissarie Schilf förhåller sig till världen som om han vore en kriminalroman - Så du har kommit tillbaka till oss, tänkte kommissarien tänker kommissarien. (313) -; fågelsymboliken (den i bur instängda, den ovan staden svävande, det okläckta ägget). Det finns ingen närmande ambition eller strävan efter vardaglighet i texten, ingen ansats till trovärdighet även om allting sker inom ramarna för vad som kan betraktas som rimligt. Genom att höja sig över det personliga och privata, arbeta mer med sina figurer som platta, typiserade och gestaltande idéer istället för som runda och mänskliga personer, ger Juli Zeh en mer upphöjd och universell (i ordets alla tänkbara bemärkelser) prägel åt sin roman och gör den till en sammantaget mycket snygg konstruktion.
Den tyska kritiken, som vad jag förstått av vad som skrivs om den och dess reaktion på Juli Zehs Fritt fall i svenska medier inte var särdeles imponerad, kunde inte ha mer fel. Jag instämmer med och citerar Malte Persson: för min del kan tyskarna få behålla Mankell, om vi får Zeh istället.
La Bibliofille