Ett nytt medium äntrar den litterära salongen i Paris, i vilken det för första gången ska samtalas om litteratur i ljudform. I Sveriges Radio P1 har man de gångna dagarna inom ramen för programmet Radioföljetongen sänt Vasil Bykaus roman Veteranen, i uppläsning av Helge Skoog. Jag har girigt lyssnat och tagit till mig, försökt tillgodogöra mig det litterära ljudet.Att läsa romaner är en sak, att lyssna till dem en helt annan. Läser romaner gör jag jämt och samt, lyssnar till romaner gör jag i stort sett aldrig, därföre må Ni ha ett visst överseende med denna betraktelse kring Veteranen, som i många avseenden kanske i större utsträckning kommer att bli en betraktelse kring själva lyssnarupplevelsen än om texten som sådan.
Den arbetslöse veteranen från Afghanistankriget, Stupak, har slängts ut ur sin lägenhet av hustrun och bor nu i det till lägenheten hörande plåtgaraget, har inte en kopek på fickan, svälter, är smutsig och hungrig. Tillfälligheter och impulsen får honom indragen i en demonstration mot den belarusiska regimen, efter vars brutala och tumultartade upplösning det går upp för Stupak att han måste mörda Diktatorn.
Veteranen är litteratur när den är som effektivast, mycket verbisk i sitt berättande, texten redogör huvudsakligen för handlingar, för vad Stupak gör och tänker, är ständigt i rörelse, på väg framåt. Den förändring vår veteran genomgår under sommaren i plåtgaraget sker lika omärkligt för oss som för honom, den påverkan som svälten och hemlösheten har på honom är förstulen, smygande, och upptäcks inte förrän den redan är passé, då ett nytt sinnestillstånd, ett nytt förhållningssätt till sakernas varande redan gjort sig gällande.
Vi har stor insyn i Stupaks tankeliv, känslorna talas det inte så mycket om, inte för att berättaren - den osynlige, allvetande - inte tycks ha koll, utan mer för att Afghanistanveteranen inte tycks vara den emotionella typen. Visst, han blir förbannad, han känner sig bitter, förtvivlad också då och då, kan uppgå i euforiska rus, men mer är det inte. Inget att invända mot där alls, bristen på känslosamhet kan tillskrivas så många saker i texten, posttraumatisk chock efter krig och separation från familjen, avtrubbning på grund av svält, och en mer rund personlighet hos Stupak skulle blivit störande och rubbat textens balans. Med Stupak som en platt gestalt bibehålls effektiviteten i texten, som ostört kan marschera vidare mot sin upplösning och där göra halt.
Helge Skoog gör en mycket bra uppläsning av Veteranen. Han ger liv åt texten på ett sådant sätt att det ändå är den som har företräde och står i fokus, inte Helge Skoog och hans röst. I dialogerna varierar han intonation och attityd på att sådant vis att vart yttrande bär en klar karaktär av den som talar, men utan att bli överdrivet teatralisk eller avlägsna sig för mycket från textens grundton, Han förblir lågmäld, välartikulerad och effektiv och ger därmed prov på en synnerligen god förmåga att på ett mycket exakt vis fånga, spegla och återge textens karaktär och ge den en passande röst.
I skrivande stund och i ytterligare några dagar framöver finns samtliga sju avsnitt av Vasil Bykaus Veteranen för avlyssning på Sveriges Radio P1:s hemsida. Ni som föredrar att bekanta Er med denna kortroman i klassisk bokform rekommenderas vända Er till bokförlaget Ruin.
La Bibliofille
Den arbetslöse veteranen från Afghanistankriget, Stupak, har slängts ut ur sin lägenhet av hustrun och bor nu i det till lägenheten hörande plåtgaraget, har inte en kopek på fickan, svälter, är smutsig och hungrig. Tillfälligheter och impulsen får honom indragen i en demonstration mot den belarusiska regimen, efter vars brutala och tumultartade upplösning det går upp för Stupak att han måste mörda Diktatorn.
Veteranen är litteratur när den är som effektivast, mycket verbisk i sitt berättande, texten redogör huvudsakligen för handlingar, för vad Stupak gör och tänker, är ständigt i rörelse, på väg framåt. Den förändring vår veteran genomgår under sommaren i plåtgaraget sker lika omärkligt för oss som för honom, den påverkan som svälten och hemlösheten har på honom är förstulen, smygande, och upptäcks inte förrän den redan är passé, då ett nytt sinnestillstånd, ett nytt förhållningssätt till sakernas varande redan gjort sig gällande.
Vi har stor insyn i Stupaks tankeliv, känslorna talas det inte så mycket om, inte för att berättaren - den osynlige, allvetande - inte tycks ha koll, utan mer för att Afghanistanveteranen inte tycks vara den emotionella typen. Visst, han blir förbannad, han känner sig bitter, förtvivlad också då och då, kan uppgå i euforiska rus, men mer är det inte. Inget att invända mot där alls, bristen på känslosamhet kan tillskrivas så många saker i texten, posttraumatisk chock efter krig och separation från familjen, avtrubbning på grund av svält, och en mer rund personlighet hos Stupak skulle blivit störande och rubbat textens balans. Med Stupak som en platt gestalt bibehålls effektiviteten i texten, som ostört kan marschera vidare mot sin upplösning och där göra halt.
Helge Skoog gör en mycket bra uppläsning av Veteranen. Han ger liv åt texten på ett sådant sätt att det ändå är den som har företräde och står i fokus, inte Helge Skoog och hans röst. I dialogerna varierar han intonation och attityd på att sådant vis att vart yttrande bär en klar karaktär av den som talar, men utan att bli överdrivet teatralisk eller avlägsna sig för mycket från textens grundton, Han förblir lågmäld, välartikulerad och effektiv och ger därmed prov på en synnerligen god förmåga att på ett mycket exakt vis fånga, spegla och återge textens karaktär och ge den en passande röst.
I skrivande stund och i ytterligare några dagar framöver finns samtliga sju avsnitt av Vasil Bykaus Veteranen för avlyssning på Sveriges Radio P1:s hemsida. Ni som föredrar att bekanta Er med denna kortroman i klassisk bokform rekommenderas vända Er till bokförlaget Ruin.
La Bibliofille
Helge Skoog har även läst in Fogelströms stadserie på ett fint sätt. Han är en av de uppläsare jag verkligen gillar.
SvaraRaderaTorgny Lindgrens böcker passar också mycket bra att lyssna på. Dels är Torgny Lindgren själv en otroligt bra uppläsare, men framförallt har han verkligen arbetat riktigt mycket med språket i böckerna, och det är nog väl så viktigt. Det krävs en bok som man även annars skulle ha tvingats läsa i ett långsamt tempo, för att man verkligen skall få ut något extra av en uppläsning.
SvaraRaderaLyran: Du är, har jag förstått, en van ljudbokslyssnare, därför känns det hemskt fint att höra att Du tycker mycket om Helge Skoog. Ett tag var jag nämligen rädd för att min lyssning var väldigt präglad av att jag minns hans röst från Ture Sventon och Skrot-Nisse, att jag automatiskt associerar Skoogs röst med någonting bra, att en uppläsning som andra skulle tyckt var undermålig blev bra i mina öron för att jag förknippar rösten med en rosaröd barndomstid. Svamligt, men så tänkte jag.
SvaraRaderaStefanie: det vore onekligen väldigt intressant att lyssna till en uppläsning av Torgny Lindgren. Hans böcker bär väl en stark dialektal prägel,så för att texten riktigt ska få färg av den miljö i vilken den utspelas, och också av sinnelaget hos gestalterna, måste det vara en klar fördel att av författaren själv få höra västerbottniskan (väl?). Ånyo svammel. Jag tackar Dig hurusom för tipset!