Med värme i hjärtat smälter jag den goda nyheten

Lycka är att höra att 2009 års Nobelpris i litteratur går till Herta Müller, en författare man uppskattar mycket och som också är representerad med flera titlar i bokhyllan.
Som en enkel hyllning till Nobelpristagerskan publicerar jag på nytt mina tankar kring hennes roman Hjärtdjur.

I Hjärtdjur av Herta Müller har den yttersta gränsen redan passerats, berättelsens Jag står i posttraumat, vid en punkt bortom fasan och skräcken. Det förlorade hoppet tycks ha tillintetgjort all hennes förtvivlan, lindat in henne i en kokong ur vilken hon med en poetiskt vaggande, repetitiv prosa som mur mot det förflutna berättar för oss om en tid i Ceauşescus Rumänien.

Våra hjärtdjur flydde som möss. De kastade sina pälsar efter sig och försvann i intet. (80)

I Hjärtdjur förkroppsligas det förtryckta, förföljda, utsatta, ansatta rumänska folkets klaustrofobiska tillvaro, dess underkastelse under en godtycklig regim som, renons på allt vett och sans genom att illegalisera varje annat förhållningssätt söker tillskansa sig folkets stöd: vänskap är hor och kriminell organisering, folkpoesi folkhets, Partimotstånd parasitering, självmord bedrägeri; man slaktar harar och dricker blod, har tavlor avbildande kvinnor med de nydödas grönaktiga hudfärg på väggarna, och Korsryggsmärtan, Cancersvulsten vägrar, lika envist som Diktatorn, att ge med sig, lämna ifred. Och överallt denna död.

Kontrasten mellan den återhållsamma tonen, det poetiska språket och den grymhet och råhet som skildras i Hjärtdjur får det att rycka och slita av ångest i hela kroppen. Det är vackert, så väldigt vackert.

La Bibliofille