Salim Barakats roman Döda noviser är ett gåtfullhetens mästerstycke i att, genom omärkliga och oförutsägbara förflyttningar, förvrida läsarens och textens positioner på ett sådant vis att alla former av närmanden och identifikation demellan blir fåfänga. Den förfrämligar och är förfrämligad.Jag läser texten, erfar dess exoticism - metaforerna, liknelserna, de stående epiteten, det prosapoetiska språket och får inte ihop den med landskapet, med ekorrarna, älgarna, koltrastarna, snön, tallarna. Jag läser namnen på gestalterna i texten - Dahnalida, Nididad, Girmohali, Masilidi, Sud, Lu, Rakof, Finako, Luluki, Ramosirasmo, Djimatirk, Bolbon, Sil, Lahla - och kan inte förstå vad de gör på platser som Skogås och Mörtvik i Sverige, varför är inte de i De blå orkidéernas land? De letar efter främlingar att underhålla. Långt hemifrån letar de efter främlingar att underhålla och utan att faktiskt göra det på ett berättelsens plan, där de istället kretsar som osaliga andar kring Mannen med de plågade ögonen, den tyste Knivsliparen som bredvid människorna från De blå orkidéernas land är en av textens huvudgestalter, söker kontakt med honom, tar till de mest skilda medel för att väcka hans intresse och uppmärksamhet, uppfyller de ändå sin ambition på den scen som romanen är. Människorna från De blå orkidéernas land underhåller, sig själva ovetandes, den främling som romanens läsare är, på samma vis som Knivsliparen, genom sin stoicism och tystnad, underhåller människorna från De blå orkidéernas land.
Du har fått barriärsjukan, främling. (79)Lahlas ord förföljer mig genom texten, jag läser dem som en provokation från texten riktad till mig som läsare, ser dem som ett anklagande - att det är jag som förfrämligar mig från texten, inte tvärtom, fastän jag själv upplever det som om det är texten som gör sig ogripbar, att det är texten som är så berusad av sig själv, så medveten om sin mysticism att den finner ett sant nöje i att hålla mig på armlängds avstånd. I kommunikationen mellan text och läsare flyttar sig förfrämligandet som en Cheshirekatt obehindrat från en position till en annan, både intra- och extratextuellt, och det ter sig omöjligt att nagla fast den. Människorna från De blå orkidéernas land både vill och inte vill anta en förfrämligande position vis-à-vis Knivsliparen, studerar honom, drar slutsatser om honom - det här tyder på att han är en främling, det där tyder på att han inte är det - och vredgas över att han inte med minsta antydan avslöjar hur det förhåller sig. Är det med samma frustration jag själv reagerar mot boken? Är det jag som, liksom människorna från De blå orkidéernas land, är den utifrån kommande? Är romanen jag håller i min hand ett för mig främmande land som jag äntrar som främling, eller är det romanen som är en främling som fredligt invaderar mitt rike? Vem intar vem? Vem är främling var? Texten fortsätter envist med sitt, liksom Mannen med de plågade ögonen tigande sitter där på sin trädstam, slipande sin kniv. Och jag läser ihärdigt vidare.
Döda noviser kräver en ständig och aktiv omprövning av det som framkommer mellan läsare och text, tillåter inte, liksom människorna från De blå orkidéernas land inte tillåter Knivsliparen hans tystnad och inbundenhet, att läsaren intar en passiv och strikt åskådande roll. Du måste byta position, se ur olika vinklar, se med olika ögon - ändå får Du inga egentliga svar.
Fartyg färdas över landbacken på ändlösa irrfärder utan att någonsin nå sitt Ithaka....skriver bokförlaget Tranan, romanens utgivare, om Döda noviser, och det ligger mycket i de orden, kanske hela romanens lärdom. Kanske finns det inte något hemma, en plats där Du inte vidhängs ett främlingsskap? Kanske är inte ens ensamheten, i Döda noviser representerad av Knivsliparen, ett skydd mot främlingsskapet? Kanske är till och med främlingsskapet i ensamheten, ett förfrämligande som kommer ur ett tidsligt och rumsligt avstånd till likarna, det främlingsskap som är svårast att bära? Kanske är en död novis en människa som ännu inte erfarit det totala förfrämligandet, som fortfarande har någon att känna en samhörighet? Kanske kan man inte betraktas som levande förrän man utgjutit blod av förtvivlan av att aldrig nå sitt Ithaka och inte längre vara en av dem som från Dokon släpade ett skepp genom inlandet till Helakritothenes strand? Eller kan man kanske inte undkomma ett vardat främlingsskap utan att spilla sitt eget blod?
La Bibliofille
Mästerligt frågande Fru B. Text berusad av sig själv låter farligt och nödvändigt.
SvaraRaderaOn Word Arts: tackar ödmjukast!
SvaraRaderaDöda noviser är verkligen häftig läsning på många vis, inte minst för att den inte ger några självklara svar, utan är så oändligt öppen och fri för tolkning, mer så än vad litteratur vanligtvis är. Frågan är om det är jag som läser in textens självberusning som en förklaring till att den är mig så gåtfull och undflyende. Som Du skriver är det både farligt och nödvändigt ATT den berusas av sig själv: farligt för att det gör texten så autonom i förhållande till läsaren (tycker vi läsare som måhända är vana vid att ha makt över texter) - nödvändigt för att litteraturen väl alltid måste vara berusad av sig själv för att den ska fortsätta att tjusa oss. Eller vad säger Du?
Vill genast läsa den för att förstå Hur du menar. Om du tillåter att jag håller mig inom det abstrakta funderar jag på hur en text kan vara autonom. Kan den någonsin utesluta sin läsare, alltså röra sig av sig själv och hur går det i så fall till? Exakt svar är väl nej, men samtidigt finns dessa texter som så absolut tycks vara sej selv nok. Och jag håller med dig om tjusning, hur otjusande är inte de texter som man oupphörligen tungt måste putta på upp för backarna.
SvaraRaderaOn Word Arts: autonom var ett olyckligt ordval.Kanske menar jag en text som inte tillåter sig formas av sin läsare, en eterisk text, som kan upplevas som farlig i det att man som läsare inte kan greppa den, ta på den. En omedvetet gäckande text som förvisso är beroende av läsaren för att kunna existera som arteakt, men som, när den väl sätts i rörelse, tycks stå över alla former av beroende till en upplevande instans, som svävar fritt, i sitt eget tempo, inte kommunicerar mer med läsaren än vad som är nödvändigt inom ramen för läsandet. Skall man kanske formulera det så att den inte söker identifikation med läsaren, inte försöker spegla sig själv i läsaren och inte heller i någon större utsträckning tillåter läsaren att spegla sig själv i den. Ett liksom aktivt verfremdung av sig själv, inte inför sig själv, till sig själv,utan inför läsaren och av läsaren. Texten som den enda "levande varelse" som kan leva trygg och oberörd i förfrämligandet. Självtilliten och självtillräckligheten svart på vitt. Ett för oss provocerande tillstånd som får oss att fåfängt tillskriva texten en barriärsjuka? En allomfattande spegling där texten reflekterar sig själv på alla plan!
SvaraRaderaSå fascinerande text kan vara! Häpnadsväckande..!
Ah, vi närmar oss samma innebörd. Det är hårfina abstraktioner och tillfredsställande frustrerande att samtala på ett plan där texten blir en organism, där den är, och samtidigt inte är, inte kan vara. Intressant med identifikation i den andra riktningen, texten som inte vill sin läsare. För det är ju ändå så: var går gränsen dem emellan? Och om texten, i en allomfattande spegling endast reflekterar sig själv måste den väl ändå, matematiskt kanske, ha ett slut, sinom tid behöva syre?
SvaraRaderaNär jag läser dina skönsjungande formuleringar kan jag inte låta bli att minnas hur Borges njöt av Bubers vackra poesi och först senare fick veta att det inte var poesi han skrev utan filosofi...
On Word Arts: låt oss ta abstraktionen ett steg längre; är denna text inte alls berusad av sig själv, utan tvärtom över sig given, kringirrande, desperat jagande efter någon att få spegla sig i? Är den i själva verket inte alls oberörd av det faktum att jag som läsare förfrämligar mig till den, är dess enda utväg ur mitt verfremdung att skära sig själv i handlederna? Klarar den, som Du säger, inte av att oupphörligen reflektera blott sig själv i all oändlighet? Är det så att den faktiskt dör i och med sin sista punkt? Och därmed bevisar sin tes om egen blodspillan som det enda sättet att undkomma mitt/läsarens förfrämligande? Är Döda noviser ett självförvållat sår som får litteraturen att förblöda och orden de droppar som spills? Måste fiktionen dö för att komma över min främlingssjuka barriär?
SvaraRaderaAtt mitt ordsnickeri kan föra Dina tankar till Borges... Det kan vara en av de finaste komplimanger jag någonsin har fått..!
Eller har fiktionen, fiktionerna, sin fortsättning i de därpå följande dialogerna? Är den två, flera? Äger existens i sin introverta självbespegling såväl som i sin extroverta-genom-andra-finns-jag? Jag lämnar frågorna öppna och ser eventuella svar från dig som enbart plus.
SvaraRaderaOn Word Arts: man anar att svaren och följdfrågorna är hur många som helst. Själv funderar jag nu i parafraserande Georges Perec-banor (Kungen) och frågar mig om inte den efterföljande dialogen egentligen är minnet av fiktionens död, om inte fiktionen dör i samma stund som den skrivs ned i författargärningen/skrivs om i läsakten, blir text. Dock är allt fortfarande mycket gåtfullt...
SvaraRadera