Det finns inga självmordsbaciller (You Can't Catch Death)
Översättning: Charlotte Hjukström
Bakhåll
9789177423133
Kan det faktum att En Författare är ämnet för en typ av litteratur som i grund och botten inte på något vis står att skilja från den renodlade Sann Berättelsegenren bli rumsren bara för att dess nyckelperson var Författare? Blir En Dotters text om sitt liv med och efter en alkoholiserad Far automatiskt god litteratur för att denne var Författare, En Författare som dessutom ändat sitt eget liv? Frågorna som ställs under konfrontationen med Ianthe Brautigans Det finns inga självmordsbaciller är många och avslöjar en hög grad av hyckleri i min positionering till och bedömning av olika genrer. Hade inte namnet Brautigan prytt omslaget till denna bok, hade inte Richard Brautigan eller någon annan stor författare varit pappa till den kvinna som skrivit Det finns inga självmordsbaciller, hade boken inte utgivits av Bakhåll skulle jag förmodligen inte bara intagit en mer skeptisk hållning till den, utan också, högst troligt, fördömt den som en Sann Berättelse med alla de mindre angenäma konnotationer som begreppet rymmer för mig.
Så får jag också den svåra vägen lära mig att en Richard Brautigan inte ger något mästerverk, utan endast förmår hålla näsan på Det finns inga självmordsbaciller på rätt sida vattenytan. Kompositionen, Ianthe Brautigans vandring från ett minne till ett annat, vart och ett behandlat som en egen episod med sitt eget kapitel, är inte i sig ett raison d'être och rent stilistiskt lämnar texten också en del i övrigt att önska. Visserligen är Ianthe Brautigan en god miljöskildrare, de textavsnitt i vilka hon ägnar sig åt ett klassiskt, verbiskt redogörande berättande vars enda känsloladdning finns i minnesdimensionen, i avståndet mellan Nu och Då, är av god kvalitet och trivsam läsning, och framför allt ger hon en fin, värdig och också rimlig bild av sin Pappa, men sänkande och sorgligt nog förfaller författarinnan ofta till affektiva utbrott av mer patetisk art där hon begår misstaget att inte låta tystnaden tala, utan med mindre lyckade metaforer försöker sätta ord på sina egna vanmäktiga och förtvivlade känslor:
Jag var en avskalad version av mig själv mitt uppe i ett krig som jag höll på att förlora. (138)
Det är alltid lika trist att se hur en författare misstror sig om att kunna måla upp en klar bild av ett känslotillstånd utan att för den sakens skull se sig nödd att ta till övertydligheter, men framför allt blir jag förbannad av att själv inte förmodas förstå den affektiva vidden i en situation.
Förvisso av den mer lågmälda och mindre sensationslystna slaget är det tråkigt nog så att Det finns inga självmordsbaciller står att inrangera, icke bland den biografiska subkategori man plägar kalla Levnadsskildring, utan faktiskt är en oförblommerad Sann Berättelse. Inte för att detta skulle beröva boken på de kvaliteter den har, ta ifrån den att den understundom är både gripande och rörande på ett osökt sätt - så som man vill att den här typen av skildringar, i de fall man tar sig an dem, ska vara, liksom omedelbart förmedlande -, att de olika anekdoterna som samlas mellan bokens pärmar och utgör dess helhet är ofta väldigt fina, och att alla de insprängda fotografierna gör sitt till för att understryka detta goda, men... till syvende och sist, och återigen: utan Richard Brautigan vore Det finns inga självmordsbaciller inte särskilt mycket alls.
La Bibliofille
Gissar att du också är med i Bakhålls kärntrupp. Boken ligger fortfarande inplastad på mitt skrivbord ifall den skulle behöva skickas tillbaka, och nu tror jag bestämt att det också blir dess bittra öde.
SvaraRaderaSkymning: vill inte råda Dig att göra vare sig det ena eller det andra, men det kanske är idé att återsända om Du kände från första början att Det finns inga självmordsbaciller inte verkar vara någonting för Dig. Läslivet är ju egentligen för kort för att ägnas åt att läsa böcker som inte intresserar en.
SvaraRadera