Henry David Thoreaus Fågeldagbok

Så förtjusande att en summa vinterdagar - de senaste med snö! - få sitta  i en gungstol framför en öppen spis och stifta bekantskap med herr Henry David Thoreau, tidigare endast till namnet känd, och den del av det nordamerikanska fågellivet som gestaltas i den samling noteringar och anteckningar som Ellerströms förlag utgivit under titeln Fågeldagbok - anteckningar om fåglar och natur! Fågeldagbok gör mig alldeles lyrisk - naturlyrisk- och gripen. Sådant är Thoureaus engagemang i det han ägnar sig åt - naturiakttagelserna och författandet - att varje hans journalanteckning fullkomligt utstrålar omsorg och aktsamhet. Så närvarande är Thoreau i de ord med vilka han beskriver den natur, alla träd, alla de fåglar han ser och hör runt omkring sig på sina strövtåg i Concord att jag, massor av år senare, tycker mig dela naturupplevelsen med honom.

Thoreau ska inte ensam ha den äran av Fågeldagbok, även om det är hans dagboksanteckningar som utgör textens bas. Lennart Nilssons insats som förordsförfattare, kommentator och översättare är allt annat än försumbar, ety han tycks ha anammat den Thoreauska varsamheten och översatt också den i Fågeldagbok, i form av en hänsyn till och en trohet mot såväl författare som vetenskapligheten som de svenska målspråksläsarna. Nilsson inleder vart och ett av fågelkapitlen med en kort introduktion vari han presenterar den fågelart som står i begrepp att omförtäljas, jämför europeisk/svensk ornitologi med den nordamerikanska, berättar hur det står still med den ifrågavarande fågeln nu jämfört med då, reder ut  tvetydigheter, rätar ut frågetecken, förklarar översättningsproblematik, motiverar sitt egna ordval et cetera. För att låta oss lära känna Thoreau öppnar han dessutom Fågeldagbok med en rik och lärd text om dennes liv, dagar och dagbok, vilket harmonierar utsökt med Thoureaus egna anteckningar och också balanserar väl med den digra kringtexten i form av innehållsförteckningar,  kommentarer, biografiska data, uppställningar av fågelarternas svenska, engelska respektive latinska namn, källförteckning och bilaga med färgplanscher.

Om Henry David Thoreaus och Lennart Nilssons varsamhet tar sig uttryck på ett arteaktiskt plan tar sig det utgivande förlaget Ellerströms dito uttryck på det artefaktiska. Också här tycks det ha förekommit ett översättningsarbete, fast mellan två olika konstformer: det skrivna ordet gestaltat i  en fysisk bokform som såväl grafiskt som kompositoriskt inte bara svarar mot Fågeldagboks själva samtid, utan också mot den stämning, omsorg och kärlek varmed författaren gjort sina  floristiska och faunatiska (!) iakttagelser och nedtecknat dem. Klassiskt, tidlöst och mycket vackert.
Till sist, några ord från mäster Henry David Thoreau själv:

Tänk bara hur väl vårt liv är inrättat i alla detaljer - ljuva, vilda fåglar finns för att fylla mellanstunderna med sång! Det är ordnat så att medan vi är upptagna med våra fysiska eller intellektuella eller andra sysslor ska vi lugnas eller roas eller uppmuntras av fågelsång. När lantarbetaren vilar mot sin spade idag och solen just har tittat fram, är han inte helt utlämnad till sina grubblerier, naturen är inte ett tomrum för honom, utan han kan knappast undgå att höra de sköna och upplyftande tonerna från någon nyanländ fågel. Sången från en gräsfink kommer sannolikt att nå hans öra och, vare sig han är medveten om det eller inte, kommer den att övertyga honom om att världen är vacker och livet ett underbart företag att engagera sig i. Den kommer att göra honom lugn och tillfreds. Om man bara för ett ögonblick ger efter för sinnesintrycken, så hör man någon fågel som uttrycker sin lycka i behaglig sång. Vi har fått sjungande fåglar och öron att höra dem med. En sådan inrättning det är!
(190)

La Bibliofille

Skåda given Katt i mun?

La Bibliofille

Thoreausk sanning

Denna egendomliga värld som vi bebor är mera underbar än bekväm; den är vackrare än den är användbar; den är mera skapt för att beundras och uppskattas än för att utnyttjas. Tingens ordning borde vara den omvända; den sjunde dagen borde vara människans arbetsdag, då hon ska tjäna sitt uppehälle i sitt anletes svett; och de andra sex borde vara känslornas och själens sabbat - under vilken man ska ströva i denna vidsträckta trädgård och insupa Naturens milda påverkan och sublima uppenbarelser.

Henry David Thoreau

La Bibliofille

Litterära ljud: Kader Abdolahs Huset vid moskén

Man förkovrar sig i radioföljetångslyssnandets ädla konst och har i ett antal veckor följt Kader Abdolahs Huset vid moskén, en berättelse om just ett hus vid en moské, om en familj som rår om, rår över, en moské och som på olika sätt faller offer för såväl tidsliga som historiska omständigheter.

Slående hur fängslande det kan vara att lyssna till någon som läser högt ur en bok, muntligen berättar en historia! Det minner inte bara om barndomens sagostunder, utan känns också liksom... nedärvt. Ingenting besynnerligt med det egentligen, som ju all litteratur i begynnelsen faktiskt bestod av talat ord, springer ur en muntlig berättartradition. På mig har radioföljetångs-/ljudbokslyssnandet samma effekt som åsynen av eld: trollbunden stannar jag alldeles upp, faller som i trans och färdas där jag går och står långt, långt bort.  Det är som betingning, detta att vid åhörandet av historieberättande och åsynen av eld bli alldeles lugn och stilla och ändå på helspänn, receptiv och öppen.

Helt klart vinner Huset vid moskén på att läsas högt, det är en utmärkt lyssna-på-bok: dess miljöer och kulturer, exoticismen, de historiska händelserna, allt går hand i hand med det muntliga berättandet, för långt, långt bort, om än på ett annat sätt. Allt det främmande blir som en saga och är det något man bör göra med sagor är det väl att läsa dem högt och lyssna till dem? Uppläsaren Christian Fex klär berättelsen mycket väl. Hans ton och anslag stryker berättelsen medhårs och låter verkligen den österländska mystiken ohindrat veckla ut sig i ljudrummet, in sig i tankevärlden så att det inre bildspråket blir minst lika levande som under "riktig läsning", läsaren tillåts bli medskapande, själv en uttolkare.
Jag har tänkt mycket på vad jag skulle ha tyckt om Huset vid moskén om jag läst den på traditionellt vis och anar att mitt utfall inte skulle blivit fullt så gynnsamt om så varit fallet. Jag skulle säkert ha tyckt att den var trevlig, välskriven, smickrande anlagd, mycket intressant och till och med lärorik, men sedan lagt den åt sidan, inte tänkt mer på den, glömt bort den och haft svårt att återge handlingen i den om jag så ombetts göra. Att det beror på att jag än så länge är en alltför oerfaren boklyssnare för att utifrån ett åhörande kunna göra samma typ av textanalys som jag gör då jag läser på traditionellt vis, att jag fortfarande tjusas alltför mycket av själva upplevelsen boklyssning och analyserar den mer än texten i sig, torde kanske stå utom allt tvivel. Eller? Passar alla böcker för högläsning? Finns det böcker som mer än andra verk behöver själva omständigheten att bli högläst, behöver få väcka människosläktets nedärvda lyssnarlusta, och  den förtrollningen? Är man mer förlåtande när man lyssnar? Hinner man inte vara lika kritisk när det inte är man själv som styr läsakten, när man själv inte på samma vis kan granska texten, fritt läsa meningar om och om igen? För att det inte är själva ursprungstexten man tar del av, utan någon annans tolkning av den? Är helt enkelt själva villkoren för tolkning av läst respektive åhörd text olika?
Många frågor blir det för en boklyssnarnovis, som förhoppningsvis ska komma att bli klokare med tiden. Era eventuella synpunkter, råd och tankar om bokljud och lyssnarupplevelsen ser jag storligen fram emot.

La Bibliofille

Etgar Kerets Goda intentioner

Etgar Keret är ett namn som alltsedan läsningen av hans Åtta procent av ingenting väcker de allra godaste av associationer: Denne författare kan inte anklagas för någonting annat än att åstadkomma de mest coola och balla (varihela världen kom DE orden ifrån?!?) texter, så också i den senast utkomna Goda intentioner. Om jag, sittandes någonstans på offentlig plats, oförhappandes fick se Keret bana sig fram i folkvimlet skulle jag inte kunna motstå impulsen att ge honom en stående ovation.

Det mest trollbindande med Etgar Kerets författande är hans osannolika förmåga att låta texterna kretsa kring det outtalat förvridna, det slags realism han arbetar med som introducerar anomalin som ett givet faktum, en naturlig del av den litterära, och för all del också reella, existentiella, normaliteten. I tomrummet mellan subjekt, objekt och predikat uppstår sprickan, märkligheten, som aldrig med ett ord kommenteras eller uppmärksammas som någonting extraordinärt. En smula upprörande måhända, men den totala förvirring, raden av obesvarade frågor som skulle väckas på vår sida texten om det var här det begav sig finns inte på fiktionens plan. Ändå ligger fiktionens sanning inte särskilt långt från den extratextuella sanningen, vår sanning. Med en fjäderlätt vridning lyckas Keret gestalta absurditeten som uppstår i gapet mellan, gravt förenklat, vad som händer och subjektets förmåga att greppa det inträffade. Ofta är det barnets perspektiv han skriver ur,  skriver ner barnets blick på vuxenvärlden, barnets sätt att göra den begriplig, ta ned den till sin egen begrepps- och förståelsenivå, som till exempel i novellen Skor, vari en liten kille försöker förstå vad ett par gympadojor från Tyskland rimligen kan ha med Förintelsen och hans i koncentrationslägren dödade morfar att göra. Kärleksrelationer, relationer överhuvudtaget, och tillhörande komplikationer är ett annat tema genom vilket Etgar Keret i sin surrealistiskt skruvade fiktion förmår visa på vilka dumheter som begås i bland annat Kärlekens namn, såsom i Renrakad där den manliga delen av en tvåsamhet är lite väl ivrig att ge upp både det ena och det andra för att behaga sitt hjärtas dam. Eller varför inte i Försoning, en scen ur ett äktenskap.
Ofta har novellerna starkt symboliska, nästan allegoriska förklädnader och förefaller berätta om missförhållandetn och rena ironier på ett djupare, mer allmänmänskligt plan. En text i samlingen som verkar på detta sätt är  Hat trick som handlar om en trollkarl som plötsligt, till publikens stora förtjusning, börjar att dra upp mindre angenäma föremål ur sin hatt under showens finalmoment.
Rent stilistiskt besitter Etgar Keret en fingertoppskänsla av sällan skådat slag. Trots att grundtonen i novellerna genomgående är förhållandevis neutral, med ett berättande som osentimentalt går rakt på sak och skildrar saker och ting så som de faktiskt utspelar sig, finns det ändå nyansskillnader som, trots att de är så små, så gott som omöjliga att härleda till ett särskilt fenomen eller grepp i texten, ändå ger var och en av novellerna sitt särskilda kynne - ironiskt, humoristiskt, vemodigt, vad Ni vill. Ett kynne som inte alls förefaller ha särskilt mycket med texternas innehåll att göra, utan som man snarast vill lokalisera till textens öga, det som är beläget någonstans mellan författaren som skapar texten och den fiktiva, osynliga eller närvarande, persona som berättar fram den av författaren skapade texten. Det är svårt att beskriva denna förnimmelse i ord, men då man läser novellerna är den i högsta grad kännbar, måste väl upplevas för att kunna förstås helt och kan måhända inte förmedlas med andra ord än textens egna.
Precis som Åtta procent av ingenting är Goda intentioner helgrym och som novellsamling betraktad helt och hållet omistlig. Tack, heder och ära åt Bastion förlag och översättaren Kristian Wikström som gett oss möjlighet att läsa Etgar Keret på svenska. Helgrymt, som sagt.

La Bibliofille

Telegram för fullmånen

Telegram för fullmånen

Fullmånen, jag undrar, vad lyser den för,
nån mening ska det väl vara?
Den hänger i luften bara.
Men inte för att den stör
men inte gör den mig glad,
sa Ann-Katrin Rosenblad.

För tänker man efter så är det ett lik
som lyser på oss om natten.
Där finns varken luft eller vatten.
Visst speglas den i vår vik,
men den ligger på Lit De Parade,
sa Ann-Katrin Rosenblad.

Du håller min hand, sa Ann-Katrin
berätta varför du gör det.
Tror du att du får nånting för det?
Nej, karlar är ena svin
som svamlar om kärleksglöd.
Men månen är kall och död. 

Cornelis Vreeswijk

La Bibliofille

Thorbjørn Egners Folk och rövare i Kamomilla stad

Så vänder vi åter till Barndomen och den litteratur man ägnade sig åt då: Thorbjørn Egner och Folk och rövare i Kamomilla stad. Igenkänningen är mycket stark, om än inte lika hög som inför Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen, men så var inte mitt närmande till den förra boken lika vidöppen som till den senare. I bakhuvudet fanns de så intressanta tankar kring den svenska översättningen av Folk och rövare i Kamomilla stad som ventilerades här, och av det blev inte läsningen mindre givande.Varför valde man alls att ändra den norska originaltiteln Folk og røvere i Kardemomme by till Folk och rövare i Kamomilla stad? Skulle kamomill vara mer bekant för den svenska läsarpubliken än kardemumma? Om de norska läsarna visste vad kardemumma var borde väl för fanken svenskarna också haft koll? Eller var kardemumma en så ny krydda i Norden 1955 att inte ens gemene norrman visste? Hur tänkte man sig få ihop den exotiska miljön i boken med ett namn efter en ängsblomma?   Tar inte namnbytet liksom udden av lokalfärgen? Tyckte man att man ändå kompenserade för sitt ingrepp i det att man lånade stadsnamnet från en gestalt i berättelsen och gav denna flicka ett ickesvenskt, mer romanskt  klingande namn? Det går att uppbåda många tänkbara skäl till ändringen, men inget som är så tungt vägande att ändringen känns motiverad. Eller är kamomill en mer exotisk växt än jag föreställer mig?
Man kan inte säga annat än att Folk och rövare i Kamomilla stad är en väldigt rekordelig och på alla sätt hyvens bok som ger en läraktig liten läxa i hur man bör vara mot sina medmänniskor och, icke att förglömma!, meddjur: Man ska aldrig plåga andra, man ska alltid bjuda till, men för övrigt kan man göra vad man vill heter det i den av överkonstapel Bastian, som aldrig har lust att häkta någon, författade Kamomillalagen. Följer så en rad händelser vari det på olika vis, både framlänges och baklänges,  belyses huru ett efterlevande av Kamomillalagen resulterar i en glad och lyckligt liten stad där alla får vara med och är värda en andra chans. Det hela är egentligen lite väl präktigt, men rövarna Kasper och Jesper och Jonatan är en bra motvikt. Det bästa i hela boken är när de bestämmer sig för att de måste ha lite kvinnfolk i huset som kan sköta matlagning och städning och annat ledsamt åt dem och därför rövar bort fröken tant Sofia när hon sover, helt sonika bär iväg med henne där hon ligger i sin hängmatta, men bittert ångrar sitt tilltag när Sofia tvingar rövarna att hjälpa till med hushållssysslorna och de inte på något vis kan bli av med henne. Sofia tycker att hon trivs hos rövarna och det säger hon också till överkonstapel Bastian, Slaktaren och Bagaren när de kommer för att befria henne:

"Jag stannar hellre här tills vidare. Jag trivs här. Jag tycker om att sätta pli på folk nämligen."
[---]
Inne i rövarhuset hade de tre rövarna hört vartenda ord. Och de var riktigt förskräckta.
"Hon vill inte gå hem", sa Kasper.
"Oj, så tråkigt", sa Jesper.
[---]
Sen satt de på bänken en lång stund och tänkte på vad som kunde göras. Och till slut gick det upp ett ljus för en av dem, och det var Jonatan:
"Pojkar", sa han. "Jag tror att jag har en idé!"
"Vad då för idé?", frågade Kasper ivrigt.
"Jo, hör på här", viskade Jonatan och såg sig omkring för att vara säker på att tant Sofia inte hörde: "Inatt - när fröken Sofia har somnat, då rövar vi tillbaka henne till samma ställe som vi rövade bort henne ifrån!"
[---]
På natten när allt var tyst i huset och fröken Sofia sov tryggt och gott i sin hängmatta, smög Kasper och Jesper och Jonatan in, häktade försiktigt av hängmattan från krokarna och bar fröken tant Sofia ut ur rövarhuset, hela vägen över slätten, in i stan och hem till huset, som de hade rövat bort henne ifrån. Och tant Sofia sov hela vägen. (s. 75ff.)

Då och då dyker det upp sådana där fullständigt absurda saker i boken och det är dem man håller utkik efter, de som gör att Folk och rövare i Kamomilla stad är så kul att läsa. Dessutom kan det nog vara lite spännande ibland också, jag minns hur pirrigt jag som tre äpplen hög tyckte att det var med lejonet och när rövarna var ute på rövarstråt.
Jag önskar att jag hade bättre koll på, mindes mer väl, alla visorna som hör till och som dyker upp lite här och var i texten, då skulle det ha blivit ännu trevligare. att läsa denna barndomsbekanting. Jag upprepar uppmaningen från min betraktelse över Thorbjørn Egners Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen: ger Ni bort boken till En Kär Liten person i Er närhet, passa då på att ge bort cd-skivan på samma gång. Det blir som sagt mycket roligare att läsa om man får sjunga en stump då och då också!


La Bibliofille