Etgar Kerets Goda intentioner

Etgar Keret är ett namn som alltsedan läsningen av hans Åtta procent av ingenting väcker de allra godaste av associationer: Denne författare kan inte anklagas för någonting annat än att åstadkomma de mest coola och balla (varihela världen kom DE orden ifrån?!?) texter, så också i den senast utkomna Goda intentioner. Om jag, sittandes någonstans på offentlig plats, oförhappandes fick se Keret bana sig fram i folkvimlet skulle jag inte kunna motstå impulsen att ge honom en stående ovation.

Det mest trollbindande med Etgar Kerets författande är hans osannolika förmåga att låta texterna kretsa kring det outtalat förvridna, det slags realism han arbetar med som introducerar anomalin som ett givet faktum, en naturlig del av den litterära, och för all del också reella, existentiella, normaliteten. I tomrummet mellan subjekt, objekt och predikat uppstår sprickan, märkligheten, som aldrig med ett ord kommenteras eller uppmärksammas som någonting extraordinärt. En smula upprörande måhända, men den totala förvirring, raden av obesvarade frågor som skulle väckas på vår sida texten om det var här det begav sig finns inte på fiktionens plan. Ändå ligger fiktionens sanning inte särskilt långt från den extratextuella sanningen, vår sanning. Med en fjäderlätt vridning lyckas Keret gestalta absurditeten som uppstår i gapet mellan, gravt förenklat, vad som händer och subjektets förmåga att greppa det inträffade. Ofta är det barnets perspektiv han skriver ur,  skriver ner barnets blick på vuxenvärlden, barnets sätt att göra den begriplig, ta ned den till sin egen begrepps- och förståelsenivå, som till exempel i novellen Skor, vari en liten kille försöker förstå vad ett par gympadojor från Tyskland rimligen kan ha med Förintelsen och hans i koncentrationslägren dödade morfar att göra. Kärleksrelationer, relationer överhuvudtaget, och tillhörande komplikationer är ett annat tema genom vilket Etgar Keret i sin surrealistiskt skruvade fiktion förmår visa på vilka dumheter som begås i bland annat Kärlekens namn, såsom i Renrakad där den manliga delen av en tvåsamhet är lite väl ivrig att ge upp både det ena och det andra för att behaga sitt hjärtas dam. Eller varför inte i Försoning, en scen ur ett äktenskap.
Ofta har novellerna starkt symboliska, nästan allegoriska förklädnader och förefaller berätta om missförhållandetn och rena ironier på ett djupare, mer allmänmänskligt plan. En text i samlingen som verkar på detta sätt är  Hat trick som handlar om en trollkarl som plötsligt, till publikens stora förtjusning, börjar att dra upp mindre angenäma föremål ur sin hatt under showens finalmoment.
Rent stilistiskt besitter Etgar Keret en fingertoppskänsla av sällan skådat slag. Trots att grundtonen i novellerna genomgående är förhållandevis neutral, med ett berättande som osentimentalt går rakt på sak och skildrar saker och ting så som de faktiskt utspelar sig, finns det ändå nyansskillnader som, trots att de är så små, så gott som omöjliga att härleda till ett särskilt fenomen eller grepp i texten, ändå ger var och en av novellerna sitt särskilda kynne - ironiskt, humoristiskt, vemodigt, vad Ni vill. Ett kynne som inte alls förefaller ha särskilt mycket med texternas innehåll att göra, utan som man snarast vill lokalisera till textens öga, det som är beläget någonstans mellan författaren som skapar texten och den fiktiva, osynliga eller närvarande, persona som berättar fram den av författaren skapade texten. Det är svårt att beskriva denna förnimmelse i ord, men då man läser novellerna är den i högsta grad kännbar, måste väl upplevas för att kunna förstås helt och kan måhända inte förmedlas med andra ord än textens egna.
Precis som Åtta procent av ingenting är Goda intentioner helgrym och som novellsamling betraktad helt och hållet omistlig. Tack, heder och ära åt Bastion förlag och översättaren Kristian Wikström som gett oss möjlighet att läsa Etgar Keret på svenska. Helgrymt, som sagt.

La Bibliofille