onsdag 2 december 2009

Thorbjørn Egners Folk och rövare i Kamomilla stad


Så vänder vi åter till Barndomen och den litteratur man ägnade sig åt då: Thorbjørn Egner och Folk och rövare i Kamomilla stad. Igenkänningen är mycket stark, om än inte lika hög som inför Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen, men så var inte mitt närmande till den förra boken lika vidöppen som till den senare. I bakhuvudet fanns de så intressanta tankar kring den svenska översättningen av Folk och rövare i Kamomilla stad som ventilerades här, och av det blev inte läsningen mindre givande.Varför valde man alls att ändra den norska originaltiteln Folk og røvere i Kardemomme by till Folk och rövare i Kamomilla stad? Skulle kamomill vara mer bekant för den svenska läsarpubliken än kardemumma? Om de norska läsarna visste vad kardemumma var borde väl för fanken svenskarna också haft koll? Eller var kardemumma en så ny krydda i Norden 1955 att inte ens gemene norrman visste? Hur tänkte man sig få ihop den exotiska miljön i boken med ett namn efter en ängsblomma?   Tar inte namnbytet liksom udden av lokalfärgen? Tyckte man att man ändå kompenserade för sitt ingrepp i det att man lånade stadsnamnet från en gestalt i berättelsen och gav denna flicka ett ickesvenskt, mer romanskt  klingande namn? Det går att uppbåda många tänkbara skäl till ändringen, men inget som är så tungt vägande att ändringen känns motiverad. Eller är kamomill en mer exotisk växt än jag föreställer mig?
Man kan inte säga annat än att Folk och rövare i Kamomilla stad är en väldigt rekordelig och på alla sätt hyvens bok som ger en läraktig liten läxa i hur man bör vara mot sina medmänniskor och, icke att förglömma!, meddjur: Man ska aldrig plåga andra, man ska alltid bjuda till, men för övrigt kan man göra vad man vill heter det i den av överkonstapel Bastian, som aldrig har lust att häkta någon, författade Kamomillalagen. Följer så en rad händelser vari det på olika vis, både framlänges och baklänges,  belyses huru ett efterlevande av Kamomillalagen resulterar i en glad och lyckligt liten stad där alla får vara med och är värda en andra chans. Det hela är egentligen lite väl präktigt, men rövarna Kasper och Jesper och Jonatan är en bra motvikt. Det bästa i hela boken är när de bestämmer sig för att de måste ha lite kvinnfolk i huset som kan sköta matlagning och städning och annat ledsamt åt dem och därför rövar bort fröken tant Sofia när hon sover, helt sonika bär iväg med henne där hon ligger i sin hängmatta, men bittert ångrar sitt tilltag när Sofia tvingar rövarna att hjälpa till med hushållssysslorna och de inte på något vis kan bli av med henne. Sofia tycker att hon trivs hos rövarna och det säger hon också till överkonstapel Bastian, Slaktaren och Bagaren när de kommer för att befria henne:
"Jag stannar hellre här tills vidare. Jag trivs här. Jag tycker om att sätta pli på folk nämligen."
[---]
Inne i rövarhuset hade de tre rövarna hört vartenda ord. Och de var riktigt förskräckta.
"Hon vill inte gå hem", sa Kasper.
"Oj, så tråkigt", sa Jesper.
[---]
Sen satt de på bänken en lång stund och tänkte på vad som kunde göras. Och till slut gick det upp ett ljus för en av dem, och det var Jonatan:
"Pojkar", sa han. "Jag tror att jag har en idé!"
"Vad då för idé?", frågade Kasper ivrigt.
"Jo, hör på här", viskade Jonatan och såg sig omkring för att vara säker på att tant Sofia inte hörde: "Inatt - när fröken Sofia har somnat, då rövar vi tillbaka henne till samma ställe som vi rövade bort henne ifrån!"
[---]
På natten när allt var tyst i huset och fröken Sofia sov tryggt och gott i sin hängmatta, smög Kasper och Jesper och Jonatan in, häktade försiktigt av hängmattan från krokarna och bar fröken tant Sofia ut ur rövarhuset, hela vägen över slätten, in i stan och hem till huset, som de hade rövat bort henne ifrån. Och tant Sofia sov hela vägen. (s. 75ff.)
Då och då dyker det upp sådana där fullständigt absurda saker i boken och det är dem man håller utkik efter, de som gör att Folk och rövare i Kamomilla stad är så kul att läsa. Dessutom kan det nog vara lite spännande ibland också, jag minns hur pirrigt jag som tre äpplen hög tyckte att det var med lejonet och när rövarna var ute på rövarstråt.
Jag önskar att jag hade bättre koll på, mindes mer väl, alla visorna som hör till och som dyker upp lite här och var i texten, då skulle det ha blivit ännu trevligare. att läsa denna barndomsbekanting. Jag upprepar uppmaningen från min betraktelse över Thorbjørn Egners Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen: ger Ni bort boken till En Kär Liten person i Er närhet, passa då på att ge bort cd-skivan på samma gång. Det blir som sagt mycket roligare att läsa om man får sjunga en stump då och då också!


La Bibliofille

4 kommentarer:

  1. Minns när Lennart Hyland läste högt ur dessa i Gomorron Sverige... då var jag inte stor.

    SvaraRadera
  2. Jacob Carlsson: visst är det gott att vara lite nostalgisk ibland?

    SvaraRadera
  3. Tack för en intressant redogörelse. Jag har faktiskt aldrig tänkt på att man kan läsa den här boken, men det kan man förstås (vi har en ganska nyinskaffad CD hemma med historien, där Hasse Alfredsson läser, tror jag, och insprängda sånger, men vi har inte hunnit lyssna på den tillsammans). Däremot har jag mycket suddiga, men positiva minnen av teaterpjäsen, som var mitt allra första teaterbesök, som treåring. Sedan dess har jag bara hört några av sångerna, men aldrig mer sett eller läst pjäsen. Det var spännande att läsa om vad den egentligen handlade om. Det där med Kardemumma By har jag också helt missat. Kardemumma var väl varken okänt eller exotiskt på 50-talet, men Kamomill låter kanske lite mer spännande?

    Klas Klättermus upplevde jag aldrig som barn, men däremot har jag spelat pjäsen baklänges och framlänges som ung vuxen. Barnpubliken älskar den, och jag tycker den är ganska... tråkig faktiskt.

    Förmodligen hade jag tyckte jättemycket om båda pjäserna/historierna om jag fått uppleva dem som så där 5-6-7-åring i stället. Tänk vad mycket man missat :-)

    SvaraRadera
  4. Eg var ganske gammal før eg skjønte at krydderet kardemomme ikkje var oppkalt etter Kardemommeby...

    Det er så underleg å lese utdraget ditt frå den svenske boka. Eg lærte både denne og Hakkebakkeskogen utanatt før eg lærte å lese, men då på norsk. Det er ei blanding av gjenkjenning og noko framand over den svenske teksten.

    SvaraRadera