Man förkovrar sig i radioföljetångslyssnandets ädla konst och har i ett antal veckor följt Kader Abdolahs Huset vid moskén, en berättelse om just ett hus vid en moské, om en familj som rår om, rår över, en moské och som på olika sätt faller offer för såväl tidsliga som historiska omständigheter.Slående hur fängslande det kan vara att lyssna till någon som läser högt ur en bok, muntligen berättar en historia! Det minner inte bara om barndomens sagostunder, utan känns också liksom... nedärvt. Ingenting besynnerligt med det egentligen, som ju all litteratur i begynnelsen faktiskt bestod av talat ord, springer ur en muntlig berättartradition. På mig har radioföljetångs-/ljudbokslyssnandet samma effekt som åsynen av eld: trollbunden stannar jag alldeles upp, faller som i trans och färdas där jag går och står långt, långt bort. Det är som betingning, detta att vid åhörandet av historieberättande och åsynen av eld bli alldeles lugn och stilla och ändå på helspänn, receptiv och öppen.
Helt klart vinner Huset vid moskén på att läsas högt, det är en utmärkt lyssna-på-bok: dess miljöer och kulturer, exoticismen, de historiska händelserna, allt går hand i hand med det muntliga berättandet, för långt, långt bort, om än på ett annat sätt. Allt det främmande blir som en saga och är det något man bör göra med sagor är det väl att läsa dem högt och lyssna till dem? Uppläsaren Christian Fex klär berättelsen mycket väl. Hans ton och anslag stryker berättelsen medhårs och låter verkligen den österländska mystiken ohindrat veckla ut sig i ljudrummet, in sig i tankevärlden så att det inre bildspråket blir minst lika levande som under "riktig läsning", läsaren tillåts bli medskapande, själv en uttolkare.
Jag har tänkt mycket på vad jag skulle ha tyckt om Huset vid moskén om jag läst den på traditionellt vis och anar att mitt utfall inte skulle blivit fullt så gynnsamt om så varit fallet. Jag skulle säkert ha tyckt att den var trevlig, välskriven, smickrande anlagd, mycket intressant och till och med lärorik, men sedan lagt den åt sidan, inte tänkt mer på den, glömt bort den och haft svårt att återge handlingen i den om jag så ombetts göra. Att det beror på att jag än så länge är en alltför oerfaren boklyssnare för att utifrån ett åhörande kunna göra samma typ av textanalys som jag gör då jag läser på traditionellt vis, att jag fortfarande tjusas alltför mycket av själva upplevelsen boklyssning och analyserar den mer än texten i sig, torde kanske stå utom allt tvivel. Eller? Passar alla böcker för högläsning? Finns det böcker som mer än andra verk behöver själva omständigheten att bli högläst, behöver få väcka människosläktets nedärvda lyssnarlusta, och den förtrollningen? Är man mer förlåtande när man lyssnar? Hinner man inte vara lika kritisk när det inte är man själv som styr läsakten, när man själv inte på samma vis kan granska texten, fritt läsa meningar om och om igen? För att det inte är själva ursprungstexten man tar del av, utan någon annans tolkning av den? Är helt enkelt själva villkoren för tolkning av läst respektive åhörd text olika?
Många frågor blir det för en boklyssnarnovis, som förhoppningsvis ska komma att bli klokare med tiden. Era eventuella synpunkter, råd och tankar om bokljud och lyssnarupplevelsen ser jag storligen fram emot.
La Bibliofille
Jag har tänkt mycket på vad jag skulle ha tyckt om Huset vid moskén om jag läst den på traditionellt vis och anar att mitt utfall inte skulle blivit fullt så gynnsamt om så varit fallet. Jag skulle säkert ha tyckt att den var trevlig, välskriven, smickrande anlagd, mycket intressant och till och med lärorik, men sedan lagt den åt sidan, inte tänkt mer på den, glömt bort den och haft svårt att återge handlingen i den om jag så ombetts göra. Att det beror på att jag än så länge är en alltför oerfaren boklyssnare för att utifrån ett åhörande kunna göra samma typ av textanalys som jag gör då jag läser på traditionellt vis, att jag fortfarande tjusas alltför mycket av själva upplevelsen boklyssning och analyserar den mer än texten i sig, torde kanske stå utom allt tvivel. Eller? Passar alla böcker för högläsning? Finns det böcker som mer än andra verk behöver själva omständigheten att bli högläst, behöver få väcka människosläktets nedärvda lyssnarlusta, och den förtrollningen? Är man mer förlåtande när man lyssnar? Hinner man inte vara lika kritisk när det inte är man själv som styr läsakten, när man själv inte på samma vis kan granska texten, fritt läsa meningar om och om igen? För att det inte är själva ursprungstexten man tar del av, utan någon annans tolkning av den? Är helt enkelt själva villkoren för tolkning av läst respektive åhörd text olika?
Många frågor blir det för en boklyssnarnovis, som förhoppningsvis ska komma att bli klokare med tiden. Era eventuella synpunkter, råd och tankar om bokljud och lyssnarupplevelsen ser jag storligen fram emot.
La Bibliofille
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar