Red. Jan Erik Vold
Översättning från tyskan: Staffan Söderblom
Norstedts Förlag
9789113019505
Egentligen skulle Ni lika gärna kunna strunta i att läsa alla de ord, fraser och meningar jag - med mycken möda, tro det eller ej - nedan skrivit om Ruth Maiers dagbok. Sedan jag upptäckte Alexandra Borgs omfattande och rika recension Krigsdagbok blottlägger världens svek som publicerades i Svenska Dagbladet den tredje mars år tjugohundraåtta känns min enkla publikation som en enda stor, om än bra mycket fattigare, parafras på hennes text. Tant pis...
De ligger mig varmt om hjärtat, de judiska vittnesskildringarna, i var form de än må förekomma, så ock Ruth Maiers dagbok, som också den, likt Anne Franks dagbok, Primo Levis Är detta en människa? et alia, befäster hur viktigt det är att föra all tänkbar kunskap - och inte minst minnet - om Förintelsen vidare. Läxan kan inte läras nog många gånger, tycks det.
Den stegrar, denna Ruth Maiers dagbok, väcker vartefter andra sorters engagemang. Om man i begynnelsen känner en viss skepcis vis-à-vis texten, som börjar som en helt ordinär dagbok som beskriver En Ung Människas tankar, känslor och inre liv, om man i begynnelsen funderar kring detta med litterärt och allmänneligt värde, om man då hävdar alltför snäva och privata intressen bakom utgivningen (Ruth Maier varande kär vän till poetissan Gunvor Hofmo som i sin tur stod redaktören och diktaren Jan Erik Vold nära. Den senare var den som tog initiativet till att ge ut Ruth Maiers dagböcker sedan han funnit dem bland Gunvor Hofmos kvarlåtenskap), övergår detta allteftersom till en allt fastare övertygelse om dagbokens raison d'édition. Ruth Maiers talang för författande blir alltmer uppenbar för var genomläst dagboksanteckning: med sådan omsorg är allt allt detta så privata och intima nedtecknat, att det är som om Dagboksförfattarinnan verkligen toge hänsyn till och räknade med publik då hon förde sin penna över dagboksbladen. Skribenten Alexandra Borg formulerar sig på pricken då hon i sin i Svenska Dagbladet publicerade recension av Ruth Maiers dagbok skriver att det hos Ruth Maier finns en medvetenhet inför själva skrivprocessen som är fascinerande. De dikter som återkommer allt tätare i dagbokens finala delar vittnar också om en ackurat känsla för språk, melodi, stämningsskapande, ordval, kort sagt för litterärt skapande i lyrisk form och detsamma tål att sägas för Ruths brev till Syster, Mor och Mormor i England och om de skisser och akvareller som beledsagar - tyvärr i svartvitt - Ruth Maiers berättelse om sig själv. Det är inte fråga om ett ungdomskluddande vilket-som-helst, utan om en eftertänksam och klok gestaltning av, ett oupphörligt reflekterande kring och ett uttömmande berättande om, i såväl ord som bild, samhällsomvälvningar, politiska skeenden, behandlingen av judar, existentiella villkor, drömmar, sexualitet, exil et cetera, oavsett i vilken textlig form Ruth Maier än berättar.
Det är något visst och sällsamt emotivt med att gå en berättelse sådan som Ruth Maiers dagbok till mötes. Detta att man vet vad som till syvende och sist ska komma att hända Ruth Maier. Svårt då att förhålla sig sval till den tonåriga Ruth Maiers önskan att sätta sitt avtryck på världen och bli författare, svårt att inte beklämd tänka att om hon bara vetat hur hennes önskan skulle uppfyllas, så skulle hon nog varit mer försiktig med vad hon önskade sig, svårt att ändock inte betrakta den bok man har för händer som en Ruth Maiers upprättelse och, om än i slutändan på något vis ändå ganska klen, rättmätig kompensation för det öde hon fick. Svårt att inte gå in mellan de dagboks- och brevrader som flickan skriver i all ensamhet i norsk exil, skild från hela sin familj, på nåder, om än i initial välvilja, mottagen i ett norskt hem strax utanför Oslo. Vilken monumental, ogripbar ensamhet! Vilken förnedring, detta att leva ett liv i tacksamhetsskuld, i en familjekontext man inte är hemmahörande i, utsattheten, de förvirrande byråkratiska turerna som krävs för att få lov att gå i skolan, ta studentexamen, för att kunna hålla liv i hoppet om att kunna återförenas med sin familj, de antisemitiska påhoppen, ovissheten. Svårt att inte förstå vilken värld av mörker som ligger bakom det nervsammanbrott som placerar Ruth Maier på Ullevåls sjukhus i Oslo, svårt att inte känna in all förtvivlan, ångest, ensamhet, saknad och kärlekslängtan, all ansatthet -
Det är något visst och sällsamt emotivt med att gå en berättelse sådan som Ruth Maiers dagbok till mötes. Detta att man vet vad som till syvende och sist ska komma att hända Ruth Maier. Svårt då att förhålla sig sval till den tonåriga Ruth Maiers önskan att sätta sitt avtryck på världen och bli författare, svårt att inte beklämd tänka att om hon bara vetat hur hennes önskan skulle uppfyllas, så skulle hon nog varit mer försiktig med vad hon önskade sig, svårt att ändock inte betrakta den bok man har för händer som en Ruth Maiers upprättelse och, om än i slutändan på något vis ändå ganska klen, rättmätig kompensation för det öde hon fick. Svårt att inte gå in mellan de dagboks- och brevrader som flickan skriver i all ensamhet i norsk exil, skild från hela sin familj, på nåder, om än i initial välvilja, mottagen i ett norskt hem strax utanför Oslo. Vilken monumental, ogripbar ensamhet! Vilken förnedring, detta att leva ett liv i tacksamhetsskuld, i en familjekontext man inte är hemmahörande i, utsattheten, de förvirrande byråkratiska turerna som krävs för att få lov att gå i skolan, ta studentexamen, för att kunna hålla liv i hoppet om att kunna återförenas med sin familj, de antisemitiska påhoppen, ovissheten. Svårt att inte förstå vilken värld av mörker som ligger bakom det nervsammanbrott som placerar Ruth Maier på Ullevåls sjukhus i Oslo, svårt att inte känna in all förtvivlan, ångest, ensamhet, saknad och kärlekslängtan, all ansatthet -
TILL MAMADet händer att jag väntar på dig. Jag och min trötthet, mitt tomma begär efter något annat än detta mitt liv. Och du kommer. Har alltid kommit, du. En gardin har rört sig i vinden, en doft som av regn har påmint mig om min barndom. Tysta röster från gatan har nått mig. En flicka som skrattar, ett barns tunna gråt... Jag ser att en klar rodnad har brett ut sig i öster. Sedan är det inte mer. Du har gått och jag sitter här förundrad. Min panna känns så sval. (457)
- som underblåser hennes till besatthet gränsande vänskap till Gunvor Hofmo. Svårt att inte se den uttömda lusten att leva, den mentala utmattningen och allt slocknat hopp i Ruth Maiers sista ord till Gunvor Hofmo
innan hon klev på fångfartyget Donau efter att ha arresterats under juderazzian i Oslo den tjugosjätte november nittonhundrafyrtiotvå:
Ich glaube dass es gut so ist wie est gekommen ist. Warumm sollen wir nicht leiden wenn so viel Leid ist? Sorg dich nicht um mich, mochte vielleicht micht mit dir tauschen. (461)Jag tror att det är lika bra att det har blivit så här. Varför ska inte vi lida när det finns så mycket lidande? Bekymra dig inte för mig. Jag ville kanske inte byta med dig. (460)
Efter att ha tagit del av Ruth Maiers dagbok, hennes brev, dikterna, efter att ha fått se alla skisser, akvareller, alla fotografier, tycker jag mig känna henne väl, vara henne förbunden. Det är väl därför som hennes dagbok blir en så sann käftsmäll för mig när jag i efterhand begrundar hennes verk, vänder, vrider, tänker. En välbehövlig lektion i empatisk eftertanke är den också, dagboken, ty då det slår mig att Ruth Maiers berättelse torde kunna översättas till alla i detta nu på flykt drivna människors berättelse, ja... Då svindelfars jag. Minnet av min inledande skepsis, funderingarna kring Ruth Maiers dagboks raison d'édition, får mig att skämmas.
La Bibliofille
