Har Ni någonsin haft ett Ögonblick med en Bok? En stund då Ni känt "du och jag, Boken", och som Ni minns långt, kanske flera år, senare? Då Boken för en stund upphörde att vara ett föremål som underkastades Er läshandling, höjdes från sin egenskap av ting och blev Ert sällskap i dået, som ett levande väsen?Jag är säker på att jag haft massor av sådana stunder, men nu då jag försöker erinra mig dem är det bara en handfull tillfällen jag kan minnas. Som den varma sommardag för många år sedan då jag läste Selma Lagerlöfs Gösta Berlings saga och blev så förvirrad av årstidskontrasterna i min och Bokens världar att jag var tvungen att långsamt höja mig ur det bokliga djupet för att hämta andan och få grepp om var en verklighet började och den andra tog vid. Jag satt under plommonträdet i trädgården och lyssnade på fågelkvitter och humlesurr, såg på blommorna, kände det gröna gräset mellan tårna och en svalkande bris som for genom trädens kronor, tittade ner på Gösta Berlings saga och tänkte: "Nu har vi det ganska bra, du och jag". Vi satt så ytterligare någon minut innan vi återgick till våra sedvanliga roller som läsare och text.
Samma upplevelse delade jag med Moa Martinsons Kvinnor och äppelträd. Vi satt i en park, alldeles intill den å som där flyter fram, under några stora lönnar bakom en tulpanrabatt. Det var mitt i sommaren också då: fågelsång, bin, grönt gräs, frodiga tulpaner, vindens sus i träden, ett svagt kluckande ljud från vattnet - vilsamt. "Det här är väl ganska schysst, Boken?" tänkte jag och tittade ner på den, och såvitt jag kunde förstå hade den inga invändningar.
Efter att ha läst ut Nicole Krauss The History of Love - som jag tyckte väldigt mycket om - satt jag på bussen med Boken i famnen, men den kunde lika gärna ha varit en kär vän som satt på sätet bredvid, för i den stunden var vi inte läsare och bok, utan mer som två... själar i samförstånd. Jag ville hålla kvar ögonblicket så länge som möjligt, så därför behöll jag Boken i handen hela vägen hem till hyllan. Det har hänt mig och Boken flera gånger, men just stunden med The History of Love har stannat kvar i mitt minne av okända skäl.
Jag antar att det är ur denna form av samvaro med Böcker som glädjen i att samla på dem, köpa dem, ha dem hemma i bokhyllan, kommer. Böcker upplever man inte bara när man läser dem, utan när man har dem omkring sig. De utandas något slags... godhet? Varför skulle annars bibliotek, antikvariat och bokhandlar (icke alltför kommersiella sådana, och absolut inte under den årliga bokrealisationen) kännas så trygga? Och varför skulle man annars känna sig illa till mods i ett hem utan Böcker? Hem utan böcker är rysliga, där finns på något märkligt vis inget hjärta som slår. Första gången jag besöker någons hem dras jag som en magnet till den plats där Böckerna är, och där kan jag bli stående hur länge som helst. För genom de Böcker som står i en människas bokhylla lär man på sätt och vis känna människan själv, eller hur? De står ofrånkomligen och oavvisligen där som levande väsen och tasslar om Oss.
La Bibliofille
Samma upplevelse delade jag med Moa Martinsons Kvinnor och äppelträd. Vi satt i en park, alldeles intill den å som där flyter fram, under några stora lönnar bakom en tulpanrabatt. Det var mitt i sommaren också då: fågelsång, bin, grönt gräs, frodiga tulpaner, vindens sus i träden, ett svagt kluckande ljud från vattnet - vilsamt. "Det här är väl ganska schysst, Boken?" tänkte jag och tittade ner på den, och såvitt jag kunde förstå hade den inga invändningar.
Efter att ha läst ut Nicole Krauss The History of Love - som jag tyckte väldigt mycket om - satt jag på bussen med Boken i famnen, men den kunde lika gärna ha varit en kär vän som satt på sätet bredvid, för i den stunden var vi inte läsare och bok, utan mer som två... själar i samförstånd. Jag ville hålla kvar ögonblicket så länge som möjligt, så därför behöll jag Boken i handen hela vägen hem till hyllan. Det har hänt mig och Boken flera gånger, men just stunden med The History of Love har stannat kvar i mitt minne av okända skäl.
Jag antar att det är ur denna form av samvaro med Böcker som glädjen i att samla på dem, köpa dem, ha dem hemma i bokhyllan, kommer. Böcker upplever man inte bara när man läser dem, utan när man har dem omkring sig. De utandas något slags... godhet? Varför skulle annars bibliotek, antikvariat och bokhandlar (icke alltför kommersiella sådana, och absolut inte under den årliga bokrealisationen) kännas så trygga? Och varför skulle man annars känna sig illa till mods i ett hem utan Böcker? Hem utan böcker är rysliga, där finns på något märkligt vis inget hjärta som slår. Första gången jag besöker någons hem dras jag som en magnet till den plats där Böckerna är, och där kan jag bli stående hur länge som helst. För genom de Böcker som står i en människas bokhylla lär man på sätt och vis känna människan själv, eller hur? De står ofrånkomligen och oavvisligen där som levande väsen och tasslar om Oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar