Finns det något mer angenämnt än att göra nya litterära bekantskaper, bekantskaper inför vilka Du står som ett vitt pappersark, men vågar ge Dig på för att deras omslag, texten på baksidan, eller deras första inledande rader säger Dig att det är värt att blunda och hoppa? På detta vis inleddes vänskapen mellan mig och Världens mått av Daniel Kehlmann.Mötet mellan oss påminde nästan om när man gick på högstadiet och helt plötsligt lade märke till ett fagert gossebarn som gått i parallellklassen sedan en tid tillbaka, tycke uppstod och utvecklades till den mest hjärteknipande tonårsförälskelse: Världens mått hade legat på sin plats i bokhandeln ett längre tag då jag fick ingivelsen att titta på den lite närmare, och visst, den verkade bra. Men... nej ändå! Snegla, snegla... Den är nog bättre än jag tror..! Men... nej ändå! Eller..?
Istället för att, som på högstadietiden, då varje tanke på att våga språnget, riskera att få sitt hjärtat förkastat och krossat av föremålet för dess ömma låga, på att det ens var möjligt att pojkbrallisen (!) hyste några andra känslor för en än rent och skärt hat, avstå från att blunda och hoppa och se vad som händer, tog jag chansen med Världens mått, och
minsann, uppstod det inte ljuv musik!
Världens mått är en mycket trevlig bok att umgås med, något cynisk i tonen och just därför mycket roande. Det finns ett ord som börjar på m* som jag avskyr att höra användas om litterära alster, men om jag någon gång skulle känna mig anmodad att göra bruk av det för att beskriva en bok, så vore det i fallet Världens mått. Den är för själen vad en varm soppa är för magen en huttrig höstdag, och med det är det nog sagt. Visst förstår Ni känslan?
Vad som till en början föreföll vara en i all enkelhet trivsam äventyrsroman om två vetenskapsmän i 1700-talstappning visade sig istället vara en ganska listig komposition som på ett lekfullt och snillrikt sätt vederlägger en i berättelsen ofta nämnd tes om de parallella linjernas natur - en nätt liten metakommentar kan man säga! Jag älskar metakommentarer!
Således: La Bibliofille rekommenderar varmt Daniel Kehlmanns Världens mått: en lagom ansträngande läsning då koncentrationsförmågan inte ligger på topp, men som ändå har en helt annan klass än den gängse underhållningslitteraturen. En klart god bok!
La Bibliofille
*mustig
Istället för att, som på högstadietiden, då varje tanke på att våga språnget, riskera att få sitt hjärtat förkastat och krossat av föremålet för dess ömma låga, på att det ens var möjligt att pojkbrallisen (!) hyste några andra känslor för en än rent och skärt hat, avstå från att blunda och hoppa och se vad som händer, tog jag chansen med Världens mått, och
minsann, uppstod det inte ljuv musik!Världens mått är en mycket trevlig bok att umgås med, något cynisk i tonen och just därför mycket roande. Det finns ett ord som börjar på m* som jag avskyr att höra användas om litterära alster, men om jag någon gång skulle känna mig anmodad att göra bruk av det för att beskriva en bok, så vore det i fallet Världens mått. Den är för själen vad en varm soppa är för magen en huttrig höstdag, och med det är det nog sagt. Visst förstår Ni känslan?
Vad som till en början föreföll vara en i all enkelhet trivsam äventyrsroman om två vetenskapsmän i 1700-talstappning visade sig istället vara en ganska listig komposition som på ett lekfullt och snillrikt sätt vederlägger en i berättelsen ofta nämnd tes om de parallella linjernas natur - en nätt liten metakommentar kan man säga! Jag älskar metakommentarer!
Således: La Bibliofille rekommenderar varmt Daniel Kehlmanns Världens mått: en lagom ansträngande läsning då koncentrationsförmågan inte ligger på topp, men som ändå har en helt annan klass än den gängse underhållningslitteraturen. En klart god bok!
La Bibliofille
*mustig
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar