Georges Perec - Hjälten

Jag inleder konversationen i Vår Litterära Salong i Paris med Georges Perec - den ende Författare i hela världen som jag aldrig någonsin kan bli besviken på. Det räcker att jag läser de tre första orden i vilken som helst av hans böcker för att jag ska bli ohjälpligt fast: njuta hämningslöst när jag läser, frustreras till vansinne när jag måste lägga boken ifrån mig, sakna vanvettigt när jag är ifrån den, och både sörja och sväva på rosa moln när boken är slut.

Inte på långa vägar kan jag stoltsera med att ha läst allt Georges Perec skrivit, men det jag läst älskar jag. Det är svårt att beskriva varför det är så bra, det bara ÄR alldeles fantastiskt. Han kan konsten att berätta en god historia och konstruera texter, på ett sätt som kullkastar varje tanke på gudomlig ingivelse och konstnärlig frihet som solitär grund för allt litterärt skapande, och framhäver tvånget och den rigida formen som kreativ grundval. Perecs skrivande står för ett slags fullkomlighet, en fullkomlighet som är så total och paradoxal att den också inbegriper bristen, undantaget som bekräftar regeln. Han är dessutom sant mästerlig i att - ursäkta clichéen - säga det osägbara. Genom att kombinera en intellektuell och rak stil med berättelse, konstruktion och biografi skapar Perec en undertext som oftast är så intensivt smärtsam i sin sorglighet att man bara vill lägga sig ner och gråta. Praktexemplet är La Disparition, Försvinna på svenska, där Perec inte bara skrivit en bok utan att använda bokstaven e, utan också skriver en berättelse där e är borta också på handlingsplanet (snacka om metafiktion!). Han valde att ta bort e dels för att det är den vanligaste bokstaven i det franska språket, dels för att det låter som franskans "eux" - "dem", vilket i Försvinna står som symbol för Perecs föräldrar som båda dog under andra världskriget - fadern i strid och modern under deportation mot Auschwitz. I romanens undertext handlar Försvinna om att De försvann.
Det senaste jag läste av Georges Perec var Je me souviens, Jag minns på svenska. Boken består av en samling minnen, eller små bitar vardaglighet som Perec själv sa, fyrahundraåttioen numrerade sådana, av typen:

67.
Je me souviens que je devins, sinon bon, du moins un peu moins nul en anglais, à partir du jour où je fus le seul de la classe à comprendre que earthenware voulait dire "poterie".

67.

Jag minns att jag blev, om inte bra, så åtminstone något mindre urdålig i engelska från och med den dag då jag var den ende i klassen som begrep at earthenware betydde "porslin".
[Översättning Magnus Hedlund]

Anaforen är det stilgrepp som Perec använder sig av i Je me souviens, som mest adekvat beskrivs som ett slags lyrisk text: frasen "Je me souviens"/"Jag minns" upprepas i inledningen till varje minne, och fyller en poetisk funktion i det att det verkligen frammanar ett slags nostalgi, en längtan, trots att jag som läsare inte alltid, nästan aldrig faktiskt, kan relatera till det Perec minns. Upprepningen fungerar som tidsvågor som får oss att minnas dåtiden samtidigt som den låter oss att glömma nuet.
Det är alltid en sann nåd att få återvända till Georges Perec, han är den enda Författare som jag verkligen kan sakna om han inte på ett eller annat vis är konkret närvarande i mitt liv genom att jag läser böcker av eller om honom, själv skriver om honom eller översätter honom. Så viktigt har Georges Perec blivit för mig att det hela har utvecklats till något som i det närmaste kan liknas vid en litterär kärlekshistoria. Var gång en kund köper Perecs Livet en bruksanvisning i Bokhandeln där jag arbetar (det enda Vi har att sälja av honom numera sedan Ellis Island tog slut) blir jag alldeles varm och rusig i magen och måste lägga band på mig för att inte brista ut i lovsång och förklara romanens tillkomstkontext med schackbrädesprincipen och allt. Ännu gladare blir jag när sagda kunder kommer tillbaka och berättar att de verkligen tyckte mycket om boken.

Jag tror det börjar bli dags att rota fram ett flera år gammalt Perecskt Översättningsprojekt ur dess dunkla gömsle igen. Eller ska jag åka till Paris och Rue de Quatrefages där han bodde? Eller till Père Lachaise där hans aska finns? Eller ska jag bara läsa ytterligare en av hans böcker?
-?
-?

La Bibliofille