Det kändes så lovande i början. Stämningen var som i ett murrigt bibliotek med öppen spis i en engelsk herrgård: Diane Setterfields The Thirteenth Tale - Den trettonde historien på svenska - är i korthet berättelsen om en bokälskande kvinna som arbetar i sin faders antikvariat. En dag får kvinnan ett brev i vilken hon ombeds nedteckna en berömd författarinnas levnadsöde, och finner sig strax insnärjd i ett ormbo av mörka hemligheter och gåtor som tvingar henne att ta itu med sin egen stora sorg.Diane Setterfield är tydligt inspirerad och influerad av författarinnor som Charlotte Brontë, Emily Brontë och Jane Austen, och använder sig medvetet av karakteristika från den typ av litteratur de skapade och stilbildade. I den del av berättelsen som utspelar sig i en tidigare kronologisk kontext, berättelsens andra narrativa nivå, fungerar tillämpningen av artonhundratalsromanen mer än väl, men i ramberättelsen, som utspelar sig i en någorlunda
modern tid, i den som den bokälskande kvinnan lever, blir samma saker, samma teman och motiv, bara sentimentala och stundtals, rent ut sagt, genanta. Nutidsberättelsen förtar hela effekten av dåtidshistorien, och kombinationen av de båda blir inte bra. Det som är godtagbart i en artonhundratalsroman är inte applicerbart i modern tid helt enkel. Åtminstone inte på Diane Setterfields sätt, med hennes konstruktion. Den gotiska stämning som successivt byggdes upp i romanen förgicks i grova överdramatiseringar och så kallad pathetic fallacy (en överensstämmelse mellan romanfigurernas sinnesstämning och yttre förhållanden, företrädesvis vädermässiga sådana), romanfigurerna var genomskinliga, platta och stereotypa, och det smygande, suggestiva i berättelsen förbyts i en sanningsvurmande hysteri som får samma effekt som om någon plötsligt tände det mest stämningsdödande av lysrör i det murriga biblioteket med öppen spis i den engelska herrgården.
Obestridlig är det dock att Diane Setterfield är en god stilist och vet hur, med vilken röst, man ska berätta en historia. Scenerier målades upp så tydligt inför min inre syn, och berättaren var så övertygande att jag utan ansträngning kunde förpassa mig till den fiktiva verkligheten, och steg upp ur den till den verkliga världen likt en säl som dyker upp till ytan ur det mörka havsvattnet och förvirrad blinkar mot ljuset. Stilen är hypnotisk, fängslande, uppslukande och trots att jag romanen igenom förhöll mig skeptisk till dess innehåll och utveckling var det alltid lika svårt att lägga ner boken, jag tyckte trots mina reservationer ganska bra om The Thirteenth Tale. Den handlade ju också mycket om böcker!
La Bibliofille
modern tid, i den som den bokälskande kvinnan lever, blir samma saker, samma teman och motiv, bara sentimentala och stundtals, rent ut sagt, genanta. Nutidsberättelsen förtar hela effekten av dåtidshistorien, och kombinationen av de båda blir inte bra. Det som är godtagbart i en artonhundratalsroman är inte applicerbart i modern tid helt enkel. Åtminstone inte på Diane Setterfields sätt, med hennes konstruktion. Den gotiska stämning som successivt byggdes upp i romanen förgicks i grova överdramatiseringar och så kallad pathetic fallacy (en överensstämmelse mellan romanfigurernas sinnesstämning och yttre förhållanden, företrädesvis vädermässiga sådana), romanfigurerna var genomskinliga, platta och stereotypa, och det smygande, suggestiva i berättelsen förbyts i en sanningsvurmande hysteri som får samma effekt som om någon plötsligt tände det mest stämningsdödande av lysrör i det murriga biblioteket med öppen spis i den engelska herrgården.Obestridlig är det dock att Diane Setterfield är en god stilist och vet hur, med vilken röst, man ska berätta en historia. Scenerier målades upp så tydligt inför min inre syn, och berättaren var så övertygande att jag utan ansträngning kunde förpassa mig till den fiktiva verkligheten, och steg upp ur den till den verkliga världen likt en säl som dyker upp till ytan ur det mörka havsvattnet och förvirrad blinkar mot ljuset. Stilen är hypnotisk, fängslande, uppslukande och trots att jag romanen igenom förhöll mig skeptisk till dess innehåll och utveckling var det alltid lika svårt att lägga ner boken, jag tyckte trots mina reservationer ganska bra om The Thirteenth Tale. Den handlade ju också mycket om böcker!
La Bibliofille
Håller med om att ramberättelsen inte riktigt funkar och onekligen är aå pinsam att man skruvar på sig (t ex där hon äter kaka och dricker te med den snälle tjockisen... en, sitt omfång till trots. mycket platt karaktär...) men som sagt, den är ganska trevlig också. Som helhet gillar jag den men jag ser dess brister klart och tydligt.
SvaraRaderaOch som sagt - den handlade ju så mycket om bibliofili...
Kan det vara möjligt, är vi ense ännu en gång?!? Ett mirakel!
SvaraRaderaJag tycker slutet då hon introducerade jätten för sin nyfunna syster var ohyggligt pinsam, likaså anspelningen på att hon och doktorn kanske skulle bli kära i varandra efter att hon semestrat med honom en månad. Det blev så väldigt... LYCKLIGT på slutet, det gillade jag inte! Tur att det gick som det gick med tanten, annars hade det blivit olidligt!
Ja visst, ja! SLUET! Det hade jag helt förträngt eftersom det är så genant att det borde strykas ur världens medvetanden för all tid! Sista avsnittet/kapitlet läste jag knappt eftersom det var så fel, så fult, så LARVIGT och onödigt.
SvaraRaderaWhy, oh why!?
Jag hade faktiskt helt glömt det. Men nu när jag minns det känns det pinsamt att veta att jag sagt att jag gillar boken, utan att ha lagt till "förutom sista kapitlet".
Ja tänk att vi var eniga igen. Hmm vart ska det sluta?
Det är helt naturligt att du förträngt slutet, det är en ren och skär överlevnadsmekanism.
SvaraRaderaOm det fortsätter så här blir vi... tvillingar! Fniss!