Bodil Malmstens Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån

Den inre biografen brukar alltid spela upp rikligt med bilder då jag läser böcker, men en det finns alltid ett tomrum på vita duken -romangestalterna hafva inga ansikten. De hafva frisyr, längd, bredd, allting sådant, men inget ansikte. Där ansiktet funnes voro blott en suddig fläck. Då jag läste Bodil Malmstens bok Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån fick romanens huvudfigur Maurice Lind dock ansikte efter blott några få rader: Maurice Lind fick hos mig Mikael Nyqvists gestalt. Vilken upplevelse att läsa en roman och ha ett ansikte att ge mimik och uttryck åt, det har jag aldrig tidigare upplevt, vad jag kan minnas. Konstigt, jag kan inte för mitt liv förstå varifrån det kom, men helt plötsligt stod Micke N. där på Maurice Linds plats, alldeles oförklarligt. Inte för att jag beklagar mig, tvärtom förtjuste det mig övermåttan att ha Micke N. i huvudet och som sällskap under de långa dryga timmarna i bussen, ety han är den stiligaste karl jag vet näst Min Egen Man som är så plågsamt vacker att det gör ont att titta på honom.

En lättsam inledning av tankarna kring Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån, en tragedi om en man som står i ruinerna av en tillvaro han själv, av alldeles egen förskyllan, alldeles oaktsamt, förstört: den högt älskade hustrun är gift med en annan man.; den högt älskade dottern har förskjutit honom, vill inte längre veta av honom. Och allt är han förtjänt av, ety han äro en stor, om än ömkansvärd, skithög.

Jag förundras över Bodil Malmstens förmåga att ge uttryck åt Maurice Lind, göra hans röst trovärdig, en mans. Inte för ett ögonblick tvivlar man på att det är en man som talar, något som den i romanförfattandet vitt spridda, om än ej allenarådande, seden att män skildrar män och kvinnor skildrar kvinnor ofta gör intellektet och huvudsliga cinematek inställda på. Kanske skulle en manlig läsare upplevt saken annorlunda, men för mig är Maurice Lind tvivelsutan "en riktig man".
Jag förundras också över Bodil Malmstens sätt att avkläda sin Maurice Lind, göra honom hudlös och sårbar, obarmhärtigt, med precision och samtidigt moderligt ömt finna hans mest ömma, punkter, öppna upp honom, blottlägga hans veka liv, uppvisa honom i hans ynkedom och förtvivlan. Naken står han där, patetisk, uppfuckad in till märg och ben, lamslagen av vad han gjort med det goda i sitt liv, hur han förstört det, sjabblat bort det, och fortfarande förstör och sjabblar bort allt, det enda som egentligen är värt att ha.

Denna rara dedikaton står att läsa på försättsbladet till min Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån.

Det är utan frustration, utan att ta avstånd, fördöma, man ser Maurice Lind blint dekonstruera, rasera sitt liv. Hans ånger och förtvivlan lyser svart mellan varenda rad, och någonstans förstår man hans position, hur han med omedveten medvetenhet, ja, faktiskt!, försatt sig i en position där han låst av ångest inte längre har förmåga att påverka sitt liv, hejda den malström av destruktivitet han själv underblåst och nu tappat kontrollen över.
Svärta och förtvivlan är namnet på denna roman som kommit att bli mig oändligt kär, just för att den så trovärdig och insiktsfullt berättar om, får oss att uppleva, hur det är att panikslagen och oförmögen stå och se på hur man själv låter sitt liv rinna en ur händerna, utan att förstå sin egen passivitet och vanmakt:

Humlor kan inte flyga, men eftersom humlan inte vet det flyger den ändå.
Jag flög.
Tills en dag jag inte flög mer. Förstod att jag inte kunde det, föll och låg kvar, ingen kraft att ta mig upp, inte en chans. Det medföddas tragedi, den dag det inte går längre, går det inte alls. (33)

Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån är en underbart mörk och vacker bok - läs den.

La Bibliofille