Svärföräldrarna tycks ha hamnat i ett bokstim, ty i helgen förärades jag ännu en litterär gåva, denna gång av Svärmor: Gottfrid Billings För de gamla. Betraktelser och böner. Det är en mycket vacker bok, nött och medfaren, utgiven av Samfundet Pro Fide et Christianismo och A.B. Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag 1922.Svärmor tänkte genast på mig då hon bläddrade igenom boken, sade hon, för på dess försättsblad fann hon en dedikation som avslöjade ett en viss Matilda givit en viss Nina denna bön- och betraktelsebok i födelsedagspresent och att Matilda bar samma efternamn som en av mina släktgrenar på fädernet. Efternamnet är inte särdeles vanligt, så Svärmor fann det rimligt att anta att giverskan var en släkting till mig och att jag om inte annat av den anledningen skulle bli glad för boken.
Och det blev jag ju såklart, mycket glad! Jag tycker mycket om böcker, jag tycker om slitna och medfarna föremål som bär spår av sin historia och jag tycker mycket om gamla människor och en gammal bok som är till för gamla människor kan ju inte vara någonting annat än balsam för själen! Och vad bokens religiösa natur anbelangar kan även en Otrogen som jag, som inte har en endaste liten gudsfruktig molekyl i kroppen, uppskatta skönheten i ett trosuttryck.
Försiktigt bläddrade jag igenom boken, tittade på de stora, för gamla med dålig syn avsedda bokstäverna i ett gammaldags vackert typsnitt, läste en rad här, en rad där och så, alldeles i slutet, fann jag den sorgligaste och mest tårväckande text jag någonsin läst.
Läsen själva, och gråten.
Och det blev jag ju såklart, mycket glad! Jag tycker mycket om böcker, jag tycker om slitna och medfarna föremål som bär spår av sin historia och jag tycker mycket om gamla människor och en gammal bok som är till för gamla människor kan ju inte vara någonting annat än balsam för själen! Och vad bokens religiösa natur anbelangar kan även en Otrogen som jag, som inte har en endaste liten gudsfruktig molekyl i kroppen, uppskatta skönheten i ett trosuttryck.
Försiktigt bläddrade jag igenom boken, tittade på de stora, för gamla med dålig syn avsedda bokstäverna i ett gammaldags vackert typsnitt, läste en rad här, en rad där och så, alldeles i slutet, fann jag den sorgligaste och mest tårväckande text jag någonsin läst.
Läsen själva, och gråten.
Tack, K. Svärmor, för en vacker gåva!
La Bibliofille
Verkligen!
SvaraRaderaNär är den skriven?
Noémi: verkligen! På Projekt Runeberg hittar jag en liten notis av vilken det framgår att den första upplagan är från 1915. Mitt exemplar är av den sjätte upplagan.
SvaraRaderaVilken gåva!
SvaraRaderaINte för att jag är det minsta religiös, men ändå. Vackert är det likafullt.
Marlan: jättevackert! Jag kan läsa den där texten hur många gånger som helst utan att tröttna. Den är så hemskt sorglig, särskilt styckena där jaget konstaterar att hon/han är till belastning för omgivningen och ber Gud att ge sina kära tålamod att stå ut...
SvaraRaderaJa, verkligen. Det känns så väldigt... vanligt. Och givetvis djupt sorgligt.
SvaraRaderaMan (läs: jag) lever i en föreställning om att folk inte resonerade på det viset för så länge sedan, att det är något som kommit nu på senare år så att säga. Det där att inte vilja vara en börda, ett besvär.
Gamle bøker er heilt spesielle. Det er ei spesielle stemning mellom permane, liksom. Og dette var svært vakkert.
SvaraRaderaMarlan: åldersskulden har nog funnits alltid, ve den som inte kan vara till nytta utan behöver hjälp och försöker leva på gamla meriter... Slöseri på visdom att tänka på det där sättet.
SvaraRaderaJag älskar gamlingar!
Bai: precis! Det känns som om det finns en speciell ömhet och klokskap i gamla böcker!