Javier Marías Imorgon under striden, tänk på mig

Tidens irrevirsibilitet. Avgörande stunder från vilka ingenting kan göras ogjort, från vilka man inte kan ta ett steg tillbaka och ändra. Gjort är gjort. Du får ingen andra chans. Tänk om finns inte. Kommer aldrig att finnas. Tiden rusar blint framåt utan att ta hänsyn till huruvida Du gör rätt eller fel, tar beslut som Du kan stå för senare, då ögonblicket redan har passerat eller inte. Vad bryr sig Tiden om Dig?
Ni kysser varann, smeker varann, så blir hon, kvinnan du knappt känner, faktiskt egentligen inte alls känner, plötsligt dålig, sjuk, hon dör. Och det finns ingenting Du kan göra åt den saken. Hur bisarr den situationen än förefaller vara är det ändock den som Victor Francés, berättaren i den spanske författaren Javier Marías roman med den förtrollande vackra titeln Imorgon under striden, tänk på mig, finner sig vara mitt i. Älskarinnan in spe, Marta, avlider i hans armar, hennes tvåårige son ligger och sover i rummet intill, och maken är på affärsresa i London.
Fasan inför ovetskapens, okunskapens tidsrymd, hur denna tidsrymd mot all vår visshet och delaktighet kan förmå oss att begå det svek, det förräderi som det innebär att fortleva sitt liv i godan ro, i falsk förvissning om att allt är som vanligt, som det ska, när det i själva verket har hänt någonting stort och avgörande, oåterkalleligt. Det är den obarmhärtiga Tidens hänsynslösa framfart och irreparabla upphörande som skapar en lakun i vilken vi försätts i ett affektionsunderskott - vi sörjer inte en död människa om vi inte vet att hon gått bort; en människa som dött utan någon annans vetskap har dött en mer förnedrande död, mer förödmjukande. I tidslakunen mellan den som gått ur tiden och den som fortlever sina dagar föds förnedringen, det ovärdiga.
Det blir en dubbel sorg, en dubbel förlust, inte blott av en högt älskad, utan också av tid då vi kunnat visa denna människa, förvisso då redan död, vår aktning. Och om Victor Francés alls känner någon skuld, så är det inte den att han inte förstod, inte förmådde rädda Martas liv, utan den att han är skaparen av denna tidsliga tomhet mellan Marta och hennes familj, mellan henne och hennes älskade. En existentiell skuld.

Tidens irrevirsibilitet, den fåfänga kampen mot den, manifesteras i texten i fraseringar och textfragment som upprepas, återkommer och avlöser varandra:

Det var inte meningen, jag ville det inte.
***

I morgon under striden, tänk på mig, låt falla ditt slöa svärd. Tungt sitter jag i morgon på din själ, jag är en blytyngd i ditt hjärta. Vak upp, du skuldtyngde, i blod och skuld, och möt i blodig strid din sista dag! I morgon under striden, tänk på mig, och bäva, du skall dö.

Tidens irrevirsibilitet tar en kontrapunkt i telefonsvararen, i de på denna inspelade meddelandena som avlyssnas, spolas tillbaka och avlyssnas igen och således blir en kommentar till varje utsagas - ett meddelande på en telefonsvarare, en roman - natur:

[S]ådant som när det änder varken är grovkornigt eller upphöjt eller roligt eller sorgligt kan vara vilket som av allt detta när det berättas, världen är beroende av sina berättare och också av dem som lyssnar på berättelsen och ibland är en förutsättning för den [---], ingenting berättas två gånger på samma sätt eller med samma ord, inte ens berättaren är densamme varje gång, även om det är samma person. (251)

Sprungen ur händerna på någon mindre begåvad författare än Javier Marías skulle Imorgon under striden, tänk på mig lätt ha kunnat bli intetsägande och banal, en roman som efter avslutad läsning skulle förpassats långt in i de djupaste minnesvindlingarnas allra mörkaste vrår. Så är nu icke fallet. Imorgon under striden, tänk på mig hålls uppe, upphöjs, av det existentiellas, det ickesöktas och det stillsamt vemodigas syllstockar i ett romanbygge av en i våra dagar sällsynt hög kvalitet.

För den som önskar läsa ytterligare reflektioner kring Imorgon under striden, tänk på mig rekommenderas ett besök hos On Word Arts.

La Bibliofille