Man har förstått att Thomas Bernhard är en stor och mycket uppskattad författare, således var också förväntningarna på dennes Undergångaren mycket stora. Mycket stora, för att inte säga enorma - detta skulle bli en Läsupplevelse!
Kärnan i Undergångaren är tre kamrater - Glenn Gould, Wertheimer och romanens berättare - som alla tre samtidigt studerat vid Horowitz musikseminarium i Salzburg och textens själva epicentrum är de båda fiktiva romangestalternas förhållande till sin egen begåvning bredvid "den riktige" Glenn Goulds virtuosa pianospel, hur den ene av dem, berättaren, till synes med lätthet, accepterar sitt underläge och går så långt att han lägger ned allt vad pianospeleri heter, medan den andre, Wertheimer, på ett i det närmaste sisyfoskt, tyst upproriskt vis kämpar mot det faktum att han mot Glenn Gould intet har att sätta emot. Hur frustrationen över sitt nederlag, ett ickeegentligt nederlag som inte heller accepteras fullt ut av Wertheimer, tar gestalt i den grymmaste sadism gentemot den fullvuxna systern som vid sin broders sida blir fullständigt förslavad. Denna gestaltning av ett outhärdligt mindervärdeskomplex gentemot en obestridlig naturbegåvning i kombination med en ursprunlig, förlamande känsla av att vara en livstidsdömd fånge i den egna existensen -
- är det som befäster storheten i Thomas Bernhards Undergångaren.
Glenn Gould beskrivs i många recensioner som huvudpersonen i Undergångaren, men närmare sanningen ligger det att kalla honom för romanens kuliss eller scen. Pianovirtuosen är själva utgångspunkten och förutsättningen för texten, vars sanna huvudperson är just Wertheimer och dennes kamp i motvind och uppförsbacke mot en pianisttalang som vida överskider hans egen, hans försök att kompensera för detta förtvivlade underläge, som ytterligare underblåser en redan omfattande existensfrustration!, att behandla systern, och i viss mån också andra kvinnor som kommer i hans väg (närmast till hands att nämna är den värdshusvärdinna som romanens berättare samtalar med i samband med Wertheimers begravning, Undergångarens tidsliga knutpunkt) som honom själv underkastade utan eget existensberättigande.
Skäl till fascination är också Thomas Bernhards repetitiva och på sätt och vis också mycket introverta och självcentrerade prosa. De fraser, meningar och partier som avslutas med dubbelt subjekt och predikat - sade han, tänkte jag - är otaliga och ger texten ett anslag av inre monolog snarare en monolog hållen inför en stum läsarpublik. Den till synes partiella, intill den av berättaren själv och av Glenn Gould, gestaltningen av och berättandet om Wertheimer blir alltmer central ju längre fram i texten man kommer, men dess finala dominans är ändå diskret och blygsamt, blir så i och med en jagberättande vars persona inte sammanfaller, inte är identisk med Wertheimer.
Undergångaren är en text som förefaller fylld av infallsvinklar och tolkningsmöjligheter och erfordrar därföre en skärpt läsare med huvudet på skaft, på jakt efter litterär förkovran snarare än en stunds underhållning (därmed ej sagt att det ej är fråga om en underhållande roman) - naturligtvis ska Ni våga språnget!
Thomas Bernhards Undergångaren är utgiven hos Bokförlaget Tranan.
La Bibliofille
Kärnan i Undergångaren är tre kamrater - Glenn Gould, Wertheimer och romanens berättare - som alla tre samtidigt studerat vid Horowitz musikseminarium i Salzburg och textens själva epicentrum är de båda fiktiva romangestalternas förhållande till sin egen begåvning bredvid "den riktige" Glenn Goulds virtuosa pianospel, hur den ene av dem, berättaren, till synes med lätthet, accepterar sitt underläge och går så långt att han lägger ned allt vad pianospeleri heter, medan den andre, Wertheimer, på ett i det närmaste sisyfoskt, tyst upproriskt vis kämpar mot det faktum att han mot Glenn Gould intet har att sätta emot. Hur frustrationen över sitt nederlag, ett ickeegentligt nederlag som inte heller accepteras fullt ut av Wertheimer, tar gestalt i den grymmaste sadism gentemot den fullvuxna systern som vid sin broders sida blir fullständigt förslavad. Denna gestaltning av ett outhärdligt mindervärdeskomplex gentemot en obestridlig naturbegåvning i kombination med en ursprunlig, förlamande känsla av att vara en livstidsdömd fånge i den egna existensen -
Hatade fadern, modern och systern, förebrådde dem alla sin egen olycka. Att han måste existera, framhöll han oavbrutet för dem, att de kastat in honom uppe i den fruktansvärda existensmaskinen, så att han kom ut igen därnere fullständigt förstörd. Att värja sig tjänade ingenting till, enligt vad han hela tiden sade. Barnet hade kastats in i denna existensmaskin av modern, hela livet höll fadern igång denna existensmaskin som konsekvent styckade sönder sonen. Föräldrar vet ganska precis att de fortplantar den olycka de själva är en del i till sina barn, de går till verket med grymhet genom att avla barn och kasta in dem i existensmaskinen, enligt honom själv (50f.)
- är det som befäster storheten i Thomas Bernhards Undergångaren.
Glenn Gould beskrivs i många recensioner som huvudpersonen i Undergångaren, men närmare sanningen ligger det att kalla honom för romanens kuliss eller scen. Pianovirtuosen är själva utgångspunkten och förutsättningen för texten, vars sanna huvudperson är just Wertheimer och dennes kamp i motvind och uppförsbacke mot en pianisttalang som vida överskider hans egen, hans försök att kompensera för detta förtvivlade underläge, som ytterligare underblåser en redan omfattande existensfrustration!, att behandla systern, och i viss mån också andra kvinnor som kommer i hans väg (närmast till hands att nämna är den värdshusvärdinna som romanens berättare samtalar med i samband med Wertheimers begravning, Undergångarens tidsliga knutpunkt) som honom själv underkastade utan eget existensberättigande.
Skäl till fascination är också Thomas Bernhards repetitiva och på sätt och vis också mycket introverta och självcentrerade prosa. De fraser, meningar och partier som avslutas med dubbelt subjekt och predikat - sade han, tänkte jag - är otaliga och ger texten ett anslag av inre monolog snarare en monolog hållen inför en stum läsarpublik. Den till synes partiella, intill den av berättaren själv och av Glenn Gould, gestaltningen av och berättandet om Wertheimer blir alltmer central ju längre fram i texten man kommer, men dess finala dominans är ändå diskret och blygsamt, blir så i och med en jagberättande vars persona inte sammanfaller, inte är identisk med Wertheimer.
Undergångaren är en text som förefaller fylld av infallsvinklar och tolkningsmöjligheter och erfordrar därföre en skärpt läsare med huvudet på skaft, på jakt efter litterär förkovran snarare än en stunds underhållning (därmed ej sagt att det ej är fråga om en underhållande roman) - naturligtvis ska Ni våga språnget!
Thomas Bernhards Undergångaren är utgiven hos Bokförlaget Tranan.
La Bibliofille
Åh, den här låter jättebra!!! Skall försöka läsa den vid ett lämpligt tillfälle!
SvaraRaderaP.S Med Thomas Mann menade du väl Thomas Bernhard..? :)
Noémi: oops! Självklart menade jag Bernhard, freudian slip! Korrigerar genast!
SvaraRaderaAhh, bliss (även om någon närstående förbjudit mig att använda det ordet)
SvaraRaderaBernhard Bernhard!
Inte mycket mer behöver sägas. Förutom att din beskrivning är lysande!
On Word Arts: tackar ödmjukast..!
SvaraRaderaMycket intessant och läsvärd text om Undergångaren. Jag minns att jag reagerade över att jag aldrig stött på den sortens människor någon annanstans än i den där boken. Väldigt kompromisslösa människor.
SvaraRaderaMagnus J: instämmer, ett mycket säreget persongalleri, sannerligen.
SvaraRadera