Fredrik Karlssons Muren av jaspis

Få litterära karaktärer väcker mina sympatier såsom antihjältarna och Filip Mattsson i Fredrik Karlssons roman Muren av jaspis, nyligen utkommen på Bakhåll förlag, kan inte med bästa vilja i världen beskrivas som någonting annat än just en antihjälte.

Den unge medicinstuderanden tyck vara född på snedden, förvisso intelligent och intellektuellt begåvad, disciplinerad, men så gott som fullständigt renons på den sociala kompentens som krävs för att man ska kunna bli någon i den ickeakademiska delen av studentvärlden. Åtminstone i den del "som räknas". Filip Mattsson är... hopplös, definierar sig själv som något av en pseudotönt, en tönt som inte är tillräckligt töntig för att vara rolig, utan bara en sådant tönt som är låst i sin töntighet, som inte kan få töntigheten att bli så extrem att den kan röna uppskattning. Han har en mycket god självinsikt, är i mycket hög grad medveten om vad det är som gör honom till en tönt i andras ögon, men är på ett komplext vis alltför stark, trygg i sin egen person för att anpassa sig till studentlivets doxa fullt ut. Han är i grund och botten medveten om sitt eget värde, därav hans låsta position. Filip Mattsson går förvisso på studentfesterna, mest i hopp om att hitta en ung dam som är villig att låta honom förlora sin oskuld till henne, förstår att han framstår som märklig som inte dricker alkohol, men funderar aldrig någonsin på att själv dricka, vare sig för att på det sättet lättare få tag i någon att ligga med eller för att passa in lite bättre.

Muren av jaspis är en traumatisk och plågsam läsupplevelse, detta menat på bästa tänkbara sätt. Romangestaltens goda självinsikt i kombination med en förmåga att skarpsinnigt och korrekt analysera omgivningens reaktioner på hans egna göranden och låtanden gör att texten blir både introspektiv och extrovert, samtidigt som man lider och känner med Filip Mattson, önskar honom så vansinnigt mycket gott, hoppas så mycket för honom, glädjs så med honom då han tar mod till sig och försöker sig på socialt samspel på en högre nivå än vanligt kan man bara genom att följa den gode Filips tankebanor lista sig till att det hela kommer att sluta ovärdigt och på ett sätt som den unge medicinaren inte i förstone räknat med, men ändå förstår, sådär i efterhand.

Både socialt och geografiskt lever Filip Mattsson i en alienation: hans position är ständigt den utanförståendes, han pluggar i Umeå, en plats han själv valt, tillsammans med människor som, åtminstone många av dem, hamnat i Umeå på grund av att de inte kommit in på sin utbildning i Stockholm, och han bor i en studentkorridor vars invånargalleri är i ständig förändring, förnyas termin för termin, det är helt enkelt inget boende man stannar i för en längre tid. Filip har självmant sökt sig till, stannar på en plats där andra inte vill vara. Norrland blir på något sätt en geografisk symbol för, en spegling av huvudpersonen själv, på något vis ohjälpligt placerad utanför händelsernas centrum, stort och öde, som en mise en abyme mot ständigt nya avsides belägna platser, nya alienationer.

Med ett annat perspektiv än jagets skulle Muren av jaspis kunna uppfattas som lite komisk, dråplig kanske, men nu blir som sagt fallet ett helt annat. Att följa Filip under hans sex år som läkarstuderande i Umeå är både sorgligt och beklämmande, hemskt och frustrerande. Man känner på något vis igen Filips typ, förstår hans oföränderlighet, förstår den trygghet han finner i en personlighet som fungerar i ensamhet, måhända också i små sammanhang, men absolut inte på de större, utan att den unge mannen för den sakens skull är bekväm med sin sociala dysfunktionalitet. Man förstår att Filips situation är en konstant, att det med största sannolikhet inte kommer att bli någon revansch för hans del, att han mycket väl kan komma att bli den vodkaförsupne ensamme ungkarl som sitter iklädd scooteroverall i ett utfryst hus i Norrland som någon gång nämns i berättelsen, med den enda skillnaden att det inte kommer att vara någon sprit med i bilden för Filips del.

Kan jag se Filip Mattson som lyckligt gift tvåbarnspappa med Volvo, villa och vovve? Mitt svar är nej. Sorgesamt, beklämt, men tveklöst nej. Han är och måste förbli antihjälten par excellence, även om ingen förtjänar motsatsen så mycket som människor som just Filip Mattsson.

Det glädjer mig outsägligt att i Fredrik Karlssons Muren av jaspis finna ett bevis för att det i Sverige fortfarande skrivs god, högkvalitativ litteratur av unga (33 år är ingen ålder) författare. Hopp om framtiden finnes.

La Bibliofille