Nizar Qabbanis Från nostalgisk kärlekspoet till diktare med orden som vapen

Att här berätta om teman som Kvinnan, Kärleken, Politiken och Exilen i Nizar Qabbanis lyrik - åtminstone den som finns representerad i diktsamlingen Från nostalgisk kärlekspoet till diktare med orden som vapen, utgiven av Bokförlaget Tranan - vore blott att upprepa sådant som många andra, särskilt mycket tycker jag om Sigrid Kahles recension i Svenska Dagbladet och också diktsamlingens svenska uttolkare Bo Holmbergs och Cecilia Perssons fina förord, redan poängterat och givit uttryck för så väl redan. Istället väljer jag att rikta blicken mot det som mest fängslat och fascinerat mig med Qabbanis dikter: temperamentet.
Vare sig föremålet för de lyriska texterna är Kvinnan, Kärleken, Politiken eller Exilen står det orubbligt fast att Nizar Qabbani inte är en poet som resignerat drar sig undan på sin kammare och skriver stillsam introvert dikt, oh nej. Qabbani skriver med hetta och intensitet och dämmer inte upp känslorna, vilka de än vara månde, förminskar inte.

I dikten Balqis, en elegi över poetens hustru Balqis som mördats i ett bombattentat mot den irakiska ambassaden i Beirut, rasar han mot de som tagit hans hustru ifrån honom och då han inledningsvis utbrister...

Tack ska ni ha!
Tack ska ni ha!
Min älskade har dödats... och ni
fick dricka en skål vid martyrens grav
min dikt har mördats
finns det någon nation på jorden, förutom vår
som dödar dikten?

...kan man för sin inre syn riktigt se poeten där han sitter vid sitt skrivbord med pennan i högsta hugg (den eviga bilden) och tuggar fredga av vrede, för att i nästa ögonblick återigen frustreras, rista av sorg:

Balqis
dölj dig inte för mig
sedan du gick bort
lyser inte längre solen på kusterna


[---]


Sorgen, Balqis
pressar ut mitt inre som en apelsin
nu känner jag ordens dilemma
språkets absurda predikament
jag som uppfann brevskrivandet
vet inte längre hur man börjar ett brev

De stora känslorna - sorgen, uppgivenheten, raseriet, lugnet, nostalgin - är i sig någonting vackert och gör läsningen i sig till en intensiv upplevelse, som man ju själv kastas mellan sinnesstämningarna. Man rörs upp i en strömvirvel av temperament och sinnesstämningar och när de politiska ämnena, som kan förefalla vara något av det minst lyriska som kan uppammas här på jorden, kryddas med arabiska namn och uttryck, återkommande bilder av jasmin och fåglar och metaforer som ögonfransarnas fjädrar, beskrivningar som exempelvis den av örsnibben som en tår som faller från örat/ utan att ännu ha nått sin hamn på skuldran, blir Från nostalgisk kärlekspoet till en diktare med orden som vapen till en flygande matta som far fram över och genom Nizar Qabbanis liv och övertygelser. Det är för ett nordiskt hjärta mycket tankeväckande, mycket omtumlande, mycket exotiskt och mycket skönt.

La Bibliofille