tisdag 10 februari 2009

Marjane Satrapis Persepolis

Serieromaner tycks vara en litterär genre på frammarsch och min första kontakt med ifrågavarande konstform är Marjane Satrapis självbiografiska serieroman Persepolis.
Greppet att sammanföra seriekonsten med romankonsten är genial. Ett innehåll som för många skulle ha kunnat verkat avskräckande i ren , bokstavlig textform blir i fusion med bildkonsten, med pratbubblor och kommentarsrutor mer lättsam utan att för ett ögonblick förlora i substans. Marjane Satrapis illustrationer - avskalade, sparsmakade, men alls icke kantiga, tvärtom behagligt rundade, stundtals också tjusigt varvade med arabiska (?) former och symboler - fungerar utmärkt tillsammans med berättelsen om Marjane, hennes uppväxt i Teheran, exilen i Österrike och återkomsten till Iran några år senare. Denna begåvade tecknare och berätterska vet att använda sina illustrationer på ett sådant sätt att de både kan understryka allvaret och förhöja det komiska och lustfyllda i de olika episoder hon berättar om.
Utan att för ens bråkdelen av en sekund bli mästrande berättar Marjane Satrapi i sin seriesjälvbiografi om Iran/Irakkonflikten och den problematik som under en lång tid varit mellanösterns. Det individuella ödet, den individuella erfarenheten står i ett högst omvälvande centrum och i kombination med det tecknade mediet blir Persepolis en historiskt och politiskt sett mycket nyanserad, greppbar och lättillgänglig text, ett ord som i just detta sammanhang alls inte används i bemärkelsen "en samling bokstäver ordnade på ett sådant sätt att de bildar ord, fraser och meningar", utan allt som i någon mån kan betraktas som (av-)läs- eller tolkningsbart.

Som en Mycket Kär Vän uttryckte sig om Persepolis: en pärla...

La Bibliofille

12 kommentarer:

  1. sett filmen, franska versionen? också den en pärla!

    eye of the tiger-scenen, "jichael mackson" på svarta marknaden och så det mörka, mörka

    SvaraRadera
  2. Camilla: inte sett den än, men den står i dvd-hyllan och väntar på filmkväll..! Måste ju läsa boken FÖRST!

    SvaraRadera
  3. Jaa, jag gillade den också skarpt! Just att kunna framföra historia så enkelt är hur bra som helst. Inte skulle jag väl sätta mig ner och tugga igenom Iran/Irak-konflikten annars.
    Satrapis självbiografi är ypperligt berättad. Formen - genial.
    Serieromaner är bra mycket bättre än vad jag tänkte innan jag började läsa dem. Nu läser jag dem mer än gärna.

    SvaraRadera
  4. Marlan: jag är också fast i genren! Någon särskild Du kan rekommendera?

    SvaraRadera
  5. Tycker den är så oerhört bra!!
    Ser fram emot att se filmen, jag med.

    SvaraRadera
  6. Persepolis-böckerna är underbara, men filmen tyckte jag inte alls lika mycket om. (Läs gärna mera på www.bokmania.net)

    SvaraRadera
  7. Bokmania: jag ska ta mig en titt, tack för länken!

    SvaraRadera
  8. Oh. Tips i genren... Jag tänker efter, men kommer bara på en massa seriealbum som t ex Y- The Last man (jag är lite låst i den nu). Men jag tror det är över 10 olika delar. Kanske inte så intressant för din del?
    Genren känns relativt ny för min del också.

    Fast, vet du.. jag hittade en intressant bok i bokkhandeln häromdagen : Numret av Tomas Ott. Helt utan dialog faktiskt, men den verkade häftig ändå. Mäktigt att kunna framföra en historia helt utan ord, menar jag.

    SvaraRadera
  9. Marlan: Numret verkar ju högeligen intressant, den ska jag spana in! Och Y - the Last Man, jag räds inte flerdelat.

    Tack rara Marlan för tipsen!

    SvaraRadera
  10. fler tips för nybörjare i genren: the watchmen och v for vendetta. jag är fast nu. min nästa blir nog gaimans neverwhere

    SvaraRadera