Poésie de l'après-midi

Du är död.
Jag kan betrakta dig i lugn och ro.
Din panna är liten och kullrig. Det såg jag aldrig förr. Du är dum. Jag kan se nu att du är dum. Du har små plirande ögon. Det ser jag nu. Allt hos dig är smått och tarvligt. Håret stretar. Det är talgigt och grovt. Sådant ser jag nu. Munnen hänger som på en köksa. Allt ser jag nu.
Du är död. Du var ingenting.
Du var ingenting annat än en köksa.
En som skulle dö.


Men jag älskade dig. Det var det.
Nu är det slut, nu är du död.
Jag älskade att stryka ditt hår, så länge det var levande. Jag älskade allt det fula hos dig så länge det var levande.
Nu är det slut. Nu är du död.
Jag satt och strök ditt hår, fast det var talgigt och grovt. Jag älskade dina små ögon när de stirrade ut i världen om morgonen. Då älskade jag allt hos dig.
Nu är det slut, nu är du död.
Jag älskade dina stora fötter. Och dina finniga händer älskade jag också.
Nu är det döda. Nu är de ingenting mer. Jag, jag skall vandra och vandra här på jorden. Gå och gå.
Du, du är död.
Nu är det ingenting mer.
Du, du är död.
Nu är det ingenting mer i hela världen.

ur Kaos - Istället för tro, Pär Lagerkvist

La Bibliofille