Anita Agnihotris Dagarna i Mahuldiha

Noveller, reportage, roman - allt i ett, allt vart och ett för sig, allt i fusion. Anita Agnihotris Dagarna i Mahuldiha är en textsamling som önskar skildra samhällslivet i de indiska landsdelarna Orissa och Västbengalen, samspelet eller bristen därav, dysfunktionaliteten mellan folket och systemet, fattigdomen och maktmissbruket och en förbannad kamp för något slags rättvisa.
Birgitta Wallin och Tomas Löfström från Svensk-indiska översättningsprojektet har skrivit ett efterord till Dagarna i Mahuldiha, i vilket de bland annat tar upp samlingens brokighet vad genre beträffar och konstaterar att de olika texttyperna befruktar varandra, vilket i högsta grad stämmer. Det är som om novellerna, som inleder boken, och reportagen, som innehar mittposition mellan novellerna och romanen, blir till två typexempel för Anita Agnihotris författararena och samtidigt som en förrätt till bokens romandel, i vilken författarinnan på något vis väver samman de båda texttyperna. Resultatet blir en text med tydlig vilja och ett temperament, en text som använder fiktionaliteten som katalysator, som en scen för väckelse, diskussion och debatt i ämnen som alldeles uppenbart engagerar Anita Agnihotri på ett personligt plan och är djupt integrerade med hennes person. Wallins och Löfströms anekdot om hur författarinnan under en litteraturkonferens i Bangalore à propos Dagarna i Mahuldiha plågat utbrustit: - Men det pågår ju här och nu, den enorma fattigdomen och lidandet, och vi, vad gör vi? (310) understryker någonting som med största tydlighet finns manifesterat i författarinnans prosa.

La Bibliofille