Den är bedräglig, den inledande Skapelseberättelsen i Lars Sunds roman En lycklig liten ö. Så vackert, så vackert skriver herr Sund om skrivandets initiala vedermödor, han skapar himmel och hav, vi kan riktigt känna kustluften i lungorna, föregår herr Sunds penna och föreställer oss den mest idylliska av platser som Författaren så, som krona på verket, pryder med... ett lik.Ja, ty så är det, i vattnen kring den lilla skärgårdsön Fagerö skvalpar liken omkring så som bara lik kan göra. Ingen vet vilka de är, inget vet varifrån de kommer, ingen vet vad det är som hänt dem, men de lyckas riva upp den idylliska skärgårdstillvaron med sin ankomst.
De i saltvattnen skvalpande liken utgör kuliss för, blir ramberättelsen till, en mycket större berättelse om en skara öbor och deras samexistens på den begränsade yta landbacke som Fagerö är. Tillsammans med Berättaren, som kan ta gestalt på ön precis som en av dem, vandrar vi runt bland skärgårdsmänniskorna, tar mer djuplodande tittar på dem, på vad de varit med om, varifrån de kommer, hur de reagerar på de från havet kommande liken, vilken deras plats i samhället är, vilka de är. Med små medel lyckas herr Sund åstadkomma det mest detaljerade och brokiga persongalleri, gestalter som man tycker sig känna, vara minst lika bekant med som de andra människorna på Fagerö är. Och trots att de klassiska Typerna finns där känns persongalleriet ingalunda som gjutet i given form, utan är tvärtom mycket levande och förvånansvärt runt.
En lycklig liten ö är ett slags studie i mänskligt beteende och social interaktion. Det är väl knappast pärlors strimmande sken som herr Sund inblandar bland väppling, hägg och syrén, snarare kirskål, brännässla och tistel, men han ruckar tvivelsutan på en omtålig balans då han låter de främmande människorna i all sin dödhet flyta in i skärgården. Och det är inte utan att man bakom detta experiment tycker sig ana någon som i sin barndom petade med pinnar i myrstackar och roades outsägligt av att titta på det kaos, den kalabalik som uppstod i myrsamhället. Bakom Berättarörat finns mängder av rävar, i Berättarögat massor av glimtar.
Vad som händer i En lycklig liten ö struntar man egentligen blankt i, det är bara så lustfyllt att få ta del av språket, stilen, av de dialektalt präglade dialogerna, av tillbakablickarna, att få en glimt av Berättarens små ironiska inpass och distans till texten, av leken med texten, hur herr Sund konstrar med begreppet metafiktion och framställer texten som dels någonting av ett medvetande skapat, dels någonting som skapar sig självt, har ett eget liv som som kan välja att uppta oss inom sig, ömsom utestänga oss.
En lycklig liten ö är på Den Sant Goda Bokens vis mycket syntetisk, enhetlig, det råder en harmoni mellan miljö, stil och form som lyfter hela verket och gör det till en riktigt läsnjutning, där man läser och bläddrar vidare bara för att själva kompositionen är så oemotståndlig. Den liksom utsöndrar berättarglädje!
La Bibliofille
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar