Muriel Barbery hade mig hela tiden i sitt grepp, SÅ var det. Berättelsen om den olyckliga lilla överklassflickan Paloma och den fördolt intellektuella änkeportvakterskan Renée, två av invånarna i ett bostadshus i Paris, tillika berätterskorna i Muriel Barberys andra roman L'élégance du hérisson, fick mig att under läsningens gång lägga i allt högre engagemangsväxlar och tro det eller ej, de sista sidorna satt jag med en tår i ögonvrån och det enda som förmådde mig att hålla dem tillbaka var de övriga cirkus femtio passagerarna på bussen som just då var min läsarena. Jag, som ifråga om läsning sällan tillåter mig att låta känslorna få övertaget, undviker att engagera mig känslomässigt i det som utspelar sig på boksidorna, i VAD som faktiskt sker, utan istället ägnar mig åt att granska HUR författaren burit sig åt för att skapa stämningar i texten och sedan bestämmer hur jag ska förhålla mig till det berättade, satt där gråtfärdig.L'élégance du hérisson avväpnade mig ganska tidigt. Den utsöndrade lärdhet och intelligens, hade från början en tydlig riktning och ett driv, ett slags filosofiskt resonerande och ovanför texten beläget plan och mellan detta plan och själva historien fanns denna ständiga dialog, ett utbyte som tillät bitar att falla på plats. Bitar som dels sade någonting om romanen i stort, om en syntes, en enhetlighet på ett dramaturgiskt vis, men också om textens bakomliggande idé, om EXISTENSEN. Och för detta föll jag som en fura - säg någonting om vådan av livet och existentiella vedermödor och jag förlåter nästan vad som helst. Jag förlåter lite stereotypi i persongalleriet, jag förlåter några små klichéer, jag förlåter ett uns övertydlighet, bara det tjänar att understryka hur grymt det kan vara att leva och tröstar mig för att det är så.
Jag liknar L'élégance du hérisson vid ett paket, kanske lite slarvigt inslaget och i ett papper som man kan finna i vilken affär som helst, och med ganska mycket silkespapper runt själva gåvan, men när man väl fått upp den och har den i handen - wow, vilken present! Och detta paket har jag öppnat och verkligen njutit av, med själ och hjärta.
Och jag har lärt mig.
Quelle est cette guerre que nous menons, dans l'évidence de notre défaite ? Matin après matin, harassés déjà de toutes ces batailles qui viennent, nous reconduisons l'effroi du quotidien, de ce couloir sans fin qui, aux heures dernières, vaudra destin d'avoir été si longuement arpenté. Oui, mon ange, voici le quotidien : maussade, vide et submergé de peine. Les allées de l'enfer n'y sont point étrangères ; on y verse un jour d'être resté là trop longtemps. D'un couloir aux allées : alors la chute se fait, sans heurt, ni surprise. Chaque jour, nous renouons avec la tristesse du couloir et, pas après pas, exécutons le chemin de notre morne damnation.La Bibliofille
Vit-il les allées? Comment naît-on après avoir chu ? Quels pupilles neuves sur des yeux calcinés ? Où commence la guerre et où cesse le combat ?
Alors, un camélia.*
* L'élégance du hérisson, s. 324. Romanen utgavs nyligen av bokförlaget [sekwa] med titeln Igelkottens elegans.
Men vad bra att du lät känslorna ta över! Jag tycker det är så skönt nu när jag inte längre recenserar att bara få gå rakt in i stämningen i en bok eller en teater, fångas, inte värdera, inte se och läsa utifrån med tanke på formuleringar om det jag upplevde som jag gjorde då, förr, utan med ett störtdyk rakt in i handlingen! Inte bara vara betraktare och bedömare som förut.
SvaraRaderaEva: jag hade inte en chans mot känslorna denna gång, de knödde sig fram till första parkett och vägrade flytta på sig hur mycket förnuftet än försökte armbåga sig fram. Trots allt är det skönt att veta att det finns böcker som har makten att sätta ens förnuftsjag ur spel, litteraturen är ju en konstart och SKA som sådan tala till ens känslor, skaka om en en smula. Och så länge min reaktion på en bok beror på att någon lyckats väl med en framställning och inte på att texten är gillrad med sökthet, medel som medvetet används för att få läsaren att reagera på ett visst sätt - Här ska de gråta! -, så länge man inte GÅR PÅ någonting, så känns det för min del ok att bli lite rörd.
SvaraRaderaHåller med - det är fruktansvärt att gråta och veta att någon tryckt på en knapp, manipulerat för att framkalla GRÅT just då, man vet och gråter ändå men mot sin vilja inte med texten. Det gillar jag inte.
SvaraRaderaJag kan inget annat än att skriva under på din eloge till boken och din liknelse vid ett lite slarvigt inslaget paket. L'élégance du hérisson var nog den första "riktiga" roman som jag tog mig igenom helt på franska, och när jag nu håller på att läsa den på svenska (för att försäkra mig om att inte ha låtit passera några underfundiga godbitar) finner jag den underligt nog inte lika fascinerande. Kanske är det bara för att den läses för andra gången, eller kanske är detta ett bra exempel på en bok som verkligen bör läsas på sitt originalspråk (fast det bör nog kanske alla...?)
SvaraRaderaEva: så Du förstår vad jag menar! Så trevligt, jag var rädd för att min förklaring var fullständigt obegriplig.
SvaraRaderaCaroline: Du har nog rätt i att L'élégance du hérisson är ett bra exempel på en roman som bör läsas på sitt originalspråk. Jag bläddrade lite i den svenska översättningen, jämförde de partier som jag tyckte var starkast i den franska versionen med de översatta ditona och blev, istället för rörd och gråtfärdig, lite illa till mods och tyckte att alltsammans var smått pinsamt. Det var så klumpigt och... dött! Svenskan har sin melodi och franskan sin och så är det.
Eller är det den franska språkbarriären, det faktum att franskan inte är fullt tillgänglig för oss, en språkromantik måhända, som gör att vi inte upplever "de mindre bra" sakerna som fullt så uppenbara och de "bra sakerna" som mycket bättre än de faktiskt är då vi läser en text i franskt original? Jag tror personligen inte det, men det är en möjlighet som man kanske inte ska utesluta helt.
Din senare tanke är just den som jag själv lekt med. Att språkbarriären förskönar läsupplevelsen för oss. I mitt fall tror jag att detta kan vara förklaringen. Men i så fall fick jag en fantastisk läsupplevelse inte språkbarriären till trots, utan tack vare den.
SvaraRaderaCaroline: vad vi än bestämmer oss för blir väl kontentan att originalspråk är överlägset översättning, dels för att texten i originalspråksversion uppträder i ursprunglig form, inte tolkad och överförd, dels för att man som läsare med annat modersmål än det på vilket texten ifråga är avfattad och i egenskap av vurmare med begränsad förståelse för källspråket själv förhöjer den estetiska upplevelsen.
SvaraRaderaJag ville inte läsa vad du tyckte om den här romanen förrän jag själv hade läst den. Och apuh, så besviken jag blev av romanen! Tänkte under läsningen att det mkt väl kan bero på översättningen, jag tyckte inte alls om språket, det var slarvigt staplat, ofta stakade det sig rejält antingen grammatiskt eller stilmässigt. Jag blir dock mkt glad av att läsa att ja, romanen är faktiskt bra på franska. (Speciellt slutet kändes i den svenska översättningen som om den klätts i neonskyltar: gråt här! Jag blev väldigt arg.)
SvaraRaderaSign. Var är min franska språkskola.
En annan Caroline: precis det Du beskriver upplevde jag då jag läste valda stycken ur Igelkottens elegans. Som jag skrev till den andra Caroline tidigare, det var stundtals riktigt pinsamt... Den där söktheten à la "gråt här" är vidrig!
SvaraRaderaDet var hsh mkt fint att få läsa om hur den låter på originalspråk!
SvaraRaderaÄr det någon som sett filmen som bygger på boken? Vis averfarenheten är jag ibland lite tveksam just till franska filmatiseringar som bygger på böcker, de följer ofta boken alltför tätt.
SvaraRaderahttp://www.imdb.com/title/tt1442519/
Stefanie:jag har tyvärr inte sett filmen, hade inte ens hört talas om den förrän Du tog upp den här. Hoppas att någon annan kan komma med upplysningar!
SvaraRadera