Anneli Furmarks August & jag

Med ett i högsta grad misslyckat författarmöte och en mellan- till höggradig besatthet vid allt som har med de skriftligen skapande och litteratur att göra utövade givetvis Anneli Furmarks serieroman August & jag en mycket stor lockelse på mig. Vad händer när man stöter på en sedan länge avliden författargestalt under en strapats i storstaden? Det blir den tjugonio år unga (jojomen) Sigrid varse då hon under sina ströverier i Tegnérlunden i Hufvudstaden stöter på ingen mindre än självaste August Strindberg.
Det är en svår historia hon tagit sig an, Anneli Furmark, en svår gestalt hon givit Sigrid att möta, desto mera så som det sker i ett så blygsamt format, på 62 sidor à 165x165mm. Men det fungerar väl (i betydelsen bra, inte synonymt med "antar jag") och alla de viktigaste momenten i ett tänkt möte mellan en litterär gigant och en litteraturstudent finns där, även om man som boknörd givietvis skulle ha kunnat tänka sig, ja till och med önskat, sida upp och sida ner av djuplodande samtal och diskussioner om Strindbergs verk.
Jag tycker skarpt om Anneli Furmarks sätt att teckna, hur hon fyller var och en av serierutorna med skuggor och streck och därmed åstadkommer ett självklart trovärdigt vinterskymmande Stockholm och riktigt naglar fast den murriga stämningen i den strindbergska bostaden i Blå Tornet - ornamentiken som med jämna mellanrum återkommer och pryder bildrutornas nederkant understryker i hög grad våningens tidsliga limbo, dess funktion av tidsport -, i August & jag tillfälligt befriad från sina museala funktioner genom samma tidslucka som placerat August Strindberg i ett här och nu anno 2008.
På det hela taget är August & jag en angenäm och njutbar läsning och skådning, i synnerhet i skenet från läslampan, om kvällen då försommaren inte riktigt syns. Då kommer historia och bilder som bäst till sin rätt.

La Bibliofille