Marie Darrieussecqs Tom est mort

Tom är död. Att Tom är död är det obestridliga, oåterkalleliga, obegripliga och oacceptabla faktum om vilket Kvinnan som en gång var Toms mor, det är ungefär på det vis hon omnämner sig själv, försöker berätta. För tio år sedan var Tom fyra och ett halvt år gammal. Fyra och ett halvt år gammal var Tom när han dog och alltsedan dess kaos, helvete, oigenkännlighet, icke-liv.
Kvinnan som en gång var Toms mor ser tillbaka, vänder och vrider på, leker in absurdum med tankar på om, använder Tom, den alltid fyra och ett halvt år gamla Tom, som en måttstock och en bakgrund för allting i tillvaron, låter honom ta plats överallt, fylls å ena sidan av skuld över att inte kunna låta honom vara ifred i sin död, fylls å andra sidan av skuld över att överge honom, att inte finnas vid hans sida så död han nu är - je sais qu'il est nulle part (245)*. Hon är redskap för sin egen sorg, står stundtals som kluven mellan förnuftets insikter som vet, förstår hur det borde och måste vara och sorgen och kraften i den, dess överraskande omedelbarhet. Och det hela är mycket trovärdigt. Marie Darrieusecq, författarinnan till romanen Tom est mort, på svenska utgiven av Norstedts förlag under titeln Tom är död, vet mycket väl att föra sin penna i sorgens fotspår och även om en total känslomässig identifikation med den kvinna som en gång var Toms mor inte är möjlig, även om det över texten, mellan det framberättade och erfarenheten, ligger som ett skyddande nät finns det ändå i detta nät här och var rämnor, revor som låter läsaren skåda ner i de svindlande avgrunder av ohämmad och vansinnig sorg som Kvinnan som en gång var Toms mor, då hon skriver, lyckats kravla sig upp ur.
Det finns i Tom est mort, som i många av de andra av litteraturens sorgesånger - den mest vackra och tjusande genren av dem alla - en stillhet som är så njutbar att uppgå i. Inte en stillhet av acceptans, av att ha kommit till ro med sorgens rot, utan mer av en utgråtenhet, där allt fortfarande är ömt och sårbart, ingalunda läkt, men för stunden... ok. Inga illusioner, tro på att sorgen en dag alldeles ska ha läkt ut och att Kvinnan som en gång var Toms mor ska kunna tänka tillbaka på honom med, förvisso sorgkantad, glädje, så långt har hon de tio åren till trots inte kommit, men däremot ett outtalat hopp om att de stunder då hon kan finnas bara för sig själv, i nuet utan att tanken på Tom infinner sig, ska komma att bli fler, fler än den dag på stranden tillsammans med maken Stuart och barnen Vince och Stella som får henne att fatta pennan och berätta om att Tom är död.
Mot slutet av Tom est mort vinner romanen, som redan fått en plats på hyllan "Omistliga sorgesånger" (i utkanten på den, men ändå), än mer anseende. Kvinnan som en gång var Toms mor berättar i ett längre avsnitt om hur hon utifrån en stressutvärderingsskala från Association Canadienne pour La Santé Mentale, till ett möte med sin samtalsgrupp, skapar en egen skala som hon tillämpar på den franska litteraturen. På den ursprungliga skalan, vars högsta poäng var hundra, låg förlust av nära anhörig på 100. Kvinnan som en gång var Toms mor utökar skalan och sätter stresspoäng 150 för förlust av barn för att göra skalan till ett fungerande verktyg och sedan ger hon sig i kast med att placera in litteraturen på värdeskalan, som ett mått på vad den kunde betyda för föräldrar som förlorat ett barn. Victor Hugos dikt Demain, dès l'aube som handlar om ett jag som i gryningen går för att lägga blommor på en grav (underförstått författarens dotters grav) får 140/100: Madame de LaFayettes La Princesse de Clèves får 0/100 (avfärdas som blott samvetsbetänkligheter över ett ofött barn); Charlotte Delbos böcker, som berättar om vad hon minns av var och en av sina mördade kamrater efter att hon återvänt från deportationen till Auschwitz, får 150/1oo; Marcel Proust får 10/100 för att sidorna om mormoders dödskamp är så bra. Till sist kommer hon till Georges Perec och hans La Disparition som hon ger 100/100 och ägnar ett längre stycke åt (197). En guldstjärna till Tom est mort för det omnämnandet (jag tar av en udd feller två för att Kvinnan som en gång var Toms mor inte förstår vidden av Perecs sorg, utan anser texten vara för poetiskt lekfull). Och för den litterära passagen i sin helhet, som inte bara är förtjusande genom de litterära anspelningarna, utan också för att den åskådliggör ett slags sorgens desperation, ett behov hos den sörjande att mäta sorgen, att tävla i den, få bevisat för sig själv att det jag känner nu, det är det värsta, jag lider mest. Kanske är det i just detta stycke som sorgens vansinnighet är som mest manifest?
Tyckte Ni om Joan Didions The Year of Magical Thinking? Marguerite Duras C'est tout? Carl Henning Wijkmarks Den stundande natten? Anders Paulruds Fjärilen i min hjärna? Ta då och för upp Marie Darrieusecqs Tom est mort på att läsa-listan.

La Bibliofille

*Jag [...] vet att han inte finns någonstans. (226)