Anne Carsons Röd självbiografi

I Röd självbiografi möter antik myt den moderna romanen. Ett av den grekiske hjälten Herakles stordåd lyfts upp ur de tolvs skara och tolkas ur en ny synvinkel och i en annan, med romanen samtida skrud. Vår hjälte heter i Anne Carsons berättelse inte Herakles, han heter Geryon och har sin antika motsvarighet i den röda bevingade jätten Geryon vars röda boskapshjord stals av Herakles på uppdrag av Eurystheus.
Röd självbiografi är i allra högsta grad en respektingivande roman som man inte läser lättvindligt, som verkligen kräver eftertanke och kontemplation kring innehåll, komposition och funktion. Den arbetar på så många plan, Röd självbiografi, att det blir som ett heraklesverk i sig att söka reda ut alla dess trådar, att kasta ljus över, skaka om och avslöja texten, som känns som fullmatad med vinklingar och tolkningsmöjligheter. Omskakande, blindhet, seende och döljande, nyckelord från kringverket till textavsnittet Röd självbiografi - frenetiskt sysselsätter sig hjärnan med att reda ut trådarna i romanen. Och ju mer jag tänker på det, ju mer jag projicerar den antika myten på den moderna romanen, likt en Rubiks kub vänder och vrider på saker och ting, desto mer övertygad kommer jag fram till att Röd självbiografi framför allt, inom ett mycket bildat och lärt kringverk, i grund och botten främst av allt vill handla om det mest klassiska av teman - Kärleken.
Ty en berättelse om kärlek är Röd självbiografi, en mycket vacker och sant grym. Vår Gyreon, som barn kuvad under sin storebror, förälskar sig som tonåring i Herakles som efter ett tag, när Gyreon älskar som mest, gör slut på deras förhållande, och då de möts flera år senare inte tvekar att utnyttja honom igen.
Effekten av att vända på den klassiska Heraklesmyten, att förskjuta Herakles hjälteroll ett snäpp längre in i romanen, till Geryons blick, som en kuliss till vår egen bild av denne allt annat än heroiska gestalt och frånta antikens Geryon hans egenskap av antagonist och placera honom i den heroiske antihjältens ljus, är av icke oansenlig betydelse och knyter an till nyckelorden "skaka om", "seende", "blindhet" och "döljande" som nämns i ramen till romandelen Röd självbiografi. De antika motiven kombinerat med den moderna kärlekshistorien sedd genom den olyckligt förälskades ögon (grav förenkling av handlingen) ifrågasätter Herakles närmande till Gyreon, väcker frågan om med vilken rätt Herakles tar ifrån Gyreon hans röda boskap, krossar Gyreons hjärta, vad det är för heroiskt med en sådan akt, av vilken anledning Gyreon förtjänar att fråntas sina djur, lämnas hjärtekrossad och sviken.
Kärlekens obeständighet har i Röd självbiografi sin motpol i fotokonsten som i berättelsen om Gyreon är det enda som representerar varaktighet, tillförlitlighet och trygghet, någonting som inte är föränderligt utan, väl präntat på papper där behåller sitt motiv. Samtidigt har fotograferandet också konstens klassiska funktion som helare och i slutkapitlen i textavsnittet Röd självbiografi, där en resa till en vulkan blir en symbol för Geryons hjärtesorg, uppträder en serie beskrivningar av tagna eller icke tagna fotografier som ett eldprov. Här sammansmälts peruansk folktro (fiktiv? icke fiktiv?) med den grekiska myten om det röda bevingade monstret Gyreon och avgör vår unge röde självbiografiker Gyreons vidare öde.
Röd självbiografi av Anne Carson är något av det mest rika jag läst på senare tid och jag skulle kunna fortsätta att skriva om den hur länge som helst, om fler spännande och intressanta aspekter av texten. Det lilla formatet är, som så ofta, bedrägligt och döljer ett romanstoff som tål att analyseras, tolkas, vridas och vändas på, mentalt omläsas och begrundas långt efter att sista bladet vänts och pärmarna slagits ihop. Det postläsliga arbetet med att projicera myten på dess omskrivning i texten och tillrättalägga symboliken känns, är?, stort, men när man väl gjort det känns det hissnande att en sådan intrikat väv av intertextuella relationer kan dölja någonting som egentligen känns som, är?, det enklaste i världen, alldeles uppenbart, liksom vardagligt. Och mödan värt är det, alldeles absolut så.

Jag rekommenderar varmt en läsning av Ruth Padels mycket belysande och berikande recension av den engelska originaltexten The Autobiography of Red från The New York Times websida. Texten bär titeln Seeing Red. Länk finnes här.

La Bibliofille