Wow..! Jag säger bara wow..! Sadeq Hedayats Den blinda ugglan, utgiven av bokförlaget Tranan. Hur beskriva upplevelsen av det lästa? Jag känner mig som fångad av en centrifugalkraft som i en förvridande, förvrängande rörelse drar mig nedåt mot en svart kärna, som om jag uppfylls av en mörk, helvetisk materia som spränger mitt bröst, släpper löst ett vansinnets infernaliska jubel. Texten talar till det lägsta, det mest basala, det mest primitiva i mig och frigör det i länderna fjättrade ursprungliga, det instinktivt Mörka.
Jag försöker finna de rätta orden för att återge vad det är som denna text handlar om, men det går inte. Det börjar med en man, berättaren själv, som målar ett motiv på pennskrin: en yogi under en cypress och framför honom en svartklädd och långväxt flicka som, från andra sidan ett vattendrag, räcker yogin en blåvinda - det slutar med våld, blod, maskar, lik. Någonstans går motivet från pennskrinet sönder och sprider sig över sidorna, över miniatyrmålarens liv, det är som vore pennskrinets symbol en textens Pandoras ask som sprider elände och fasa omkring sig, men när och var rämnan ur vilken Mörkret stiger, från vilken punkt i kronologin texten börjar att skena går inte att avgöra, så simultan är den med sig själv, så ständig är den. Väl läst har texten alltid skenat - och Du, Ditt inres bildduk, med den.
Djurisk, sådan är den, Den blinda ugglan. Den rusar fram på en panisk ångest, den är till sitt kynne som just en blind uggla - så banalt det känns att se paralleller mellan titel och texttemperament i detta fall! -, en blind hetsad uggla som förtvivlat flaxar omkring, försöker orientera sig i en föränderlig omgivning, där ingenting är permanent, där allting utmanar, ändrar gestalt, skiftar funktion, ingår i en marans, berusningens vindlande metamorfos. Det finns inget som helst förbarmande eller barmhärtigt med Den blinda ugglan, det är en text som är total i sin skoningslöshet, grym i sin precision, elegant målmedveten i sin våldsamhet.
Djurisk, sådan är den, Den blinda ugglan. Den rusar fram på en panisk ångest, den är till sitt kynne som just en blind uggla - så banalt det känns att se paralleller mellan titel och texttemperament i detta fall! -, en blind hetsad uggla som förtvivlat flaxar omkring, försöker orientera sig i en föränderlig omgivning, där ingenting är permanent, där allting utmanar, ändrar gestalt, skiftar funktion, ingår i en marans, berusningens vindlande metamorfos. Det finns inget som helst förbarmande eller barmhärtigt med Den blinda ugglan, det är en text som är total i sin skoningslöshet, grym i sin precision, elegant målmedveten i sin våldsamhet.
Wow... Jag säger bara wow...!
Och instämmer i övrigt till fullo med det om Den blinda ugglan ypperligt skrivna hos On Word Arts.
La Bibliofille
Oj du, den här blir jag ju tvungen att läsa nu. Låter fantastiskt!
SvaraRaderaMina Widding: riktigt cool bok det där, Du gör rätt i att genast läsa den.
SvaraRaderaFast varför är det det kvinnliga könet (i dubbel bemärkelse) som står för allt diaboliskt och smutsigt i världen? Nej, detta extremt manliga perspektiv förstörde faktiskt intrycket för mig.
SvaraRaderaNu har jag istället börjat läsa dotterns absoluta favoritbok (som hon tursamt fick i fransk litteratur i studentskrivningen - imorgon resultat fär årets "bac", ska det bli mention "bien" eller "très bien" i totalbetyg?): Lampedusas "Il gattopardo" (fast i svensk ist för fransk översättning). Den verkar väldigt lovande, tror du skulle gilla den ifall du inte redan läst. Jag fick beställa fram den från grannkommunens biblioteks djupa källarmagasin...
Rwandamamman: jag har turen (?) att inte engagera mig så mycket i könsroller när jag läser, inte ofta i alla fall.
SvaraRaderaLeoparden har länge stått på min läsönskelista, det är inte en fråga om "om läsa" utan "när läsa"! Tack ändå för tipset, det uppskattas!
hej fin recension av en underbar bok. jag var besatt av den blinda ugglan för 7-8 år sen och gav mig på en nyöversättning av den från persiskan. jag hade inga avsikter att få den publicerad för att 1) det var för min egen njutnings skull. jag ville sjunka in i varenda ord, 2) jag tycker bo utas översättning från 1965 är BRA, mycket bättre än de engelska översättningar som finns, 3) jag inledde en sympatisk korrespondens med bo utas (han var dåtidens enda professor i iranistik) där vi diskuterade texten språknördigt och han hjälpte mig med svårigheter som jag stötte på, 4) det kom fram att tranan skulle trycka om boken så jag brydde mig inte om att "sprida denna underbara bok som så få svenskar läst" eftersom jag visste att tranan skulle göra ett bra jobb med att få ut den.
SvaraRaderahursomhelst. jag såg en kommentar här:
"Fast varför är det det kvinnliga könet (i dubbel bemärkelse) som står för allt diaboliskt och smutsigt i världen? Nej, detta extremt manliga perspektiv förstörde faktiskt intrycket för mig."
och jag vill säga några saker.
för att förstå lite mer av "kulturen" kring den blinda ugglan gynnas man av en förståelse av opiumruset, det iranska opium(miss)brukets sociologi, och dynamiken bakom arrangerade äktenskap i kulturer som inte är lika "feministiskt avancerade" som sverige.
(följande är mina egna åsikter och perspektiv. jag påstår inte att det är "rätt")
hedayat var kär i opiumruset och hans blinda uggla är en orientalisk "hyllning med varning" till det hallucinatoriska tillståndet. i väst hade vi på 1800-talet De Quincey och hans "Confessions of an English Opium-Eater". vi hade Fitz Hugh Ludlow som skrev sin "hyllning-varning" till cannabis i "The Hasheesh Eater".
vi har sedermera haft böcker av Aldous Huxley ("The Doors of Perception", William S. Burroughs mfl som beskrivit den knarkande mannen.
gemensamt för dessa böcker är att männen finner en emotionell kanal, en emotionell ventil som öppnas upp genom drogbruket.
i den blinda ugglan möter vi en man som inte vill acceptera sig själv som man, som människa. vi vet inte om han är macho-slaktaren, fegis-sjuklingen, eller om han ens är Kvinnan: kärringen, den unga vackra orörda flickan, slampan...
man visar bara sin egen genusblindhet om man tar denna bok för sexistisk/könsnormativ/*insert feministiskt modeord*. snarare är den blinda ugglan en utmärkt anti-könsstereotypisk berättelse.
iran har en speciell historik med opium. när folk tvingas gifta sig med folk dom inte är kära i kan opium hjälpa. det nygifta paret (som knappt träffat varandra) kan konstruera en ömsinthet med hjälp av opium. i det bedövade mysiga varma drömska opiumruset verkar alla problem bortblåsta och kroppen känns skön i förening med andra kroppar.
man skulle kunna se den blinda ugglan som en ung man som blivit kär med hjälp av opium, och nu inte kan känna något utan opium. han behöver opium för att transportera sig tillbaka till drömvärlden. där hans fru inte inte-älskar honom, där han inte behöver ta itu med sina egna brister som make...
många av dessa "extremt manliga böcker" innehåller arketypiska kvinnogestalter för att belysa det bisarra och absurda i att tro att en människa är bestämd av sitt kön. dessa knarkande män hittar sitt mys och sina fantasier om kärlek i drogen och blir besvikna när den nyktra världen inte erbjuder samma drömska kvinnorgestalter.
det är det dom beskriver.
(forts följer fick inte plats med allt)
varenda bok som innehåller "negativa kvinnoporträtt" förespråkar inte "negativ kvinnosyn". snälla se skillnaden.
SvaraRaderahedayat har skrivit en av de bästa emotionella opiatskildringarna någonsin.
opiumrökaren lurar sig in i en värld av ökad sinnesnärvaro men med allt ökad tolerans minskar denna sinnesnärvaro och förvirring och ego-upplösning inträffar. hedayat beskriver detta jävligt bra. därför också boken blir mer "obehaglig" mot slutet. råare och inte lika "genusvänlig"....
just my two cents. jag är less på endimensionella "genusperspektiv" som verkar ta tolkningsföreträde på att kritisera varenda emotionell upplevelse beskriven ur en Mans Ögon. tyvärr (nej, jag tycker inte "tyvärr) innehåller inte litteraturhistorien "superstarka perfekta självständiga kvinnor"
Mehran: jag tackar Dig för en makalöst intressant - OCH ENGAGERAD! - kommentar till Den blinda ugglan, det var för dylika kommentarer jag en gång slog upp dörrarna till detta mitt refugium! Om jag någon gång mera får möjlighet (och förstånd och fattningsförmåga [= förmåga att begripa]) att läsa denna roman igen ska jag göra det med Dina ord i bakhuvudet.
SvaraRaderaÅterigen, Mehran: tack!