Wow..! Jag säger bara wow..! Sadeq Hedayats Den blinda ugglan, utgiven av bokförlaget Tranan. Hur beskriva upplevelsen av det lästa? Jag känner mig som fångad av en centrifugalkraft som i en förvridande, förvrängande rörelse drar mig nedåt mot en svart kärna, som om jag uppfylls av en mörk, helvetisk materia som spränger mitt bröst, släpper löst ett vansinnets infernaliska jubel. Texten talar till det lägsta, det mest basala, det mest primitiva i mig och frigör det i länderna fjättrade ursprungliga, det instinktivt Mörka.
Jag försöker finna de rätta orden för att återge vad det är som denna text handlar om, men det går inte. Det börjar med en man, berättaren själv, som målar ett motiv på pennskrin: en yogi under en cypress och framför honom en svartklädd och långväxt flicka som, från andra sidan ett vattendrag, räcker yogin en blåvinda - det slutar med våld, blod, maskar, lik. Någonstans går motivet från pennskrinet sönder och sprider sig över sidorna, över miniatyrmålarens liv, det är som vore pennskrinets symbol en textens Pandoras ask som sprider elände och fasa omkring sig, men när och var rämnan ur vilken Mörkret stiger, från vilken punkt i kronologin texten börjar att skena går inte att avgöra, så simultan är den med sig själv, så ständig är den. Väl läst har texten alltid skenat - och Du, Ditt inres bildduk, med den.
Djurisk, sådan är den, Den blinda ugglan. Den rusar fram på en panisk ångest, den är till sitt kynne som just en blind uggla - så banalt det känns att se paralleller mellan titel och texttemperament i detta fall! -, en blind hetsad uggla som förtvivlat flaxar omkring, försöker orientera sig i en föränderlig omgivning, där ingenting är permanent, där allting utmanar, ändrar gestalt, skiftar funktion, ingår i en marans, berusningens vindlande metamorfos. Det finns inget som helst förbarmande eller barmhärtigt med Den blinda ugglan, det är en text som är total i sin skoningslöshet, grym i sin precision, elegant målmedveten i sin våldsamhet.
Djurisk, sådan är den, Den blinda ugglan. Den rusar fram på en panisk ångest, den är till sitt kynne som just en blind uggla - så banalt det känns att se paralleller mellan titel och texttemperament i detta fall! -, en blind hetsad uggla som förtvivlat flaxar omkring, försöker orientera sig i en föränderlig omgivning, där ingenting är permanent, där allting utmanar, ändrar gestalt, skiftar funktion, ingår i en marans, berusningens vindlande metamorfos. Det finns inget som helst förbarmande eller barmhärtigt med Den blinda ugglan, det är en text som är total i sin skoningslöshet, grym i sin precision, elegant målmedveten i sin våldsamhet.
Wow... Jag säger bara wow...!
Och instämmer i övrigt till fullo med det om Den blinda ugglan ypperligt skrivna hos On Word Arts.
La Bibliofille
Oj du, den här blir jag ju tvungen att läsa nu. Låter fantastiskt!
SvaraRaderaMina Widding: riktigt cool bok det där, Du gör rätt i att genast läsa den.
SvaraRaderaFast varför är det det kvinnliga könet (i dubbel bemärkelse) som står för allt diaboliskt och smutsigt i världen? Nej, detta extremt manliga perspektiv förstörde faktiskt intrycket för mig.
SvaraRaderaNu har jag istället börjat läsa dotterns absoluta favoritbok (som hon tursamt fick i fransk litteratur i studentskrivningen - imorgon resultat fär årets "bac", ska det bli mention "bien" eller "très bien" i totalbetyg?): Lampedusas "Il gattopardo" (fast i svensk ist för fransk översättning). Den verkar väldigt lovande, tror du skulle gilla den ifall du inte redan läst. Jag fick beställa fram den från grannkommunens biblioteks djupa källarmagasin...
Rwandamamman: jag har turen (?) att inte engagera mig så mycket i könsroller när jag läser, inte ofta i alla fall.
SvaraRaderaLeoparden har länge stått på min läsönskelista, det är inte en fråga om "om läsa" utan "när läsa"! Tack ändå för tipset, det uppskattas!