En del böcker är bara sådär schyssta att umgås med, att läsa dem blir som att sitta och snacka bort tiden ihop med en god vän, kanske över ett glas vin eller en kopp fika. Jan Lundius Kommer strax in på spår fyra, utgiven av bokförlaget Bakhåll, är en sådan där schysst bok, schysst och avslappnad som berättar alla möjliga saker, till synes lite som det faller på, det är nästan som en variation på Roberto Bolaños De vilda detektiverna ibland, alla resor runtom i världen, alla osannolikheter. Dock är Kommer strax inte in på spår fyra inte en skönlitterär text, utan som en blandning av självbiografisk text och reseskildring, en mycket lyckad blandning, särskilt i kombination med den personliga och avspända tonen hos berättarrösten. Jag har funderat en del kring hur Jan Lundius lyckas åstadkomma närheten till läsaren, intimiteten i Kommer strax in på spår fyra, och kan bara förklara den med textens samlande kring samtalet, dess egenskap av samtalsskildring. Många och långa är de passager då Lundius ger ordet åt någon av de människor han möter under sina resor och låter dem föra ordet, han tar ett steg tillbaka och vilar i den lyssnandes gestalt, för att sedan åter inta berättande, talande position. I växlingen mellan talande och lyssnande position förhöjer Lundius på sätt och vis läsarens position, likställer den med den talande, berättande instansen, varpå läsare och berättare hamnar på hierarktiskt likvärdig nivå.
Jan Lundius är måhända ett slags utlösande faktor för sin text, dess centrum, men han intar ändå den mest ödmjuka och anspråkslösa position i den. Han väljer istället att förlägga fokus utanför sig själv, på andra människor han möter, vilket ger en spännande riktning åt boken, som först, genom själva definitionen "självbiografisk text" smalnar, men sedan öppnas upp mot någonting vidare just genom författarens smakfulla sätt att handskas med det självbiografiska stoffet, hur han gör det till en språngbräda mot någonting bredare, i synnerhet ämnen som faller inom ramen för hans egna intresse- och yrkessfär, men också mer universella, snudd på existentiella områden, förvisso även de skildrade via de lundiuska förnufts- och känsloskikten, men ändock allmänna och för var och en identifierbara. Det ger ytterligare en dimension åt texten att en framgångsrik man som Jan Lundius - ty som en sådan uppfattar jag honom, en man som reser runt i världen och får uppleva och se massor av spännande saker, arbetar för FN och SIDA och skriver romaner och artiklar och har en doktorsgrad i religionshistoria - också kan känna sig lite vilsen och rotlös i den stora tillvaron ibland.
Läsvärdheten hos Kommer strax in på spår fyra understrykes än en gång, med vänlig bestämdhet.
La Bibliofille
Tycker om din formulering av skribenten som självbiografisk utlösande faktor, och den litterära textens riktning, bokstavlig eller icke. Intressant.
SvaraRaderaOn Word Arts: det gick inte att beskriva sakernas tillstånd på annat vis, därför trivsamt att Du uppskattar det. Det är i stunder som dem då jag skrev om Kommer strax in på spår fyra som jag är bloggskrivandet särskilt tacksam, man får liksom en extra chans att upptäcka böckernas fulla värde, deras potential. Det är ofta i formulerandets och eftertankens ögonblick, i den omläsning av var text som man ofrånkomligen gör då man formulerar sig kring den, som böckerna öppnar sig i sin helhet. Det är skrämmande många texter som skulle gjort ett vida mer oansenligt intyck på mig om jag inte skrivit om dem efteråt.
SvaraRaderaDet hemlighetsfulla förlaget Bakhåll! Efter att ha läst Lars Schmidts underbara reportage om förlaget Bakhåll, så blev jag mycket förvånad när boken "Antikvariat Kalebass" kom ut förra året, den ser ju i alla fall ut att ha självbiografiska drag.
SvaraRaderahttp://www2.svb.se/SvB_papper/2005/Nummer_12/87989
Kurt: tack för länken, synnerligen trevlig läsning det där. Jag håller på Bakhåll!
SvaraRadera