Jag har varit så duktig.
Jag har varit så satans duktig.
Jag var duktig på dagis. Jag var duktig i lågstadiet. Jag var duktig i mellanstadiet och högstadiet. I gymnasiet var jag avskyvärt duktig, inte bara i ämnena utan också socialt. Jag var duktig utan att vara fackidiot, utan att bara läsa det man skulle, jag var delvis upprorisk och fräck och behandlade mina lärare på gränsen till vad som var tillåtet och ändå tyckte de bättre om mig än om de andra och för att lyckas med det måste man vara duktig på ett liksom gränslöst motbjudande sätt, slår det mig idag. Jag studerade duktigt och fick en superduktig flickvän som jag gifte mig med på ett duktigt sätt bland duktiga vänner efter att man erbjudit mig ett jobb som var så duktigt att det visade finger åt alla andra duktiga jobb. Senare har vi fått barn som vi uppfostrat duktigt och vi har skaffat hus som vi har renoverat duktigt. Mitt i all denna duktighet har jag vandrat i åratal. Jag har vaknat i den, somnat i den. Jag har andats duktighet och stegvis tappat bort livet.
Erlend Loe, ur Doppler, s. 39.
La Bibliofille
Bokmania: Doppler ÄR sjukt rolig! Däremot kan jag inte förstå vad det är som är så roligt med just citatet i mitt inlägg. Blev mycket beklämd när jag hörde Loe läsa upp det i det norska bokprogrammet Bokbadet för några år sedan, tyckte att det var alldeles fasansfullt tragiskt, men publiken på plats TJÖT verkligen av skratt! Skulle man kanske ha varit där..? Eller är citatet ett bevis på att Loe har förmågan att vandra på knivseggen mellan två ytterligheter när han skriver, detta på ett eminent vis? Så att några skrattar sig fördärvade medan andra nästan får en tår i ögonvrån?
SvaraRaderaJag har läst böcker av Loe, men jag har inte läst Doppler. Jag har inte heller sett programmet du nämner. Således kan jag bara läsa detta som ett litet stycke text, men det är väl ändå som text det framför allt är tänkt att man ska se det tänker jag. Eftersom det är en bok, och så vidare.
SvaraRaderaMenar du att man s k r a t t a d e åt detta? Den text som möter mig gör mig ledsen, den gör mig sorgsen och får mig att tänka på förspillda liv. Det får mig inte alls att skratta, inte ens le. Utan kontext, är ju detta stycke text en sorgeklump.
Lisa: man s k r a t t a d e åt detta. Inte ens i sin kontext tycker jag att detta stycke är roligt, utan, som Du så välfunnet skriver, en sorgeklump.
SvaraRaderaHar febrilt försökt hitta ett klipp ur det Bokbadetprogram då Loe var gäst, men förgäves.