måndag 26 oktober 2009

Per Pettersons Jag förbannar tidens flod

I Per Pettersons Jag förbannar tidens flod är det, liksom i verkligheten, höst. En mor har fått besked om obotlig sjukdom och lämnar Norge för att, för en kort tid, resa tillbaka till sitt hemland Danmark. En son ligger i skilsmässa (av det som en gång var en stor och stark kärlek finns nu ingenting kvar), men reser sig tillfälligt ur sitt livsmörker för att resa efter sin mor till sin barndoms Danmark. Berlinmuren faller.
Liksom i Per Pettersons Ut och stjäla hästar är det språket som är tjusningen i Jag förbannar tidens flod, med de typiskt nordiska dragen, sparsmakat, lågmält, och kärvt, attraherande. Lugn råder, trots att handlingens omständigheter är dramatiska och upprivande. Trots att romanen har flera tillfälligheter och möjligheter att glida in på sidospår som leder till stora tragedier och sorger väljer den istället att flyta fram i sakta mak, än uppför, än nedför Tidens flod, än minnas en pojke och en flicka som var du och jag och inte behövde någon annan, en mor och en son som blev osams när den senare ville gå i den förras fotspår, hoppa av studierna och bli arbetare, än berätta vad som händer med modern och sonen efter det att de nåtts av det ödesdigra beskedet. Texten intresserar sig för det inomtraumatiska, transportsträckorna i tillvarons svarta hål, i detta fall mellan ett skilsmässobeslut och ett sjukdomsbesked, en skilsmässa och en bortgång.
Den som så önskar kan läsa Jag förbannar tidens flod som en roman om en komplex mor-sonrelation som ytterligare kompliceras av deras respektive livskriser, det är nog så underhållande. Att läsa Jag förbannar tidens flod som en gestaltning av vanmakt inför Tidens oupphörliga och obarmhärtiga gång är dock än mer givande och på sätt och vis mer rättvist. Sonen och hans väderkvarnsfäktande tilltag, moderns reservation: en bild två behov går som går i klinsch med varandra, just för att de sammanfaller i Tiden. Där en part går in och tar av, kräver någonting som den andra parten inte har - Tid - och i viss mån har rätt att göra så för att han är sin mors son (i sin sorg är han inte trettiosju år gammal, dessutom var hans ursprungliga intentioner de godaste och mest osjälviska, ett barns). Där en part, motvilligt tycks det, efterskänker, måste efterskänka Tid som hon inte har just för att hon är sin sons mor (så döende hon nu är). Just det förhållandet - modern-sonen - är väl det enda i hela romanen som Tiden står maktlös inför.
Berättar och berättar gör texten, som vore den en personifiering av Tiden och dess flod. Man kan se tillbaka på det som varit, förundras och förtvivla över det som blivit, fasa för det som komma skall, men ändra? Nej. Däri finner jag alltså den huvudidén i Jag förbannar tidens flod: människans som ett offer för Tidens framfart, något som på ett mycket vackert och enkelt vis iscensätts i romanens avslut: man går framåt, stannar till, vänder sig om, går vidare, stannar återigen upp, vänder sig återigen om och det man skådar ändrar ständigt, nyansvis, gestalt. Man ältar och ältar, men Tiden, den går ohejdad vidare.

La Bibliofille

6 kommentarer:

  1. Fint beskrivet och jag tackar dig.

    SvaraRadera
  2. On Word Arts: det var inget, jag tackar Dig i min tur för att Du var rar och skänkte min text en kommentar!

    SvaraRadera
  3. Verkligen fint, ma belle! Den där nordiska sorgmodigheten, melankolin ... I can't wait to läsa den.
    Jag står i kö på bibblan redan... Bisous!

    SvaraRadera
  4. Country Girl: så drygt att stå i kö till en bok man längtar efter att läsa! Måtte låntagarna före Dig rappa på och lämna tillbaka tidigt. Bisous bellissima!

    SvaraRadera
  5. Nu blev jag också inspirerad att läsa den. Har drabbats av total bokstress, kommer ingen vart bara vill en massa! Bara instämmer, du skriver såå fint min vän!
    Kramar

    SvaraRadera
  6. Saris: *tår i ögat*, tack! Den där bokstressen känner jag så väl igen, har för närvarande tre böcker igång samtidigt, vilket resulterar i att jag inte läser i någon av dem. Huvva..!

    SvaraRadera