Attila Bartis Stillheten

Stillhet. Det är ett rogivande ord, inte sant? Ett ord som väcker föreställningar om någonting behagfullt, om frid. Vad menar då herr Attila Bartis (låt oss förutsätta att originalets titel har en åtminstone synonym motsvarighet i den svenska titeln) med att betitla Stillheten en roman som förefaller handla om allt annat än stillhet? Vad kan tänkas vilja åstadkommas med en dylik paradox, att en roman kan presentera sig på ett vis, men i själva verket vara någonting helt annat?

Vår man i Stillheten heter Andor Wéer. Han har fram till romanens början och slut bott tillsammans med sin mor, den nedstörtade teaterprimadonnan som inte gått utanför lägenheten på femton år, levt under hennes regim, köpt hennes halvkilo bröd, uthärdat hennes ständiga Varharduvaritpojk?, lydigt monterat upp säkerhetslås efter säkerhetslås på deras gemensamma ytterdörr, beskyddande hållit moderns  osunda vätskor mer eller mindre dolda för omvärldens ögon och nyfikenhet.
Det blir allt tydligare att Andor Wéer är på väg att tappa förståndet fullständigt, så fast han är i moderns järngrepp, att hans tillvaro blir mer och mer klaustrofobisk för vart ord som passerar inför läsarens blick: de brev han skriver till modern i sin exilerade och förskjutna systers namn, de brev han postar åt modern att sändas till systern; lustan och sadismen; det incestuösa bagaget; allt kväver.  Eszter, som han en dag finner på en bro och som är så vacker att han måste tilltala henne, blir ett potentiellt andningshål i hans liv, en möjlig utväg. Förvisso en utväg som är vindlande, trång och snårig och näppeligen leder rakt ut i en oändlighet, men tillräckligt långt för att Andor Wéer ska kunna andas en smula friare, för att det ska bli bättre, om än inte bra.

Stillheten utspelar sig i tiden för Berlinmurens fall och förhållandet mellan den ungerska nationens senhistoria och berättelsen om Andor Wéer är speglingens och parallellens. Båda står att beteckna som syrefattiga och avgrundsvandrande och utmynnar i samma tillstånd: stillhetens. Inte en stillhet av renodlat lugn och fridsamhet, utan i en stillhet där allting utåt sett återgått till något slags ordning, stannat av och tystnat, men där det larmande kaoset fortfarande ekar inomkroppsligt i form av hjärtats hårda slag, pulsens bultande och det bedövande tjutet i öronen. Den stillhet som Attila Bartis hänvisar till är ingenting annat än ett bedrägligt sken, en förljugenhet, ett bländverk. Han anspelar på en stillhet som har sin direkta motsvarighet i den korta tidsfrist man får  mellan traumat och posttraumat, mellan askan och elden. Någonting ogripbart som upphör i samma stund man varseblivit den.

Månen och himlakropparna är motiv som Attila Bartis återkommer till igen och igen i Stillheten och därmed begåvar han sin roman med en andra paradox vad avser romanens titel, att den samtidigt som den betecknar ett kortvarigt, i det närmaste ögonblickligt, tillstånd, också är någonting som är så obeskrivligt långt borta, på ett avstånd som mellan nu och då,  mellan verklighet och fiktion, mellan Andor Wéer och läsaren, mellan jorden och månen. Han förkroppsligar stillhetens ouppnåelighet med månens Mare Tranquillitatis - Stillhetens hav - och låter Andor Wéer vid upprepade tillfällen återkomma till det under berättelsens gång. Romanens avslutas å det skönaste med den senares egen tanke om himlakropparnas stillhetssymbol:

[E]n enda sak har fyllt mig med förundran: stjärnhimlen ovanför mig. Och det är verkligen inte mycket. (299)

Om all litteratur som gavs ut vore som Attila Bartis och översattes av yrkesbegåvningar som Daniel Gustafsson Pech skulle det betyda att himlen funnes. Stillheten tillhör tvivelsutan gräddan av de böcker jag förunnats ta del av mellan det förra årsskiftet och det närstående och min önskan inför 2010 är att Norsteds förlag, som är utgivare av Stillheten, ska ge ut Attila Bartis tidigare, senare och kommande alster också.

La Bibliofille