Farväl, Tjugohundranionde År! Farväl!

Tiden håller på att rinna ut för Det Tjugohundranionde Året. Det sitter på sin sängkant med packade väskor, redo att ge sig av dit de svunna åren beger sig då de är överståndna. Det är trött, så trött, men ändå en smula sorgsen över att behöva ge sig av, över att tvingas lämna plats åt Det Nya Året som förväntansfullt går av och an i förmaket, ivrig att få sätta igång med sitt. Men, tänker Det Gamla Året som skall utringas om några timmar, sådan är världens och tidens gång. Djup suck. Det minns huru det själv gjorde cirklar i förmaksrummet för ett år sedan, hur otåligheten fick det att skälva i hela kroppen, i varenda kommande timma, dag, vecka och månad. Allt det skulle åstadkomma under sin trehundrasextiofem dagar långa regeringstid: utrota svält, sjukdomar, lidande, krig, sorger, bekymmer, all svärta här i världen. Frid på jorden! Och så bidde det liksom... liksom... ingenting. Precis som i Sagan om Mäster Skräddare, där det som skulle bli en så fin rock till sist blir just ingenting.

Till skillnad från Mäster Skräddare äro vi många bibliofiler och bokbloggskribenter som åstadkommit massor under Det Tjugohundranionde Året. Som vi har läst! Som vi skrivit, för oss själva och varann, gett boktips, fått boktips, klottrat kommentarer i såväl medhåll som mothugg, kanske ofta blott läst varandras texter utan att skriva någonting tillbaka, men ändock läst.

En tapperhetsmedalj borde vi allihop få, hur frivilligt bloggförfattandet än är. Det är svårt att leva och verka nätledes, offentligt, för envar att beskåda. Det är svårt att inför andra uttrycka en åsikt eller berätta någonting när det led i kommunikationen som är avläsande av mimik, gester och tonfall inte finns där som hjälp. Man har bara orden och måste väga dem på guldvåg och ibland hjälper det inte hur man än anstränger sig, det kan gå galet ändå.
Vi "bloggar" (vi måste finna ett annat ord för det vi gör!) av olika skäl, förhåller oss till det vi skriver på olika vis, ger olika mycket av våra verkliga utombloggiska jag till de som läser det vi skriver, önskar använda våra webbloggar och våra erfarenheter på helt olika vis. En del använder sin blogg som någon form av dagbok, andra som ett centrum där man kan vädra åsikter och lägga sitt ord i debatten, La Bibliofille består, hand i hand med litteraturkritik, av en samling gestaltningar av en tillvaro i litteraturen och bland böcker, och det bör inte dras några likhetstecken mellan det Jag som figurerar i Den Litterära Salongen i Den Svenska Landsortens Paris och det Jag som existerar bortom bloggosfären. Därmed inte sagt att det skulle vara rena rama påhittet och sagorna allt som nedtecknas här, bara att den gestaltade sanningen många gånger är alltifrån en smula till rejält tillspetsad och detta på ett ibland onyanserat sätt.
Av La Bibliofille kan man säkert understundom få uppfattningen att den som ligger bakom denna blogg är en synnerligen inskränkt, fördomsfull och bakåtsträvande litteratursnobb som föraktar spänningslitteratur, så kallad BOATS-litteratur, kärlekslitteratur, chic lit med mera och därmed också alla de som tycker om att läsa denna typ av böcker. Längre från sanningen än så kan man inte komma. För mig personligen är det förvisso så att jag tycker att det finns god och dålig litteratur och all litteratur intresserar mig inte, jag är ingen litteraturrelativist, men att utifrån det anta att jag föraktar det som inte faller mig i smaken och ser ned på de människor som tycker om det som jag inte tycker om är helt befängt. Som om jag skulle gå runt och tycka mig vara förmer än de som älskar selleri bara för att jag inte tycker att det är gott!
Samtidigt kan jag till fullo förstå varifrån en dylik uppfattning kommer, för, som sagt, i mina gestaltningar av känslor och upplevelser är jag inte alla gånger analytisk och utredande, utan skildrar på full gas bara en liten del av helheten, ofta på cyniska manér, och utgår ifrån att det är för alla självklart att det jag skriver kommer att uppfattas på precis det sätt varmed jag nedtecknar det, och det ÄR ibland kanske att begära för mycket att alla ska förstå min hyperbolism. Extra känsligt att skriva på detta sätt är det måhända också för att jag är litteraturvetare, kanske måste jag i egenskap av sådan vara mer försiktig när jag far fram med kritik emot saker och ting som har med litteratur, böcker och läsning att göra, vara mer saklig och utredande också i de inlägg som inte är renodlade recensioner.

Medan detta skrivits har Det Tjugohundranionde Året kommit ännu någon timma närmare sitt avsked. Det har nu rest sig från sängen och står med händerna bakom ryggen och tittar ut genom fönstret, på det tilltagande mörkret. Sorgsenheten har avtagit något, övergått i en tacksam erinrelse om den tid som varit, en erinrelse som delvis väckts av Det Nya Årets nervösa steg i förmaket. Det Gamla Året ler för sig själv, minns hur det var att, som nu Det Nya Året, uthärda de sista timmarna före tillträdelsen, möta människornas förväntningar, komma på plats, i form, få rutin. Det Gamla Året börjar till och med tycka att det ska bli ganska skönt att ge sig av, gå i pension, få vila ut ihop med De Andra Avdankade Åren, spela lite boule, ta en kopp kaffe, en rackabajsare till och med!, gå till sängs sent och upp ännu senare, lägga fötterna på pallen och med ålderns och erfarenhetens rätt ödmjukt skratta lite åt Det Nya Året när det  far omkring och försöker utrota svält, sjukdomar, lidande, krig, sorger, bekymmer, all svärta här i världen. Frid på jorden!

Gott Nytt År på Er Allihop! À l'année prochaine - vi ses nästa år! Mer litteratur och böcker då!

La Bibliofille