Televisionsapparaten stod oförhappandes på och då jag vanemässigt tassade förbi den skådade mitt norra och uppfattade öronsnäckan hur Peter Englund i rutan talade om skrivandet, om de som skriver och om varför de skriver. Uppstannade gjorde jag, tittade, lyssnade och så kallades så Herta Müller på germanska upp på estraden. Vackra, sköna kvinna! Vackra, sköna text - ur Andningsgunga? - kring någonting till synes så ringa och oansenligt som Näsduken! Visst berättade hon om mångt och mycket mer, Herta Müller, men hon återkom ständigt till Näsduken. Detta enkla lilla stycke tyg som kan vara så betydelsebärande, avgörande och ödesmättat.Det tyska språket. Överrumplande ångrade jag under hela den tid Herta Müllers Nobelföreläsning varade att jag valde Fransyskan före Tyskan. Undrar om inte Tyskan, trots alla invändningar man kan ha om dess hårdhet och (numera) klang av Förintelse och SS, ändå inte är Det Litterära Språket, par préférence eller åtminstone lingua prima inter pares.
Eller är det skönheten i Herta Müllers röst, hennes intonation, hennes vemod och allvar som upphöjer det, som får Tyskan att ljuda så skönt? Kanske lite av båda, ett vackert språk som läses på det vackraste vis, gestaltar ett innehåll med de vackraste av ord som användas kan för att gestalta det gestaltade, på ett språk som förmår ljuda å det skönaste om man vet att bruka det väl?
Eller är det skönheten i Herta Müllers röst, hennes intonation, hennes vemod och allvar som upphöjer det, som får Tyskan att ljuda så skönt? Kanske lite av båda, ett vackert språk som läses på det vackraste vis, gestaltar ett innehåll med de vackraste av ord som användas kan för att gestalta det gestaltade, på ett språk som förmår ljuda å det skönaste om man vet att bruka det väl?
Programmet jag såg var en repris av SVT:s program Nobelpriset 2009: Litteraturföreläsningen. Om Ni, liksom jag, missade originalsändningen från 7 december och olyckligtvis även reprisen från 25 december, klicka då här. Men gör det skyndsammast - den 8 januari 2010 är det för sent!
La Bibliofille
La Bibliofille
Såg den också då. Hade läst texten innan och då njutit i fulla drag -- den är verkligen vacker -- men blev besviken på själva föreläsningen. Textens vindlingar rätades ut av innantilläsningens monotoni, de starka känslorna vattnades ur när hon inte dröjde vid nyckelord det allra minsta ... Inte så att hon borde ha darrat på stämman, det hade lätt kunnat fördärva texten helt, men en smula eftertryck vore på sin plats: Episoden när hennes mor städar officerens kontor är ju central, men hon berättade den inte för sina åhörare. Hon refererade tyvärr bara och orden fick aldrig sjunka in. Synd.
SvaraRaderaSka läsa texten igen vid tillfälle, på original den gången. Annan vacker tyska finns hos Trakl och Hölderlin.
När jag läste Kungen bugar och dödar (en samling andra föreläsningar av henne) kände jag för första gången en önskan om att kunna tyska för att läsa detta i original. Just för att texterna handlar om språk och hur olika företeelser uttrycks på skilda språk. Köpte den på tyska till min tyskkunnige make i julklapp.
SvaraRaderaSkymningen: kanske ska jag tacka just språkförbistringen för att jag upplevde Herta Müllers Nobelföreläsning som jag gjorde. Jag tyckte att hon med sin innantilluppläsning lät texten få företräde framför henne själv, gav åhörarna möjlighet att själva ladda orden.
SvaraRaderaJag väntar fortfarande på min första gång med Andningsgunga, ser än mer fram emot det nu efter det Du skriver om den!
Rwandamamman: det där måste ha varit tidernas bästa julklapp! Kungen bugar och dödar står tillsammans med tre andra Müllrar och väntar på sin tur i bokhyllan, på svenska förvisso, men en översättning är inte heller att förakta.
Föreläsningen går att åhöra på denna blygsamma adress: http://www.svenskaakademien.se/web/Nobel_lecture_sv_2009.aspx
SvaraRaderaDesill: ja oj, vilken blygsam adress! Så utmärkt bra! Tack!
SvaraRadera