Jag har den stora äran att för Er presentera...

...den store, den ende, den ojämförlige...

GREGOR SAMSA!

La Bibliofille

Nizar Qabbanis Från nostalgisk kärlekspoet till diktare med orden som vapen

Att här berätta om teman som Kvinnan, Kärleken, Politiken och Exilen i Nizar Qabbanis lyrik - åtminstone den som finns representerad i diktsamlingen Från nostalgisk kärlekspoet till diktare med orden som vapen, utgiven av Bokförlaget Tranan - vore blott att upprepa sådant som många andra, särskilt mycket tycker jag om Sigrid Kahles recension i Svenska Dagbladet och också diktsamlingens svenska uttolkare Bo Holmbergs och Cecilia Perssons fina förord, redan poängterat och givit uttryck för så väl redan. Istället väljer jag att rikta blicken mot det som mest fängslat och fascinerat mig med Qabbanis dikter: temperamentet.
Vare sig föremålet för de lyriska texterna är Kvinnan, Kärleken, Politiken eller Exilen står det orubbligt fast att Nizar Qabbani inte är en poet som resignerat drar sig undan på sin kammare och skriver stillsam introvert dikt, oh nej. Qabbani skriver med hetta och intensitet och dämmer inte upp känslorna, vilka de än vara månde, förminskar inte.

I dikten Balqis, en elegi över poetens hustru Balqis som mördats i ett bombattentat mot den irakiska ambassaden i Beirut, rasar han mot de som tagit hans hustru ifrån honom och då han inledningsvis utbrister...

Tack ska ni ha!
Tack ska ni ha!
Min älskade har dödats... och ni
fick dricka en skål vid martyrens grav
min dikt har mördats
finns det någon nation på jorden, förutom vår
som dödar dikten?

...kan man för sin inre syn riktigt se poeten där han sitter vid sitt skrivbord med pennan i högsta hugg (den eviga bilden) och tuggar fredga av vrede, för att i nästa ögonblick återigen frustreras, rista av sorg:

Balqis
dölj dig inte för mig
sedan du gick bort
lyser inte längre solen på kusterna


[---]


Sorgen, Balqis
pressar ut mitt inre som en apelsin
nu känner jag ordens dilemma
språkets absurda predikament
jag som uppfann brevskrivandet
vet inte längre hur man börjar ett brev

De stora känslorna - sorgen, uppgivenheten, raseriet, lugnet, nostalgin - är i sig någonting vackert och gör läsningen i sig till en intensiv upplevelse, som man ju själv kastas mellan sinnesstämningarna. Man rörs upp i en strömvirvel av temperament och sinnesstämningar och när de politiska ämnena, som kan förefalla vara något av det minst lyriska som kan uppammas här på jorden, kryddas med arabiska namn och uttryck, återkommande bilder av jasmin och fåglar och metaforer som ögonfransarnas fjädrar, beskrivningar som exempelvis den av örsnibben som en tår som faller från örat/ utan att ännu ha nått sin hamn på skuldran, blir Från nostalgisk kärlekspoet till en diktare med orden som vapen till en flygande matta som far fram över och genom Nizar Qabbanis liv och övertygelser. Det är för ett nordiskt hjärta mycket tankeväckande, mycket omtumlande, mycket exotiskt och mycket skönt.

La Bibliofille

Fredrik Karlssons Muren av jaspis

Få litterära karaktärer väcker mina sympatier såsom antihjältarna och Filip Mattsson i Fredrik Karlssons roman Muren av jaspis, nyligen utkommen på Bakhåll förlag, kan inte med bästa vilja i världen beskrivas som någonting annat än just en antihjälte.

Den unge medicinstuderanden tyck vara född på snedden, förvisso intelligent och intellektuellt begåvad, disciplinerad, men så gott som fullständigt renons på den sociala kompentens som krävs för att man ska kunna bli någon i den ickeakademiska delen av studentvärlden. Åtminstone i den del "som räknas". Filip Mattsson är... hopplös, definierar sig själv som något av en pseudotönt, en tönt som inte är tillräckligt töntig för att vara rolig, utan bara en sådant tönt som är låst i sin töntighet, som inte kan få töntigheten att bli så extrem att den kan röna uppskattning. Han har en mycket god självinsikt, är i mycket hög grad medveten om vad det är som gör honom till en tönt i andras ögon, men är på ett komplext vis alltför stark, trygg i sin egen person för att anpassa sig till studentlivets doxa fullt ut. Han är i grund och botten medveten om sitt eget värde, därav hans låsta position. Filip Mattsson går förvisso på studentfesterna, mest i hopp om att hitta en ung dam som är villig att låta honom förlora sin oskuld till henne, förstår att han framstår som märklig som inte dricker alkohol, men funderar aldrig någonsin på att själv dricka, vare sig för att på det sättet lättare få tag i någon att ligga med eller för att passa in lite bättre.

Muren av jaspis är en traumatisk och plågsam läsupplevelse, detta menat på bästa tänkbara sätt. Romangestaltens goda självinsikt i kombination med en förmåga att skarpsinnigt och korrekt analysera omgivningens reaktioner på hans egna göranden och låtanden gör att texten blir både introspektiv och extrovert, samtidigt som man lider och känner med Filip Mattson, önskar honom så vansinnigt mycket gott, hoppas så mycket för honom, glädjs så med honom då han tar mod till sig och försöker sig på socialt samspel på en högre nivå än vanligt kan man bara genom att följa den gode Filips tankebanor lista sig till att det hela kommer att sluta ovärdigt och på ett sätt som den unge medicinaren inte i förstone räknat med, men ändå förstår, sådär i efterhand.

Både socialt och geografiskt lever Filip Mattsson i en alienation: hans position är ständigt den utanförståendes, han pluggar i Umeå, en plats han själv valt, tillsammans med människor som, åtminstone många av dem, hamnat i Umeå på grund av att de inte kommit in på sin utbildning i Stockholm, och han bor i en studentkorridor vars invånargalleri är i ständig förändring, förnyas termin för termin, det är helt enkelt inget boende man stannar i för en längre tid. Filip har självmant sökt sig till, stannar på en plats där andra inte vill vara. Norrland blir på något sätt en geografisk symbol för, en spegling av huvudpersonen själv, på något vis ohjälpligt placerad utanför händelsernas centrum, stort och öde, som en mise en abyme mot ständigt nya avsides belägna platser, nya alienationer.

Med ett annat perspektiv än jagets skulle Muren av jaspis kunna uppfattas som lite komisk, dråplig kanske, men nu blir som sagt fallet ett helt annat. Att följa Filip under hans sex år som läkarstuderande i Umeå är både sorgligt och beklämmande, hemskt och frustrerande. Man känner på något vis igen Filips typ, förstår hans oföränderlighet, förstår den trygghet han finner i en personlighet som fungerar i ensamhet, måhända också i små sammanhang, men absolut inte på de större, utan att den unge mannen för den sakens skull är bekväm med sin sociala dysfunktionalitet. Man förstår att Filips situation är en konstant, att det med största sannolikhet inte kommer att bli någon revansch för hans del, att han mycket väl kan komma att bli den vodkaförsupne ensamme ungkarl som sitter iklädd scooteroverall i ett utfryst hus i Norrland som någon gång nämns i berättelsen, med den enda skillnaden att det inte kommer att vara någon sprit med i bilden för Filips del.

Kan jag se Filip Mattson som lyckligt gift tvåbarnspappa med Volvo, villa och vovve? Mitt svar är nej. Sorgesamt, beklämt, men tveklöst nej. Han är och måste förbli antihjälten par excellence, även om ingen förtjänar motsatsen så mycket som människor som just Filip Mattsson.

Det glädjer mig outsägligt att i Fredrik Karlssons Muren av jaspis finna ett bevis för att det i Sverige fortfarande skrivs god, högkvalitativ litteratur av unga (33 år är ingen ålder) författare. Hopp om framtiden finnes.

La Bibliofille

Antikt i aftontimman

Hjärta, hjärta, du som prövat sorg och smärtor utan like,
stå mot stormen, strid mot sveket, bröstet vänt mot ödets slag.
Jubla icke, när du segrat, himmelshögt i allas åsyn,
ligg ej klagande där hemma, när sig segerlyckan vänt.
Må din glädje och din vrede aldrig överskrida måttet;
lagen känn, den lag, som länkar allt i människornas liv.

Archilochos (svensk översättning Emil Zilliacus)

La Bibliofille

Den sorgligaste bokgåva som någonsin givits

Svärföräldrarna tycks ha hamnat i ett bokstim, ty i helgen förärades jag ännu en litterär gåva, denna gång av Svärmor: Gottfrid Billings För de gamla. Betraktelser och böner. Det är en mycket vacker bok, nött och medfaren, utgiven av Samfundet Pro Fide et Christianismo och A.B. Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag 1922.

Svärmor tänkte genast på mig då hon bläddrade igenom boken, sade hon, för på dess försättsblad fann hon en dedikation som avslöjade ett en viss Matilda givit en viss Nina denna bön- och betraktelsebok i födelsedagspresent och att Matilda bar samma efternamn som en av mina släktgrenar på fädernet. Efternamnet är inte särdeles vanligt, så Svärmor fann det rimligt att anta att giverskan var en släkting till mig och att jag om inte annat av den anledningen skulle bli glad för boken.
Och det blev jag ju såklart, mycket glad! Jag tycker mycket om böcker, jag tycker om slitna och medfarna föremål som bär spår av sin historia och jag tycker mycket om gamla människor och en gammal bok som är till för gamla människor kan ju inte vara någonting annat än balsam för själen! Och vad bokens religiösa natur anbelangar kan även en Otrogen som jag, som inte har en endaste liten gudsfruktig molekyl i kroppen, uppskatta skönheten i ett trosuttryck.
Försiktigt bläddrade jag igenom boken, tittade på de stora, för gamla med dålig syn avsedda bokstäverna i ett gammaldags vackert typsnitt, läste en rad här, en rad där och så, alldeles i slutet, fann jag den sorgligaste och mest tårväckande text jag någonsin läst.
Läsen själva, och gråten.

Tack, K. Svärmor, för en vacker gåva!

La Bibliofille

Plötsliga och högst oväntade realisationskompletteringar

Onsdag 18 februari, kväll

- Tänk om jag missade någonting när jag beställde reaböcker... Bäst jag kollar en gång till. Hhh, där är ju den!

* Klick ner i kundvagnen, klick bekräfta beställningen. *

- Pust, vilken tur att jag tittade en gång till! Nu kan jag sova lugnt i natt!

Fredag 20 februari, kväll

* Samtalar Internetledes med K. Väninna och får läsa hennes bokreabeställningslista. *

- Oj, fanns de böckerna också?!? De såg jag inte när jag beställde sist. Måste nog åtminstone kolla en gång till, riktigt noga... HHH, där är ju den! Och den! Och den! Och den! Och den! Och den! Och den!

* Klick ner i kundvagnen, klick bekräfta beställningen, klick, skicka beställningen. *

- Pust, vilken tur att jag tittade en gång till! Nu kan jag sova lugnt i natt! Eller åtminstone till dess jag inser vilken påverkan detta kommer att ha på min portmonnä...

La Bibliofille också känd som Den Oförbätterliga

Roberto Bolaños De vilda detektiverna

Det är någonting med den sydamerikanska litteraturen. Det är någonting med den sydamerikanska litteraturen som är alldeles förföriskt, oemotståndligt. Där finns en intellektualitetens lekfullhet, en svävande experimentlusta som aldrig utmynnar i navelskåderi och narcissism, utan alltid förblir öppna. Undflyende, retfull, utmanande, men aldrig murbyggande och ogenomtränglig. Den sydamerikanska litterära traditionen är som en filosofisk-intellektuell lekplats dit läsaren inbjuds till en katt- och råttalek, vars riktning och utveckling är oförutsägbara, svindlande vindlande och ändå, på ett motsägelsefullt vis så upphöjt, svävande jordnära. Roberto Bolaños De vilda detektiverna, nyss utgiven i pocketversion hos Bokförlaget Tranan, är verkligen ett barn av denna tradition.
De vilda detektiverna är en odyssée i ordets alla bemärkelser. Den susar genom Mexiko, far över vattnen till Europa, till Afrika, är i ständig rörelse. Den är en rösternas odyssée i vilken otaliga stämmor i berättarkören gör sig hörda. Det är en odyssée i tid och minne, i erinringens diskrepanser, i glipor, i pusslandets upphöjda konst. Det är en kunskapsodyssée, en resa i litteraturvetenskap, i den sydamerikanska litterära traditionen, i historia.
Romanen är på många sätt självspeglande, självkommenterande, metafiktiv. Resemotivet, det vilda framfarandet på vägar genom öken och sand, från en by till en annan har sin kompositoriska motsvarighet i romanens mittenparti - för övrigt betitlat De vilda detektiverna - där berättarrollen i svindlande hastighet far fram och tillbaka mellan, skänks till en mängd olika personer, alla med sin version av sanningen, sin plats i tiden. Historia och komposition besitter samma rörlighet.

Roberto Bolaño äger (i arteakten är Författaren evig) den mycket sällsynta förmågan att underhålla sina läsare, underblåsa nyfikenheten hos sin publik, fängsla den i romanen utan att därföre för en sekund tumma på den litterära kvalitén, eller för den delen på kravet på en medskapande läsare. Prosan är enkel, tonen krass, innehållet ogenerat, stundtals rufft, men där finns också en sorgsen melankolisk underton som växer sig allt starkare allteftersom handlingen fortskrider, detalj läggs till detalj, romanbygget konstrueras.
Vart ögonblick som måste tillbringas skild från romanen är tortyr, nerverna är på helspänn, man står som handfallen, utan en aning om åt vilket håll det hela ska leda, tror sig veta, dras vid näsan, pusslar, konstruerar själv romanen, blir medskapande, delaktig, De vilda detektiverna gör en inga tjänster, underskattar inte sin läsares förmågor.
I Georges Perecs och Clarice Lispectors rike finns det nu, jämte Mircea Cartarescu, ännu en kronprins. Han heter Roberto Bolaño. De vilda detektiverna är en läsupplevelse utan like.

La Bibliofille

Artefaktisk - fullkomligt menlös - betraktelse

Inledningsvis bör Ni, K. Läsare, varnas för att detta inlägg är av högst ickesubstabtiell art, men som ämnet för betraktelsen ifråga har legat och gnagt i min enkla huvudknopp hela eftermiddagen måste jag nu göra slag i saken och, på samma sätt som man får bort en låt man har på hjärnan genom att sjunga den högt, skriva ur mig tanken.

Till Bokhandeln anlände idag en leverans i vilken det fanns med en pocket av ringa storlek, det vill säga tunn. Döm därföre om min förbluffelse då jag skulle lyfta ett tiopack av denna artefakt (= bok i fysisk bemärkelse, själva tinget, till skillnad från arteakt som är boken som upplevelse) och fick mig en sant gravitetisk överraskning. J-lar i min lilla låda, så tung den packen var - jag sögs obönhörligt ned mot golvet!

Förbryllad, nästan chockad faktiskt!, tog jag fram en bok ur packen för att väga den på min arbetsplats lilla brevvåg och kunde då jag läste av displayen konstatera att den lilla, lilla pocketboken vägde dryga kvartskilot, närmare bestämt tvåhundrasextio gram!

En mer ingående granskning gav vid handen att pocketboken förvisso var tunn, men ändå omfattade cirkus tvåhundrasjuttio sidor, en kompakt sak alltså, sidorna var ändå ganska tjocka (heder åt förlaget för det, bilderna och illustrationerna i pocketboken blir av mycket god kvalitét av just den anledningen). Tunn och tung samtidigt. Ändå misstänkte jag något fuffens, kunde det vara så att sidorna hölls samman magnetiskt så att det var magneten i ryggen som gjorde den så tung?

En lång stund stod jag bara och titta på den, totalt oförmögen att acceptera att en pocketbok som är elva millimeter tjock (måttstocken åkte fram efter ungefär två minuter) rent fysiskt kan uppnå en sådan diger tyngd. Att en lunta som Peter Weiss Motståndets estetik, som är ettusenfyra sidor lång och femtio millimeter tjock, väger fyrahundrasjuttiotre gram kan jag gå med på, då där finns en korrespondens mellan omfång och tyngd, men tunna pocketböcker ska bara inte vara tunga! Det går inte! Tänk om Motståndets estetik proportionellt skulle vara lika tung som den lillpocket som upptagit mina tankar sedan lunchtid, då skulle den ju väga (räkna, räkna, tänka, tänka, gruff, mummel, mutter och svärord, jag är både icke-fysiker och icke-matematiker)... ettusentvåhundrafemtio gram ungefär, ett och ett kvarts kilo (eller?)! Det är ju fullkomligt barockt!

Dock måste jag ge efter för fakta och inse att den lilla pocketen faktiskt är tung, men det är motvilligt och med värsta (adjektivet används här seriöst och icke pubertalt) huvudvärk. Tack och lov är det snart stängningsdags här i butiken så att jag slipper se artefakten i fråga, för hur mycket jag än anstränger mig kan jag inte låta bli att då och då titta på den och ge den onda blickar. Jag hyser hatfulla känslor mot den.

Vilken boken är

som orsakat mig

så mycket besvär?

Ni som vill veta,

klicka här.

(Det blev ofrivilligt en usel dikt av det hela, minns att jag skrev det först)

I min salong vill jag vara fredad och slippa se dess otäcka namn och tryne. Morr.

La Bibliofille

Vi har väntat på Dig!

Första arbetsdagen efter Sjukdomen och jag möttes av den mest glädjande syn man kan tänka sig: en liten bokhög som tålmodigt (intalar jag mig) låg och väntade på att jag skulle komma och klappa dem och lägga ner dem i min väska. De fyra trogna är René Vasuez Díaz Florina, Sara Mannheimers Reglerna, Cormac McCarthys No Country For Old Men och en nyöversättning av Niccolò Machiavellis Fursten.

När jag kommer hem ska jag gå raka vägen till bokhyllan och bereda plats där åt de fyra nykomlingarna. Så roligt det ska bli!

Om Sara Mannheimers Reglerna kan Ni förresten läsa mer hos On Word Arts.

La Bibliofille

Inför bokrean anno tjugohundranio

Det Ni, K. Läsare, kan skåda vänster om denna bokstavsansamling är ingenting annat än ett bildskärmsfotografi av min förhandsbeställning från en av de stora nätbokhandlarnas bokreasortiment. Ja, Ni läste rätt, K. Läsare, från en av de stora nätbokhandlarnas bokreasortiment.

Vart år hamnar jag i samma predikament inför bokrealisationen: viljan att vara solidarisk med den lokala, fysiska bokhandeln råkar i gräl med mina egna preferenser. Den typ av litteratur som jag önskar köpa (som jag i sann elitistisk och fräck anda kallar Kvalitetslitteratur) finns sällan, mycket sällan, hos De Vanliga Bokhandlarna.
Jag satte mig om söndagförmiddagen framför datorn i syfte att spana igenom de stora bokkedjornas realisation och även om de förvisso samtliga uppvisade ett överraskande brett urval med bra titlar där många kan finna både ett och annat så var det för mig personligen ingen himlastormande upplevelse, ety alla de bra titlar jag tyckte mig kunna finna voro sådana som redan står i min bokhylla. De jag fastnade för som jag inte redan har, och som också fanns representerade hos de stora bokkedjor jag satte under lupp, var En riktig författarhustru som, om jag förstått saken rätt, rymmer valda delar av brevväxlingen mellan Selma Lagerlöf och Valborg Olander, Tomas Tranströmers Samlade dikter och Boel Westins biografi Tove Jansson: ord, bild, liv. Måhända fanns det också en och annan roman som kunde tänkas vara något för den bibliofilleska bokhyllan, men... på det stora hela ointressant. MYCKET ointressant. Så ointressant att jag vid ett flertal tillfällen funderade på att faktiskt högaktningsfullt nonchalera hela bokrealisationsbaletten.
Fast naturligtvis var jag tvungen, inte av personliga skäl utan för mer yrkesmässig kännedom, (hrm...) titta in hos nätbokhandlarna också och det var då jag insåg att det är ju HÄR de har the good stuff! Där fanns Witold Gombrowicz (hade dem redan), Marguerite Duras (vill läsa henne på franska), Jonathan Littell, för att inte tala om de titlar som fortare än man ens hunnit börja tänka på att blinka slunkit ned i min kundvagn och förhandsbeställts (se bild ovan).
Beställningen slutförd och med den kom också herr Ågren, bringandes dåligt samvete över att alls ha beställt böcker, dessutom över att ha beställt böcker från en nätbokhandel, jag som alltid högljutt proklamerar och förklarar att man måste vara solidarisk med den fysiska bokhandeln som allt oftare bara får agera skyltfönster åt nätbokhandlarna.
Men så tänkte jag såhär: fanns de böcker jag ville köpa hos de fysiska, "vanliga" bokhandlarna? Nej, merparten inte. Skulle du ha köpt dem i en "vanlig" bokhandel om de funnits där? Ja, jag skulle ha beställt dem från en "vanlig" bokhandel om jag kunnat. Då så. Inte mycket att orda om där, eller hur?
För övrigt har jag full förståelse för de människor som väljer att handla sin litteratur på Internet. Böcker i nyskick är i allmänhet inte billiga och flertalet av oss dödliga är inte gjorda av pengar och kan inte, hur gärna vi än skulle vilja, leva på litteratur allena. Dessutom är det inte alls speciellt reko att lägga ansvaret på den "vanliga" bokhandelns väl och ve på konsumenten. Det borde väl också ligga på förlagens bord - och också i deras intresse - att det finns riktiga fysiska boklådor?
N'importe. För att kompensera för min osolidaritet gentemot Min Hemstads Anrika Lilla Bokhandel (tyvärr tillhörande den bokkedja som har sämst utbud OCH är dyrast) ska jag någon gång under reaslutet, när det sprungits, ryckts, slitits, köats färdigt, titta in i densamma för att se om något sällsynt rart fynd går att göra. Jag vet nämligen av erfarenhet att det är fullt möjligt. Förra året fann jag i Min Hemstads Anrika Lilla Bokhandel massor av bibliomanskt smaskens. Vad sägs till exempel om Daniel Sjölins Världens sista roman? Gabriel García Márquez Översten får inga brev? Anders Olssons Skillnadens konst? Rodrigo Fresáns Kensington Gardens? Leo Tolstojs Hadji-Murat?
Hoppet är det sista som överger en.

La Bibliofille

Poésie de l'après-midi

Du är död.
Jag kan betrakta dig i lugn och ro.
Din panna är liten och kullrig. Det såg jag aldrig förr. Du är dum. Jag kan se nu att du är dum. Du har små plirande ögon. Det ser jag nu. Allt hos dig är smått och tarvligt. Håret stretar. Det är talgigt och grovt. Sådant ser jag nu. Munnen hänger som på en köksa. Allt ser jag nu.
Du är död. Du var ingenting.
Du var ingenting annat än en köksa.
En som skulle dö.


Men jag älskade dig. Det var det.
Nu är det slut, nu är du död.
Jag älskade att stryka ditt hår, så länge det var levande. Jag älskade allt det fula hos dig så länge det var levande.
Nu är det slut. Nu är du död.
Jag satt och strök ditt hår, fast det var talgigt och grovt. Jag älskade dina små ögon när de stirrade ut i världen om morgonen. Då älskade jag allt hos dig.
Nu är det slut, nu är du död.
Jag älskade dina stora fötter. Och dina finniga händer älskade jag också.
Nu är det döda. Nu är de ingenting mer. Jag, jag skall vandra och vandra här på jorden. Gå och gå.
Du, du är död.
Nu är det ingenting mer.
Du, du är död.
Nu är det ingenting mer i hela världen.

ur Kaos - Istället för tro, Pär Lagerkvist

La Bibliofille

Boklig överlevnadsgåva

Från det mest oväntade håll förärades jag under gårdagen en boklig gåva. Svärfar, som är den mest ickeläsande och obokliga person jag känner, hade då han kom på fikabesök igår med sig Överleva i det sårbara samhället (se bilden) av Mats Ekeblom, Stefan Källman och Lars Fält, från 1992. Fråga mig inte hur eller var han fått tag i den.

- Den kan du behöva nu när du bor på landet! Du som är ute och går mitt i skogen och kan gå vilse!

Svärfar är lantis sedan barnsben och är därför mycket överbeskyddande mot mig, sin blivande svärdotter, som är uppvuxen i "stan" (8000 invånare i tätorten) och ovan vid livet "på landet". När jag och min sambo träffades trodde hans familj till exempel på fullaste allvar att jag aldrig sett en ko, och då var jag sexton år gammal. Jag vandrar verkligen inte omkring mitt i skogen utan följer upptrampade stigar och vägar, han däremot får det att låta som om jag mitt i mörka natten, utan karta och kompass, stövlar rakt in i djupaste storskogen miltals från civilisation och människor.
Hursomhelst var tanken med att ge mig, den nyblivna lantlollan, en bok om hur man överlever i det sårbara samhället inte dum, inte dum alls. Vad händer till exempel med vårt hus om det blir strömavbrott? Strömavbrott inträffar ju alltsomoftast, träd blåser ned över ledningar, snö tynger ned luftburna elledningar så att dessa ger efter, och på landet inträffar ju sådana saker mycket oftare än i staden och tar oftast också längre tid att få ordning på igen. Jag konsulterade alltså Överleva i det sårbara samhället: hur bra skulle vi klara oss i vårt hus om vi råkade ut för ett långvarigt strömavbrott mitt i vintern?

Fråga: Hur skulle vi värma upp huset?
Svar: Genom att elda i kakelugn, braskamin och vedspis.

Fråga: Hur skulle vi få vårt vatten in i ledningarna om elektriska pumpar och sådant vore satta ur spel?
Svar: Det är självtryck på vårt vatten, det trycker sig självt in i vårt vattenledningssystem.

Fråga: Hur skulle vi tillaga vår mat om den elektriska spisen vore satt ur funktion?
Svar: Vi skulle laga den i och på vedspisen.

Ganska fint skulle vi alltså klara oss, förutsatt att vi nyligen varit i affären och handlat. Hmm. Nödproviant bör alltså inhandlas.
Lite pliktskyldigt, för att kunna säga till Svärfar att jag pluggat på hur-jag-gör-om-jag-går-vilse-delarna i boken ordentligt, bläddrade jag igenom boken på jakt efter de sidor som informerade om dylika ting, men jag fann inga! Det stod att läsa en massa om skeppsbrott, napalmbombning, giftgasutsläpp, skyddsrumsbyggen och en massa sådant, men om hur man hittar hem igen? Intet.

Så egentligen är jag precis lika sårbar ute på mina skogspromenader nu som innan Svärfar var snäll och rar och kom med den där boken... Om man nu inte bestämmer sig för att kasta napalm på mig - då är motståndaren chanslös! Kowabunga!

Tack snälla Svärfar för en omtänksam gåva!

La Bibliofille

Marjane Satrapis Persepolis

Serieromaner tycks vara en litterär genre på frammarsch och min första kontakt med ifrågavarande konstform är Marjane Satrapis självbiografiska serieroman Persepolis.
Greppet att sammanföra seriekonsten med romankonsten är genial. Ett innehåll som för många skulle ha kunnat verkat avskräckande i ren , bokstavlig textform blir i fusion med bildkonsten, med pratbubblor och kommentarsrutor mer lättsam utan att för ett ögonblick förlora i substans. Marjane Satrapis illustrationer - avskalade, sparsmakade, men alls icke kantiga, tvärtom behagligt rundade, stundtals också tjusigt varvade med arabiska (?) former och symboler - fungerar utmärkt tillsammans med berättelsen om Marjane, hennes uppväxt i Teheran, exilen i Österrike och återkomsten till Iran några år senare. Denna begåvade tecknare och berätterska vet att använda sina illustrationer på ett sådant sätt att de både kan understryka allvaret och förhöja det komiska och lustfyllda i de olika episoder hon berättar om.
Utan att för ens bråkdelen av en sekund bli mästrande berättar Marjane Satrapi i sin seriesjälvbiografi om Iran/Irakkonflikten och den problematik som under en lång tid varit mellanösterns. Det individuella ödet, den individuella erfarenheten står i ett högst omvälvande centrum och i kombination med det tecknade mediet blir Persepolis en historiskt och politiskt sett mycket nyanserad, greppbar och lättillgänglig text, ett ord som i just detta sammanhang alls inte används i bemärkelsen "en samling bokstäver ordnade på ett sådant sätt att de bildar ord, fraser och meningar", utan allt som i någon mån kan betraktas som (av-)läs- eller tolkningsbart.

Som en Mycket Kär Vän uttryckte sig om Persepolis: en pärla...

La Bibliofille

Sine[läs]kur

Det är nu dryga månaden sedan vi tog vårt pick och pack och flyttade ut på Landsbygden och aldrig tidigare har det funnits så lite tid över till läsning! Det måste skottas snö, det måste anskaffas någonting till kåken som föranleder en resa in till närmaste stad (förvisso inte alls särskilt avlägsen, dryga halvmilen bara) och resulterar i en bortovaro på säkert tre timmar, det måste förberedas lunchlådor, det måste snickras och målas, det måste köras in ved, det måste hållas fyr i eldstäderna, det kommer besökare som måste (kärt besvär) visas runt i Huset och bjudas på kaffe (When in Rome...), det måste gås till brevlådan för att hämta posten, det måste tvättas, det måste släppas in och ut Katten, det måste njutas av de vackra vinterdagarna i form av långa promenader, det måste handlas mat, vilket föranleder ytterligare resor in till närmaste stad (förvisso inte alls särskilt avlägsen, dryga halvmilen bara), kort sagt: det finns alltid någonting att göra. Precis hela tiden. Så när man väl har en stund över att slå sig ned med en god bok är man så trött att man somnat långt innan man ens slagit upp den ifrågavarande boken och hunnit läsa det första ordet.

Det var länge sedan jag läste såhär lite. Förfärad inser jag att minskad tid för läsning också innebär minskad aktivitet här i Min Litterära Salong i Paris - tre dagar och inte en tanke författat och publicerad i gult på rött! Förbryllad har jag vandrat omkring i Mitt Kära Hus och undrat när två av mina käraste sysselsättningar - husboende och läsning ska finna harmoni, om de någonsin ska komma att finna fullständig samklang så att jag får ligga bekvämt tillbakalutad i soffan, framför braskaminen med en bok i handen någon längre stund än fem stulna minuter efter att jag kommit hem från jobbet.
Idag har svaret uppenbarat sig för mig. Läsa hemma i lugn och ro får man göra när man är sjuk. När man är sjuk får man inte gå ut och gå, man får inte köra ved, man får inte ha besök, man får inte laga mat, man får inte åka och jobba, man får inte åka och göra ärenden, man får inte snickra, man får inte måla, man måste bara ta det lugnt och vila (inte så att man blir frisk för sin egen skull, för att man mår bättre själv då, utan så att man återigen kan bli samhällsnyttig , återvända till sin arbetsplats som man i och med sin sjukfrånvaro orsakat enorma besvär och måhända också belastat ekonomiskt ifall sjukfrånvaron skulle ha sträckt sig över en tidsrymd längre än en dag).
När man är sjuk är det synd om en för att man mår dåligt och för att lindra sina plågor kan det då vara en tillåtet att man tar sin tillflykt till en bok. När man på grund av sjukdom är oförmögen att ägna sig åt NYTTIGA sysslor och göromål, då man inte hur mycket man än vill kan GÖRA SIG FÖRTJÄNT av en stunds lättjefull tidsslöseriläsning, då kan det vara tillåtet att läsa en sida eller två.
Idag är jag sjuk. Huvudet bultar som om någon gick lös i det med slägga, kalla frosskårar löper genom hela kroppen trots att jag är påbyltad och nedkurad under täcken som om inomhustemperaturen förväntades krypa ner långt under nollstrecket - om jag ägt en febertermometer skulle den ha visat på trettio, fyrtio grader, minst! (gissa intertexten). Ögonen tycks vantrivas i sina hålor, ögonlocken är för ömma för att jag ska orka sluta dem, fingrar och tår är nästan förlamade, kan endast mödosamt rätas ut och vickas på (föreställ Er den stelhet med vilken denna betraktelse pekfingervalsas ned). Axlar och skulderblad äro ömma, knänen (jag vet att det heter "knäna", men jag känner mig en smula revoltär och upprorisk denna min sjukdomsdag och använder därför den pluralisform jag känner för ifråga om substantivet "knä", med all respekt för Er språkvårdare därute naturligtvis) har fått för sig att min sista stund är kommen och har därför snabbt åldrats med en sisådär femtio år, egentligen skulle jag för att överhuvudtaget kunna ta mig fram i Huset behöva en rullator, så att jag kunde hasa på ett för mig mer klädsamt vis.
Idag är jag alltså sjuk, oförmögen att göra någonting alls. Idag FÅR jag alltså läsa hela dagen om jag vill, utan att ha dåligt samvete för att jag bortprioriterar någonting vida mycket mer viktigt, såsom arbete, snöskottning, vedkörning, snickring och målning, matlagning et cetera. Idag har jag inte bortpriotiterat någonting, jag har helt utan egen förskyllan ANGRIPITS av någonting (ett virus? en bacillusk?) som FÖRHINDRAR mig att göra alla dessa vida mer mycket viktiga saker än att läsa. Faktiskt är det så att läsning är det enda som man försvarligen KAN ägna sig åt en sjukdomsdag, iallafall en sådan sjukdomsdag som den jag har idag, utan att riskera att fördröja den (förhoppningsvis) stundande tillfriskningen.
Gott folk: i samhällsnyttans namn lägger jag mig nu ner för att läsa resten av dagen!

La Bibliofille (mitt namn är Ynklighet)

Thomas Bernhards Undergångaren

Man har förstått att Thomas Bernhard är en stor och mycket uppskattad författare, således var också förväntningarna på dennes Undergångaren mycket stora. Mycket stora, för att inte säga enorma - detta skulle bli en Läsupplevelse!
Kärnan i Undergångaren är tre kamrater - Glenn Gould, Wertheimer och romanens berättare - som alla tre samtidigt studerat vid Horowitz musikseminarium i Salzburg och textens själva epicentrum är de båda fiktiva romangestalternas förhållande till sin egen begåvning bredvid "den riktige" Glenn Goulds virtuosa pianospel, hur den ene av dem, berättaren, till synes med lätthet, accepterar sitt underläge och går så långt att han lägger ned allt vad pianospeleri heter, medan den andre, Wertheimer, på ett i det närmaste sisyfoskt, tyst upproriskt vis kämpar mot det faktum att han mot Glenn Gould intet har att sätta emot. Hur frustrationen över sitt nederlag, ett ickeegentligt nederlag som inte heller accepteras fullt ut av Wertheimer, tar gestalt i den grymmaste sadism gentemot den fullvuxna systern som vid sin broders sida blir fullständigt förslavad. Denna gestaltning av ett outhärdligt mindervärdeskomplex gentemot en obestridlig naturbegåvning i kombination med en ursprunlig, förlamande känsla av att vara en livstidsdömd fånge i den egna existensen -

Hatade fadern, modern och systern, förebrådde dem alla sin egen olycka. Att han måste existera, framhöll han oavbrutet för dem, att de kastat in honom uppe i den fruktansvärda existensmaskinen, så att han kom ut igen därnere fullständigt förstörd. Att värja sig tjänade ingenting till, enligt vad han hela tiden sade. Barnet hade kastats in i denna existensmaskin av modern, hela livet höll fadern igång denna existensmaskin som konsekvent styckade sönder sonen. Föräldrar vet ganska precis att de fortplantar den olycka de själva är en del i till sina barn, de går till verket med grymhet genom att avla barn och kasta in dem i existensmaskinen, enligt honom själv (50f.)

- är det som befäster storheten i Thomas Bernhards Undergångaren.
Glenn Gould beskrivs i många recensioner som huvudpersonen i Undergångaren, men närmare sanningen ligger det att kalla honom för romanens kuliss eller scen. Pianovirtuosen är själva utgångspunkten och förutsättningen för texten, vars sanna huvudperson är just Wertheimer och dennes kamp i motvind och uppförsbacke mot en pianisttalang som vida överskider hans egen, hans försök att kompensera för detta förtvivlade underläge, som ytterligare underblåser en redan omfattande existensfrustration!, att behandla systern, och i viss mån också andra kvinnor som kommer i hans väg (närmast till hands att nämna är den värdshusvärdinna som romanens berättare samtalar med i samband med Wertheimers begravning, Undergångarens tidsliga knutpunkt) som honom själv underkastade utan eget existensberättigande.
Skäl till fascination är också Thomas Bernhards repetitiva och på sätt och vis också mycket introverta och självcentrerade prosa. De fraser, meningar och partier som avslutas med dubbelt subjekt och predikat - sade han, tänkte jag - är otaliga och ger texten ett anslag av inre monolog snarare en monolog hållen inför en stum läsarpublik. Den till synes partiella, intill den av berättaren själv och av Glenn Gould, gestaltningen av och berättandet om Wertheimer blir alltmer central ju längre fram i texten man kommer, men dess finala dominans är ändå diskret och blygsamt, blir så i och med en jagberättande vars persona inte sammanfaller, inte är identisk med Wertheimer.
Undergångaren är en text som förefaller fylld av infallsvinklar och tolkningsmöjligheter och erfordrar därföre en skärpt läsare med huvudet på skaft, på jakt efter litterär förkovran snarare än en stunds underhållning (därmed ej sagt att det ej är fråga om en underhållande roman) - naturligtvis ska Ni våga språnget!

Thomas Bernhards Undergångaren är utgiven hos Bokförlaget Tranan.

La Bibliofille

Ge mig 15 april omedelbart! del II

Allt detta väntande på 15 april kommer att göra mig dement!

La Bibliofille

Nyförvärv från Bakhåll

Fredrik Karlssons Muren av jaspis

Bakhåll

La Bibliofille

Funny games

Minns Ni, K. Läsare, att jag för ett tag sedan, den tjugoandra januari närmare bestämt, berättade om en liten lek jag brukar leka för mig själv i "Min" Bokhandel de dagar då kundtillströmningen är säsongstypiskt låg? Den lek som heter Om jag köpte 4 för 3? Jag har lekt den idag igen, denna gång på den engelska nyhetshyllan, internationellt så att säga.

I "Min" Bokhandel är nyhetshyllan ganska stor, rymmer ganska många titlar (i runda slängar någonstans emellan fyrtiofem och femtio stycken) och som inströmningen av nyheter från leverantörerna inte är så... snabb, eller hur jag nu ska uttrycka det, blir det ibland så att en titel kan få vara nyhet så länge som en månad eller två. Till råga på allt är det uppenbarligen en viss pappersexercis och byråkratisk procedur som måste äga rum innan de engelska titlarna kan importeras till de svenska grossisterna, därför kan det också gå ett par månader från det att en pocket utkommit på den engelska/amerikanska marknaden innan den dyker upp i den svenska bokhandelns hyllor. Denna situation är väl inte på något sätt generell och sann för alla butiker och återförsäljare, men för "Min" Bokhandel, som är liten och fristående, är det så.

Anledningen till att jag drar hela importproblematikslitanian för Er är den att jag vill ge ett slags bakgrundsbild till att de titlar jag valt från nyhetshyllan i några av fallen kan förefalla något föråldrade. Tant pis!

Ett självklart val i min jakt på ett engelskt potentiellt 4 för 3-paket är Junot Díaz The Brief Wonderous Life of Oscar Wao, dels för att den vunnit Pulitzerpriset (jag brukar tycka om Pulitzervinnarna och är också som bekant något av en litteraturpristagarnörd), dels för att den har ett omslag som verkligen tilltalar mig - den ser ut så som en god bok ska se ut (se nedan)! Dessutom framkallar det utgivande förlagets synopsis av romanen grava anfall av läsintresse!

Ett självklart val är också Chris Cleaves The Other Hand, inte minst beroende på omslaget som, precis som i fallet The Brief Wonderous Life of Oscar Wao, varslar om en läsupplevelse utöver det vanliga (se nedan), men framför allt fastnade jag för denna roman då jag läste om den hos On Word Arts, där den beskrivs på ett synnerligen intresseväckande vis.

Självklart val nummer tre är Steve Tolz A Fraction of the Whole som nominerades till Man Booker Prize 2008 och som jag först fick nys om under ett möte med romanens svenska förlagsrepresentant. A Fraction of the Whole har också den ett snyggt och läsviljaframkallande omslag (se nedan) och på baksidan, ovanför förlagets presentationstext, en formulering som inte heller avskräcker från att stifta närmare bekantskap med romanen:

Sane families are all alike - but every crazy family is crazy in it's own way.

Så långt allt väl, men så är det då den fjärde och, som alltid, svåraste boken kvar. Jag har två kandidater:

1) Joseph O'Neills Netherland. Av romanens synopsis att döma handlar denna roman om en sant desillusionerad, också något austersk, antihjälte som i ett tillstånd mittemellan tillhörighet och utanförskap söker tröst i cricket. Vi gillar böcker som handlar om utanförskap! Synd bara att den pocketutgåva som saluförs i "Min" Bokhandel är försedd med en Richard&July Book Club-etikett! Det drar ner mitt intresse avsevärt och får mig att rikta blicken mot...

2) Gods Own Country, Ross Raisins romandebut som nominerats till och vunnit ett flertal debutantpriser. Innehållsligt intresserar mig boken egentligen inte alls - den beskrivs på omslaget bland annat som very funny (vem vill läsa ROLIGA böcker?!?) men omslaget är så makalöst snyggt (se ovan) att jag är villig att ge boken en chans bara av det skälet! Men så är det det här med engelskkunskaperna. På förlaget Penguin UK:s hemsida finns publicerat ett utdrag ur God's Own Country och efter att ha läst det är frågan om jag fixar en så dialektalt präglad anglosaxiska?

Jag tror jag har bestämt mig! Det blir alltså...

Junot Díaz The Brief Wonderous Life of Oscar Wao

Chris Cleaves The Other Hand

Steve Tolz A Fraction of the Whole

Joseph O'Neills Netherland

Goda val anser Ni? Är det till och med så att dessa fyra titlar bör införskaffas på riktigt?

La Bibliofille

Javier Marías Imorgon under striden, tänk på mig

Tidens irrevirsibilitet. Avgörande stunder från vilka ingenting kan göras ogjort, från vilka man inte kan ta ett steg tillbaka och ändra. Gjort är gjort. Du får ingen andra chans. Tänk om finns inte. Kommer aldrig att finnas. Tiden rusar blint framåt utan att ta hänsyn till huruvida Du gör rätt eller fel, tar beslut som Du kan stå för senare, då ögonblicket redan har passerat eller inte. Vad bryr sig Tiden om Dig?
Ni kysser varann, smeker varann, så blir hon, kvinnan du knappt känner, faktiskt egentligen inte alls känner, plötsligt dålig, sjuk, hon dör. Och det finns ingenting Du kan göra åt den saken. Hur bisarr den situationen än förefaller vara är det ändock den som Victor Francés, berättaren i den spanske författaren Javier Marías roman med den förtrollande vackra titeln Imorgon under striden, tänk på mig, finner sig vara mitt i. Älskarinnan in spe, Marta, avlider i hans armar, hennes tvåårige son ligger och sover i rummet intill, och maken är på affärsresa i London.
Fasan inför ovetskapens, okunskapens tidsrymd, hur denna tidsrymd mot all vår visshet och delaktighet kan förmå oss att begå det svek, det förräderi som det innebär att fortleva sitt liv i godan ro, i falsk förvissning om att allt är som vanligt, som det ska, när det i själva verket har hänt någonting stort och avgörande, oåterkalleligt. Det är den obarmhärtiga Tidens hänsynslösa framfart och irreparabla upphörande som skapar en lakun i vilken vi försätts i ett affektionsunderskott - vi sörjer inte en död människa om vi inte vet att hon gått bort; en människa som dött utan någon annans vetskap har dött en mer förnedrande död, mer förödmjukande. I tidslakunen mellan den som gått ur tiden och den som fortlever sina dagar föds förnedringen, det ovärdiga.
Det blir en dubbel sorg, en dubbel förlust, inte blott av en högt älskad, utan också av tid då vi kunnat visa denna människa, förvisso då redan död, vår aktning. Och om Victor Francés alls känner någon skuld, så är det inte den att han inte förstod, inte förmådde rädda Martas liv, utan den att han är skaparen av denna tidsliga tomhet mellan Marta och hennes familj, mellan henne och hennes älskade. En existentiell skuld.

Tidens irrevirsibilitet, den fåfänga kampen mot den, manifesteras i texten i fraseringar och textfragment som upprepas, återkommer och avlöser varandra:

Det var inte meningen, jag ville det inte.
***

I morgon under striden, tänk på mig, låt falla ditt slöa svärd. Tungt sitter jag i morgon på din själ, jag är en blytyngd i ditt hjärta. Vak upp, du skuldtyngde, i blod och skuld, och möt i blodig strid din sista dag! I morgon under striden, tänk på mig, och bäva, du skall dö.

Tidens irrevirsibilitet tar en kontrapunkt i telefonsvararen, i de på denna inspelade meddelandena som avlyssnas, spolas tillbaka och avlyssnas igen och således blir en kommentar till varje utsagas - ett meddelande på en telefonsvarare, en roman - natur:

[S]ådant som när det änder varken är grovkornigt eller upphöjt eller roligt eller sorgligt kan vara vilket som av allt detta när det berättas, världen är beroende av sina berättare och också av dem som lyssnar på berättelsen och ibland är en förutsättning för den [---], ingenting berättas två gånger på samma sätt eller med samma ord, inte ens berättaren är densamme varje gång, även om det är samma person. (251)

Sprungen ur händerna på någon mindre begåvad författare än Javier Marías skulle Imorgon under striden, tänk på mig lätt ha kunnat bli intetsägande och banal, en roman som efter avslutad läsning skulle förpassats långt in i de djupaste minnesvindlingarnas allra mörkaste vrår. Så är nu icke fallet. Imorgon under striden, tänk på mig hålls uppe, upphöjs, av det existentiellas, det ickesöktas och det stillsamt vemodigas syllstockar i ett romanbygge av en i våra dagar sällsynt hög kvalitet.

För den som önskar läsa ytterligare reflektioner kring Imorgon under striden, tänk på mig rekommenderas ett besök hos On Word Arts.

La Bibliofille