Alison Bechdels Husfrid

Förbluffelsen över hur synnerligen väl lämpad för självbiografiska skildringar den tecknade litteraturen är vill inte släppa taget om tankarna efter åtnjutandet av Alison Bechdels Husfrid. Denna serieroman handlar om en mängd saker, som att växa upp med en väldigt säregen Far, om att få reda på saker om honom man inte känt till, om att upptäcka saker om sig själv som man inte riktigt vet hur man ska hantera och som dessutom skapar en helt ny syn på den säregna Fadern, det handlar om relationer i stort, men särskilt om den specifika relationen mellan Alison Bechdel och hennes pappa Bruce. Dessutom finns det massor att hämta för den litteraturintresserade, med små parallellspår in i författarskap som F. Scott Fitzgerald, Marcel Proust, William Faulkner, Oscar Wilde och inte minst James Joyce.

Som "vanlig" roman hade Husfrid med största sannolikhet inte intresserat mig:  queerlitteraturen och den självbiografigenre inom vilken privatpersoner berättar om sina individuella kamper och svårigheter har tvivelsutan sina raison d'être, men är ännu inga områden som jag fattat något särskilt intresse för. Det är någonting med seriemediet, om det är ordknappheten, textrutornas och -bubblornas begränsad utrymme, som tvingar Författaren att använda den lilla ytan på ett effektivt sätt och istället låta de ord som inte får plats, det som dessa ord vill uttrycka, ta gestalt i illustrationerna, så att det essentiella blir sagt i utrymmet mellan ord och bild, den tysta, vita lakunen, vilken den nu är och var den nu är belägen, i Läsaren får man förmoda.

Det särskilt snygga med Husfrid är hur Alison Bechdel skapar ett minnesdjup i sina illustrationer, som understundom har drag av art déco och tjugotal över sig,  genom att skugga dem i en nyans som ligger någonstans mellan ljusgrått och ljusblått, ett vemodets färg på något vis som liksom ger extra tyngd åt det som framberättas, samtidigt som den drar med sig läsaren in i bilderna och handlingen. Kanske blir effekten av skuggningen denna, eftersom skuggningen i sig gör bilderna mer tredimensionella. Dessutom är jag ohyggligt förtjust i hennes sätt att teckna fotografier, som på något vis överbrygger avståndet mellan den illustrerade fiktionen, den bakomliggande realiteten som inspirerat till serieromanen och Läsarens verklighet och skapar en treenighet som är mer gudomlig än den som åsyftas i Somliga Äldre, Större och Mer Religiöst Lagda Böcker.

Husfrid är - jag nedtecknar orden för att det säkert ska framgå, så att så många som möjligt, helst alla, av Er läser den - en riktig läspärla. Jag diggar den hur mycket som helst och uppmanar alla och envar som är bombsäkra på att vilja läsa den, inte riktigt har bestämt sig för om Ni vill läsa den eller avgjort och oomkullrunkeligt störtvägrar att befatta Er med den att å det omedelbaraste fördjupa Er i den.

La Bibliofille