Christopher Isherwoods En enda man

Vad ska man egentligen säga om George i Christopher Isherwoods En enda man? Ensam, traskande på livets dödshalva, homosexuell, professor. Han har förlorat sin livskamrat i dubbel bemärkelse vad det verkar: först drog hans Jim, sedan dog han i en trafikolycka. Då och då går George till sjukhuset för att hålla den döende dam för vars skull Jim lämnade honom och stack till Mexiko, (rätta mig om jag har fel) sällskap, hålla henne i handen en liten stund. På universitetet håller han föreläsning om Aldous Huxleys After many a summer inför elever som antingen inte alls läst boken så som de anmodats, läst den utan att greppa någonting utöver det mest basala i handlingen, eller provoceras alternativt fascineras av hans sätt att ställa frågor. Hemmavid terroriseras han av de pseudohomofoba grannarnas barn och spelar dem rakt i händerna genom att faktiskt reagera på deras sattyg. Då och då måste han trösta en väninna som ältar gamla skilsmässo- och familjeproblem, trots att han själv faktiskt har sorg och allt annat än lust att slira omkring i de där gamla hjulspåren med märklig middag, för mycket dricka, tårar och försök till upphångling. Ibland går han till sin stambar och tar sig ett glas där. Han spanar in männen som spelar tennis på universitetets tennisbana. Han är romanen igenom offer för en Berättare som är både benägen till och begiven för cynism och ironi, men gör bruk av dem på ett oantastligt, artigt  och klassiskt brittiskt vis.
I förhållande till Berättaren är George blott ett objekt som studeras, är inledningsvis inte mer än ett Det, sedan en Han och till sist George. Kanske är detta inte bara en ridikulisering av George, utan också en beskrivning av George som han själv uppfattar sig på morgnarna, och dessutom en spegling av hur läsarens förhållande till romanens huvudperson utvecklas under textens fortlöpande, av hur Georges gestalt successivt byggs upp.
Det är någonting fundamentalt sorgligt med Georges position i texten, med hur Isherwood liksom byggt in honom i en isolation och en ensamhet, något som bara understryks av berättarinstansens  förmenta objektivitet och fördolda sarkasmer. Hur En enda man börjar med en närbild av George som ett objekt, för att sedan zooma ut, runda till hans karaktär, få med miljöer, omgivningar, personer, sociala kontexter som ingenting annat gör än att förstärka ett slags medfött utanförskap, som om Georges ensamhet inte bara är en omständighet han hamnat i, utan en egenskap (för att halvcitera Hjalmar Söderberg). Hur han till och med i situationer då han borde omfamnas av samförstånd, ömsesidig respekt och medkänsla ändå inte blir det, utan förblir utanför och får se sina försök och möjligheter att på något vis bli förstådd och integrerad falla platt till marken, som en fågel som flugit in i en fönsterruta den inte sett fanns. Det vill sig liksom bara inte. Ödets ironi att han blir inbjuden till grannarna på en drink när han redan lovet bort sig till sin väninna som han egentligen inte alls känner för att besöka, men beger sig till ändå för att han får dåligt samvete annars! Ödets ironi att hans genuina undran, hans försök att öppna upp inför sina elever, att meddela sig, inbjuda till diskussion av de senare uppfattas som en vilja till hemlighetsfullhet, ett överlägset jagvetnågontingsomniintevetochärdärförbättre, att när det väl kommer en förståelse, ett samförstånd, en gemenskap som verkar sann, så är det strax och snöpligt slut, punkten obönhörligt ditklottrad på ett så jäkla oschysst vis. Återigen har han reducerats till det Det som han under drygt etthundrafemtio sidor sakta men säkert höjt sig ur, och återigen ligger felet hos honom själv.
George tillhör tvivelsutan den skara romangestalter som vi brukar inrangera i ledet antihjältar, men han är en värdig och stor sådan. Man känner så intensivt med honom, just för att han, utan att själv någonsin bli varse det, och utan att Läsaren på något vis kan meddela sig med honom och förklara sina innerligaste sympatier, lyckas slå hål på Berättarens isiga objektiva studieyta och i ord och handling måla en bild av hans stötesten som är avgrunden mellan Människa och Människa, isolationen, ensamheten, ringheten:

Du vill att jag ska säga vad jag vet. [... ]Jag skulle så gärna in i helvete berätta det för dig. Men jag kan inte. Jag kan bokstavligen inte göra det. Ser du inte? För vad jag vet är vad jag är. Och jag kan inte berätta det för dig. Det måste du komma på själv. Jag är som en bok du måste läsa. En bok kan inte läsa sig för dig. Den vet inte ens vad den handlar om. Jag vet inte vad jag handlar om. 
Du skulle kunna veta vad jag handlar om. Det skulle du. Men du orkar inte bry dig. (144)

Tack till Salamonski som berikat det svenska litterära utbudet med Christopher Isherwoods alltigenom sympatiska, lågmält stora och mycket fina roman En enda man, till Liselotte Watkins för en suverän författarillustration och till Håkan Bravinger för en klädsam  och njutbar översättning. Envar som uppskattar att läsa berättelser om Män Som Uppnått En Viss Ålder Men Ändå Inte Kommit Helt Till Rätta I Världen uppmanas att lägga En enda man på minnet, besöka en bokhandel, lokalisera ovan nämnda bok, lägga ner den i varukorgen, med största möjliga försiktighet bära hem den, läsa den nogsamt och fröjdefullt och sedan göra plats för den i bokhyllan där Ni kan se den, gå fram till den, klappa den lite, stryka den längs ryggraden och minnas vilken enastående bra bok det var.

La Bibliofille