I George Perecs närhet

I någon veckas tid har jag befunnit mig i Georges Perecs närhet utan att ha läst en endaste bokstav om eller av honom, i Paris har jag inte varit och några bilder på Kungen har jag heller inte beskådat. Jag har lagt pussel. I Perecs oöverträffliga La vie mode d'emploi - Livet en bruksanvisning i Sture Pyks minst lika oöverträffliga svenska översättning - handlar det mycket om pussel.

Mitt pussel är tusen bitar stort och föreställer en engelsk landsortsträdgård. Omotiverat viss om att detta pussel skulle läggas på en dag eller två satte jag igång. I början gick det hur bra som helst, åtminstone tills jag lagt själva ramen, det blev sedan alltmer tydligt att jag misstagit mig gravt på själva pusslets svårighetsgrad. Medan jag satt där i min ensamhet, vred och vände på bitar, provade, lade tillbaka, kom jag att tänka på Georges Perec, på det han i inledningen till La vie mode d'emploi/Livet en bruksanvisning skriver om pussel:

I början kan pusslets konst tyckas vara en ringa konst, en lättviktig konst, egentligen bara en torftig demonstration av gestaltteorin: det man ställs inför [...] är inte en summa av delar som först måste isoleras och analyseras, utan en helhet, det vill säga en form, en struktur: delen existerar inte före helheten och uppträder varken samtidigt med den eller efter den, och det är inte delarna som bestämmer helheten, utan helheten som bestämmer delarna: kunskapen om det hela och dess lagar, om helheten och dess struktur, kan inte hämtas ur kunskapen om var och en för sig av de delar som bildar den: man kan ju titta på en pusselbit i tre dagar och tro att man vet allt om dess form och färg utan att komma ett tuppfjät vidare: det enda av intresse är möjligheten att foga biten till andra bitar [...]; först när bitarna är samlade blir de lösbara och får en mening; betraktad för sig säger en pusselbit oss ingenting, den är bara en möjlig fråga, en oklar utmaning; men knappt har man, efter flera minuters försök och misslyckanden, eller under en mirakulöst inspirerad halvsekund, lyckats koppla ihop biten med en intilliggande bit, förrän den försvinner, upphör att existera som bit: det intensiva bryderi som föregick hopkopplingen, och som ordet puzzle - gåta - så väl beskriver på engelska, är nu inte bara omotiverat, det tycks aldrig ha existerat, nu när det är uppklarat: de två så mirakulöst föenade bitarna utgör nu en enda bit, som nu i sin tur ger upphov till misstag, tvekan, förvirring och väntan.

Det är högst rimligt att anta att det pussel jag lagt är knappast tillskuret med någon större finess, det har väl istället perforerats i ett slags stans i en fabrikslokal på en för mig okänd ort, men jag kunde ändå erfara att det fanns en hjärna bakom pusslet, någon som försökte - och lyckades - lura mig och rikta min blick från det jag egentligen borde söka till bitar som inte - skulle det visa sig - ens skulle sitta i närheten av den plats som jag för tillfället tampades med. Bakom pusslet har någon suttit och förutsett, förstått mina tankar och reaktioner och gjort allt för att förvilla mig och göra min process med pusslet långvarig, precis som Georges Perec - eller berättaren i La vie mode d'emploi/Livet en bruksanvisning, vilket Ni vill - beskriver det:

Pusselmakarens roll är svår att definiera. I de flesta fall - särskilt när det gäller pussel av papp - tillverkas pusslen fabriksmässigt och utstansningen styrs då inte av någons vilja: stansmaskinen ställs in en gång för alla och skär pappskivorna på ständigt samma sätt; den verklige entusiasten ratar sådana pussel [...] därför att ett sådant sätt att forma bitarna utesluter det helt specifika med pussel;[...] det är inte tavlans ämne eller målarens teknik som bestämmer pusslets svårighetsgrad  utan hur raffinerat utskärningen är gjord, och görs den helt slumpmässigt blir resultatet en helt slumpmässig svårighetsgrad, pendlande mellan det extremt lätta, när det gäller kanter, detaljer, ljusfläckar, tydligt framhävda föremål, streck, övergångar, och det olidligt svåra, när det gäller resten: molnfri himmel, sand, öken, åkerjord, skuggpartier etc. [---]
Pusslet som konst börjar med handsågade träpussel när tillverkaren försöker ställa sig alla de frågor som läggaren sedan ska lösa, när han slutar tro att slumpen ska sopa igen spåren och istället försöker använda, list, fällor, illusioner: allt i den bild som ska återuppbyggas [...] blir då på ett raffinerat sätt utgångsmaterial för bedräglig information: tavlans organiserade, sammanhängande, strukturerade, innebördsrika rum sågas upp inte bara i livlösa, oformliga delar, fattiga på innebörd och information, utan i förvanskade delar som är bärare av falsk information: två bitar stuckatur som exakt passar in i varandra men egentligen hör till två vitt skilda partier av taket, spännet på ett uniformsbälte som till slut visar sig vara en detalj av metall på en kandelaber, eller ett antal bitar utsågade i nästan exakt samma form av vilka några hör till ett dvärgapelsinträd på en spiselkrans och andra till en aningen dunklare spegelbild av samma träd, det är klassiska exempel på fällor som pusselläggare råkar ut för.


Det här leder fram till vad som väl är den slutgiltiga sanningen om pussel: även om det kan tyckas så är det inget enmansspel: varje gest som görs av pusselläggaren har pusselmakaren gjort före honom; varje bit han tar upp och åter tar upp och granskar, smeker, varje kombination han prövar och åter prövar, varje trevande, varje ingivelse, varje förhoppning, varje besvikelse har bestämts, kalkylerats, utstuderats av den andre.

Ni som läst La vie mode d'emploi minns hur det går för Percival Bartlebooth och hans sista pussel. Min pusselseans fick inte tillnärmelsevis ett så raffinerat slut, men ändock nästlade Perec ånyo - perecskt retsamt - in sig i mina tankar när jag till sist satt där med tre tomrum: ett stort vitt på bordet där alla pusselbitar tidigare legat, och två mindre, pusselbitsformade i pusslet. Bara niohundranittioåtta bitar... Delirium tremens! Jag kastade mig hyperventilerande ner på golvet för att se om de låg där, men icke, på golvet fanns bara damm och katthår. Vilket osökt kom mig att tänka på dammsugaren. Desperat kastade jag mig in i städskrubben, slet fram dammsugaren, ut dammsugarpåsen, upp dammsugarpåsen och där, bland allt annat damm och katthår som förärat vårt golv med ett besök, där låg de två saknade bitarna, tätt hoptryckta, som om de förtvivlat klamrat sig fast vid varann i den där lortens boning. Kazaam, kazaam! I med dem i pusslet bara! Färdig!
Givetvis var jag tvungen att plocka fram La vie mode d'emploi OCH Livet en bruksanvisning när pusslet var färdiglagt och läsa den där inledningen och ja, det var lika, om inte mer, fantastiskt denna gång som alla andra gånger jag läst den. Mina vänner, denna bok, DENNA BOK! Som den bara knackade på under pussleriet och gjorde sig gällande! Man vet, om man inte visste det förr, att det är bra litteratur man har att göra med när den beter sig på det där viset! Ja jäklar..!

La Bibliofille