Dessa kan vara de mest utsvävande boktankar som hittills nedtecknats inom den bibliofilleska salongens väggar. Utläst är Kerstin Ekmans Mordets praktik och att det rör sig om en utomordentligt välskriven roman som utropar Kerstin Ekman till en av våra främsta författare råder det inga som helst tvivel om. Prosan svävar, trots den innehållsliga tyngden, fram över boksidorna, var mening är som en karamell att njuta av. Men vad är det de sammantaget säger? Om vad vill de berätta? Tankemaskineriet går på högvarv och ur var ventil strömmar en visslande pelare av ånga. Litteraturvetaren i mig sliter sitt hår och grunnar förtvivlat över vad Mordets praktik önskar säga och vara.Ogörligt att uppehålla sig kring Mordets praktik utan att nämna den intertextuella relationen till Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Självfallet är denna Kerstin Ekmans roman i många avseenden en kommentar till Doktor Glas, självfallet tar den i berättelsen om Pontus Revinge upp flera av Söderbergs tankar om exempelvis liv och handling - Liv är handling - i praktiken, vänder ut och in på dem, utvecklar dem, komplicerar detmytterligare. Nog för att det är nog så intressant , liksom det är nog så intressant att studera likheterna mellan de två verken, se hur Mordets praktik speglar Doktor Glas, men att stanna därvid ter sig fattigt, otillfredsställande. Istället är det på sin plats att ta sig en liten teoretisk funderare.
Det talas ofta om skuggor i Mordets praktik, de förekommer redan i inledningscitatet, självfallet hämtat ur Doktor Glas:
Det talas ofta om skuggor i Mordets praktik, de förekommer redan i inledningscitatet, självfallet hämtat ur Doktor Glas:
- nu då ljuslågan flämtar i draget och min skugga på den gröna tapeten fladdrar och skälver liksom lågan och vill få liv - nu tänker jag på Andersen och hans saga om skuggan, och det tycks mig att jag själv är skuggan som ville bli människa.Citatet är Tyko Glas tankar kring H.C. Andersens Skuggan. Inspirerad och ivrig att förstå Hjalmar Söderberg och Doktor Glas till fullo läser Pontus Revinge själv Skuggan och skriver följande:
En skugga får liv. Den tar sig via altanen in genom ett fönster hos grannen, den fladdrar och rör sig på väggen och börjar leva på egen hand. Ett ont liv. När den livsgiriga skuggan erövrar världen åt sig med alla maktens och rikedomens lockelser, då tynar den nu skugglöse mannen bort och dör.Det osar Författarens Poststrukturalistiska Död, man vädrar Roland Barthes, man anar på fiktionens nivå en icke-fiktiv nivå på vilken texten lyckas demonstrera huru man, bildligt talat, i egenskap av Läsare kan ta död på Författaren. Låtom oss låna några av Revinges ord, men göra vissa utbyten och på så vis besvara hans fråga:
Om Tyko Glas är skuggan, vem är då mannen? (15)
En Läsart som inte tar hänsyn till Författarinstansen får liv. Den tar sig in via Läsaren, den fladdrar och rör sig i Texten och börjar tolka den på sitt eget vis. Ett ont liv. När den livsgiriga Läsarten som inte tar hänsyn till Författarinstansen erövrar Texten åt sig med alla maktens och rikedomens lockelser, då tynar den nu Läsartslösa (Läsartslös i bemärkelsen fråntagen Läsart som hävdar Författarens oinskränkta, ej att läsa som juridiska, rätt till sin text) Författaren bort och dör.
Om Läsarten som inte tar hänsyn till Författarinstansen är Skuggan, så är Författaren Mannen. Teorin har besegrat Praktiken. Läsaren lever - Författaren är död. Eller också inte. Det beror på Läsaren, på hur denne önskar förhålla sig till Författarinstansen. Och då är vi där igen. Läsaren bestämmer över Författarens inflytande över den av Författaren skrivna texten. Ånyo: Läsaren lever - Författaren är död.
Det är så snillrikt och svindlande att man nästan kissar på sig! Och när man väl fått upp tråden finner man bevis och ledtrådar snart sett överallt: i kapiteltitlarna - DEN IDEALE LÄSAREN, MÄNNISKANS EGNA KRAFT, KATT OCH RÅTTA, HERRE ÖVER LIV OCH DÖD - i det avslutande perspektivskiftet/berättarbytet, och romanens titel - Mordet praktik - blir så tydlig att man blott önskar utbrista i ett lustfyllt befriande gapskratt. Visst kan den syfta på det mottagningsrum vari Pontus Revinge har ihjäl Johannes Skade! Visst kan det syfta på själva Pontus Revinges utlärande av hur man tar livet av någon med cyankalium till Hjalmar Söderberg! Visst kan det syfta på ett mords själva psykologiska efterverkningar på den som mördat! Men, allramest visst åsyftar den å det tjusigaste på gestaltningen av Författarens Tragiska Poststrukturalistiska bortgång och Läsarens Triumfartade Poststrukturalistiska födelse!
Jubel!
La Bibliofille
Jubel!
La Bibliofille
Å, fantastiskt, La Bibliofille! Denna bok är närapå en av mina favoriter, men tänk, denna tolkningsmöjlighet gick mig helt förbi när jag läste den. Nu framstår denna roman som ännu klarare, ännu finare!
SvaraRaderaJag älskar det här inlägget, från början till slut. Och därmed basta!
SvaraRaderaFin analys! Men man ska kanske också ha i åminne att Ekman i så fall kallar författarens död för ett "mord". Det du kallar läsarens triumfartade födelse ser hon mao som ett övergrepp, en attack, eller? Hon verkar ialla fall ha ett rätt ambivalent förhållande till författarens ev. död och läsaren som den nya auktoriteten.
SvaraRaderaSjälv har du valt att inte omtolka just den del av urspungscitatet som hänvisar till skuggans egna liv som "Ett ont liv". I din version borde väl det rimligtvis översatts med "En ond tolkning", typ.
Blir hursomhelst mycket nyfiken på Mordets praktik tack vara ditt inlägg - upp på listan åker den!
Noémi: roligt att mina små hypoteser kunde tillföra ytterligare någonting till en romanupplevelse som redan var favoritupphöjd. Jag beger mig till Spetsknypplerskan och läser Dina tankar kring romanen å det snaraste!
SvaraRaderaKajsa: glädjande! Jag var rädd att mina resonemang skulle te sig helt obegripliga och mer än lovligt flummiga.
Mrs B: måhända en fin analys, men bristfällig med många luckor, bland annat där det som Du påpekar borde nämnas någonting om hur Texten (jag vågar av förklarliga skäl inte skriva Kerstin Ekman, så ond är jag) väljer att karaktärisera Författarens Död, som ett övergrepp. Personligen ser jag inte själva Läsarens Födelse som subjekt i mordet på Författaren, utan istället Den Poststrukturalistiska Teoribildningen. Läsarens Födelse är mer en konsekvens av predikatet (helt absurt tänker jag "Det blir ingen ketchup om inte tomaten dör, därmed inte sagt att det är ketchupen som har ihjäl tomaten", högst suspekt..!). Självklart och högst rimligt borde "Ett ont liv." också omtolkats för att det hela skulle bli tydligare, kanske vore teori" eller "teoribildning" en lämplig översättning.
Tack för berikande invändningar, jätteroligt! Ser fram emot att i framtiden läsa Din analys av Mordets praktik - vi fortsätter diskussionen, om inte vidare nedan, så då!
Mycket intressant iakttagelse! Jag är ingen litteraturvetare och har därför lite svårt att hänga med i svängarna. Å andra sidan blir jag därför lockad av att fördjupa mig i boken.
SvaraRaderaJag hade ingen aning om att litteraturvetenskap och psykoanalys var så besläktade *fniss* Att patienten alltid egentligen talar om sig själv och terapeuten är ju en vanlig tolkning, men att författaren är så upptagen av sin relation till läsaren har jag aldrig tidigare tänkt på. Fast tyvärr tycker jag ändå inte att boken var så bra som jag hoppats på.
SvaraRaderaAnonymous: åh, vad skönt att Du kan finna en lockelse att läsa Mordets praktik trots allt, jag kan tänka mig att sådant där teoretiserande skulle kunna ha en högst avskräckande effekt annars. Av någon märklig anledning var jag inte särskilt glad i berättelsen om Pontus Revinge som sådan, vilket jag av ytterligare någon underlig anledning inte nämner i min text om romanen, så i just detta fall var det tur för mig att jag är litteraturvetare, så att det fanns någonting i boken som gjorde att jag ändå fann den värd att läsa. Mycket nöje med Mordets praktik!
SvaraRaderaLyran: till och med den vetenskapligt teoretiska världen är alltså liten, ser man på! Måste instämma i Din uppfattning om Mordets praktik, som jag skrev till Anonymous ovan var jag inte så glad i berättelsen som sådan jag heller, utan Författare-Läsarediskursen skulle denna senaste Kerstin Ekman tett sig ganska intetsägande för mig.