Stina Aronsons Tolv hav

Stina Aronson

Tolv hav

Rosenlarv förlag

9789197793506

På den Stina Aronsonska arenan är jag nykomling och i de feministiska vattnen lögar jag mig sällan, därför kommer jag inte låta orden kretsa i vare sig biografins eller genusets sfärer. Inte heller är jag tillräckligt insatt i litteraturhistoria för att kunna placera denna av Rosenlarv förlag utgivna diktsamling Tolv hav i en litterär tradition, i den ena eller andra av alla de -ismer som man ser torna upp sig i täta och imposanta rader om man vänder blicken åt det hållet, vilket förvisso är lockande och tveklöst vore hemskt intressant. Men kunskapslakunen är djävulsdjup och av astronomisk bredd, ergo, jag får treva mig fram, på magkänsla och istället varmt rekommendera Er Anna Jörgensdotters och Nina Lekanders kringgärdande och belysande för- och efterord.

Omgiven av ångest är Diktjaget och i vart försök att komma till rätta med den hamnar hon genast i en annan, som leder henne in i en trdje och så är hon tillbaka där hon började. Det handlar om sexualitet, om drift, om skam, om skuld. Om att våndas i ett tillbakahållet begär, känna en expansiv lycka när det tillfredsställs, för att sedan skämmas den sexuella kvinnans skam, uppfyllas av den sexuella kvinnans skuld, hålla tillbaka för att dämpa skammen, skulden och våndas över tillbakahållandet. Så tolkar jag åtminstone Stina Aronsons dikter i Tolv hav, det är den cykeln jag kan utläsa ur dem. I cykelns mitt står Diktjaget, omgiven av tolv hav av oro som hon skriver i samlingens titeldikt Tolv hav (38), hon är också mål för tolv bössmynningars åtrå som det står i poemet Det gör detsamma (46) och med sin placeringen mitt i oroshaven har Diktjaget tolv gånger kränkt din [Mannens] ära som hon uttrycker det i dikten Äktenskapsbrott (43).

Kraften i Diktjagets inre konflikt är gränslös och hon ger den gestalt medelst ett oräkneligt antal antiteser - djupet mot höjden, larmet mot tystanden, Trädgårdens Klängros, Nyponros, Äppelblom och Linblom mot Kärrets Kalla och Den Purpurröda Blomman, grönt mot rött, snö mot vulkaner, flammor mot en brant regnbåge, trasor mot siden, sömntung evighet mot glödande ögonblick, smältvax mot iskallt stål, livslust mot vilja att upphöra - och motsägelser - där begäret och passionen i ena stunden framställs som liv, i nästa som förgängelse. Lustan och Begäret drar Diktjagets samvete ned i de mörkaste hålor och uppfyller henne med skuld, medan hennes mest primitiva, fysiska jag rusar upp bland stjärnorna - å ena sidan. Det finns en längtan mot det upphöjda, men väl där, i upphöjdheten, är hon som förtorkad, död - å andra sidan. Diktjaget lever i ett tidlöst dualistiskt universum där Naturvetenskapen kolliderat med Religionen och i förlängningen också med Samhället, där ett bejakande av det ena innebär ett omedelbart avståndstagande vis-à-vis det andra.

Det är genialiskt av Stina Aronsson att placera sitt Diktjag på en naturscen, i en naturlyrisk kontext, ty ingen annanstans än i Naturen, bland de fyra elementen, har väl benämningar på faktiska ting så många symboliska innebörder, och aldrig kan man väl uttrycka en inre slitning mer väl än genom att ställa ett faktum mot en symbol, särskilt inte om man gör det på ett så chiastiskt vis som i Tolv hav: himlasymbolen ställs mot det faktiska djupet och det symboliska djupet mot den faktiska himlen - att förneka begäret, ergo säga ja till en icke-sexuell renhet är att nedstiga i en förtärande frustration och medan ett bejakande av det fysiska begäret, ergo ett nedstigande i en besudling och orenhet i religiös och samhällelig bemärkelse, är att uppnå en kroppslig lätthet som får Diktjaget att stiga till astronomiska höjder. De två följande dikterna  som är belägna på samma uppslag i Tolv hav gestaltar i någon mån de ovan nämnda motsättningarna:

HJÄRTATS ANAMMELSE


Det sköte som födde mig förnekade mig.
Den mun som älskade mig förnekade mig.
Bergens eviga ansikten förnekar med sin tystnad 
den nya dagen.
Till alla världens röster
alla världens snyftningar
alla barnsliga stegs eko
lyssnade jag och hörde nejet.
Ett enda trasigt och svartnat ja
rann som en levrad blodstrimma,
klunkade ur ett skotthål
mellan mina revben.
(54)

EN SMAL RÖD BRO

Lilla sår,

vackra röda sår

du är som en kyssande mun.

Du är lik martyrernas purpurmantlar 

på gamla målningar.

Från dig leder en smal röd bro

till mina leksystrar bortom stjärnorna.

Andfådd och skrattande

har jag sprungit över den.

(55)

Jag skulle kunna skriva radvis med tankar kring hur Tolv hav behandlar föreställningen om Kvinnan som ett enten eller, en Hora ELLER en Madonna, och de problem en sådan typiserad föreställning skapar när den projiceras på En Kvinna Av Kött Och Blod vars varelse är vida mer komplex, eller kanske snarare när Kvinnan försöker passa in i den projektionen. Dock överlåter jag med varm hand åt andra att fördjupa sig i denna dimension och stannar vid att, med största tänkbara njutning, betrakta Tolv hav - denna starka och rörande diktsamling - som ett Individens uttryck för sin upplevelse av en av alla de existentiella rävsaxar som Människans tillvaro är rikligen gillrad med.

La Bibliofille