Cormac McCarthys The Road

Jag kan inte minnas när jag senast läste en bok som alldeles gjorde mig glömsk om tid och rum, men nu har det hänt. Cormac McCarthys The Road måste vara en av de bästa böcker jag någonsin läst. Romanen skildrar en postapokalyptisk värld, en obarmhärtigt mörk och svart värld som står bortom all räddning. Vi vet inte vad som hänt, men att något obeskrivligt fasaväckande ägt rum och att det ultimata kaoset farit fram över världen står utom all tvekan, och vi möts av det största lugn, den största tystnad. I detta öde land vandrar far och son på väg mot havet.

Prosan är ungefär lika karg och avskalad som den värld den beskriver, den är precis som de människor den skildrar reducerad till de mest basala sinnesintrycken: den ser, den hör, känner värme och kyla, väta och torka, urskiljer dofter. Den använder sig inte av känsloladdade adjektiv eller adverb, den berättar att sonen säger att han är rädd, riktigt rädd, men analyserar inte känslan närmre, utan håller ett avstånd mellan sig och sina objekt. McCarthys stilistik i The Road karaktäriseras framför allt av verbet och rörelsen. I en postapokalyptisk tillvaro är känslan, den emotiva känslan, en lyx, människorna i den är reducerade till instinkter, medkänsla och sympati kan man inte kosta på sig.
I stilens gestaltande av det gestaltade ligger romanens storhet. Att författaren inte med ett ord antyder vad det är som har hänt, aldrig tittar bakåt utan tillsammans med far och son vandrar mot ett framåt som är lika ofruktbart och skoningslöst, än mer så, än den väg de lagt bakom sig och nu vandrar på. Det övergår vårt förstånd, och kan aldrig göras fattbart för oss. Återigen handlar det om att säga det osägbara, och för det räcker inga ord till. Berättarröstens seende får måla en bild för oss av det den ser, utifrån vilken vår fantasi i sin tur får måla en bild av det som föregick det sedda. Bara så kan vi en börja att förstå fasan.
Som en existentiell roman är The Road i all sitt mörker ändå trösterik och öm: det kan vara en nåd att det inte finns någonting mer, livet är inte alltid det största goda:

Are you real brave?
Just medium.
What's the bravest thing you ever did?
He spat into the road a bloody phlegm. Getting up this morning, he said.
(291)

Vissheten om en ofrånkomlig död, vetskapen om att den mardröm man lever inte kommer att vara för alltid, kan vara det enda skälet till att man orkar gå vidare.
Jag stod länge tveksam till hur The Road slutade, tyckte inte riktigt att Cormac McCarthy fått till en avslutning som stod i paritet till romanen i övrigt, men ju mer jag funderar på det, desto mer övertygad blir jag om att den sista punkten inte kunde placerats på en bättre plats, på att de händelser som utspelar sig i slutet faktiskt är de bästa tänkbara. På samma sätt som vi lämnas utrymme att själva bestämma, göra oss en uppfattning om de händelser som föregick berättelsens tidsramar, får vi också lov att avgöra vad som ska komma att hända sedan, och också att omvärdera romanen utifrån denna nya ståndpunkt. Vi får bestämma vår egen läsart, vi är medskapare i McCarthys text, och vi får göra den hur hoppfull eller dödsdömd vi vill.

La Bibliofille